Krönika

Perssons pack

Det är dags för socialdemokraterna att komma in i matchen om de ska ha någon chans i valet 2006.

Efter de inledande försöken att skyla över valnederlaget stod det snabbt klart att socialdemokraterna har en del att bita i. Efter det sämsta valresultatet sedan 1914 brottas man nu med en historiskt enig borgerlighet, som – åtminstone om man får tro moderaterna – har planerna utstakade för åtminstone åtta års regeringsinnehav.

För socialdemokraterna väntar nu en tid av självrannsakan. Syndabockar ska skakas fram och framtiden stakas ut. I mars ska en ny partiledare utses. Det är bäddat för konflikter, fraktionsbildningar och svekdebatter.

En enkel väg att slippa uppslitande diskussioner är att skylla allt på Persson. På så sätt kan alla fortsätta ungefär som förut. En som slagit in på den här vägen är det avgående finansborgarrådet i Stockholm, Annika Billström. Hon vägrar avgå trots att socialdemokraterna fick 23 procent av rösterna i Stockholms kommun – en minskning med över åtta procent jämfört med valet 2002. Den dåliga valrörelsen i Stockholm är ett av huvudskälen till att socialdemokraterna förlorade riksdagsvalet. Ändå ställer hon nu upp för omval. Det är bedrövligt.

Den andra vägen är att på allvar fundera igenom vad som gick fel. Efter valet 2002 gjorde socialdemokraterna en relativt grundlig eftervalsanalys. Analysgruppens slutsatser klingar märkvärdigt bekant – brist på modernt ledarskap, brist på framtidsvisioner när det gällde integration och jämställdhetsfrågor, samt farhågor över sverigedemokraternas framfart. Och inte minst – oro över att mobiliseringen av de egna inte fungerade som i gamla tider.

Den gången blev det ingen förändring att tala om. Nu blir det annorlunda.

Som Fokus reportage visare är socialdemokraterna ett parti med en falsk självbild. Man tror och agerar utifrån tron att man fortfarande är en folkrörelse – trots att medlemsantalet minskat dramatiskt. Partiet har inte monopol på den svenska folksjälen och kan inte längre automatiskt räkna med att gräsrötterna tar diskussionen på arbetsplatserna och i fikarummen. Den gamla strategin håller inte – nu är det dags att omvärdera. Frågan är var vägen tillbaka till folksjälen och gräsrötterna finns.

Socialdemokraternas svar på den frågan kan bli avgörande för Sverige. Inte bara för att chansen, eller risken, finns att socialdemokraterna kommer tillbaka 2010. Reinfeldts nya moderater definierar sig i förhållande till socialdemokraterna. Går oppositionen åt vänster kommer Reinfeldt stå kvar i mitten – går socialdemokraterna däremot själva mot mitten kan detta tvinga borgerligheten åt höger.

Vägen vänsterut för socialdemokraterna prövades ganska hårt av Persson och Ulvskog under valrörelsen. Ändå lyckades de inte vinna. För den som tror att Perssons person var problemet kan vänsterspåret prövas igen.

Vägen högerut har inte prövats av socialdemokraterna sedan 1990-talet. Den kräver ifrågasättande och självprövningar nästan lika tunga som de Reinfeldt påtvingade sitt parti, och den kommer inte att falla LO och medlemsbasen i smaken.

Vägvalet kristalliseras nu kring valet av partiledare. Märkligt är dock att frågan om politisk riktning inte tydligare kopplas ihop med diskussionen om vem som bör leda partiet. Det sägs att nästa partiledare bör vara en kvinna. Visst, men sen då? Vad ska denna kvinna göra med partiet?
Margot Wallström, Mona Sahlin och Wanja Lundby-Wedin har hittills diskuterats främst för sina personliga kvaliteter. Men vad de står för? Margot Wallström och Mona Sahlin har en bakgrund som så kallade förnyare, ivriga påhejare av 90-talets saneringsprogram. Kring sig har de många på partiets högerflank som länge suttit på avbytarbänken. De är troligtvis inställda på en markerad högersväng.

Wanja Lundby-Wedin däremot representerar som LO-ordförande partiets vänsterfalang. Men här är utfallet mindre tydligt. I sin nya roll kan Lundby-Wedin eventuellt komma att göra en »Nixon till Kina« och i kraft av sin vänsterroll ta partiet mot mitten.

Sverige behöver en konstruktiv opposition. Därför är det hög tid för socialdemokraterna att våga välja mellan höger och vänsterfalangen, och inte bara köra på i gamla hjulspår. Sparka Annika Billström. Välj en partiledare som vågar göra om partiet och se framåt i stället för bakåt på fornstora dagar. Då kanske det blir match igen 2010.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera