Fernando di Luca: »Jag tog min Lambretta och drog«

Text: Erik Hultkvist

I den lilla fiskebyn Fano i Italien gick i mitten av 1950-talet en dag en ung pojke för att bikta sig. Där, mellan fyra ögon, berättade han att han brukade masturbera. Mottagandet blev hårt. »Du är en inbiten syndare«, sade prästen och förvägrade pojken välsignelsen vid nattvarden som följde. Den unge skulle fås att upphöra med sina »orena akter«. Ett segslitet förhandlande tog vid. Efter en halvtimme gav så prästen ändå med sig och välsignelsen utdelades. Pojken genomskådade i samma stund kyrkan och dess hyckleri. När de heliga orden lästes över honom och oblaten lades i hans mun lovade han sig själv att aldrig mer sätta sin fot där igen.

Femtio år senare har pojken blivit en äldre man och olivoljekung. Fernando di Luca kom till Sverige på 1960-talet och grundade sedermera matvaruföretaget Zeta. Han var den som introducerade olivoljan i en tid då den endast såldes som laxermedel på apoteken. I dag säljer Zeta förutom sin olja allt från balsamvinäger och vin till pasta och risottoris.

Passande nog, slår det mig, samtalar jag och Fernando på en restaurang vid namn Dionysos – uppkallat efter den grekiska fruktbarhetsguden. Fram strömmar historien om en nyfiken ung man som lämnade en kvävande by styrd av präster och mammor för att söka friheten.

– Jag är kamrerutbildad. Men när mina föräldrar ordnade ett arbete åt mig i banken så kändes det som att gå i fängelse. Jag blev rädd. Så jag tog min Lambretta och sa: »Mina vänner, jag söker mig härifrån.«

Han hamnade i Sverige. Från början var planen inte att bo utomlands för alltid. Fernando hade tänkt åka till England, lära sig engelska och sedan återvända till hemlandet. Så blev det inte. Som så ofta i historier som denna kom i stället kärleken i vägen. För Fernando uppenbarade den sig på hotell Malmen i Stockholm. Där jobbade han som portier och en junidag 1966 kom en kvinna in för att söka jobb som kassörska.

– Hon var parant. Jag blev direkt imponerad när hon kom med högklackade skor, »klick-klack, klick-klack«. Hon gick runt hörnan, in till receptionschefen. Jag förstod: hon söker jobb! Då öppnade jag dörren och sade till receptionschefen: »Henne måste ni anställa!« Vi gifte oss 1969. Det var en fin dam jag fick tag på.

Båda jobbade på Malmen och tjänade pengar, men Fernando sökte fortfarande frihet och kontroll över sin egen framtid. 1970 tog han och hans fru tjänstledigt i ett halvår.

– Jag sade till min fru: »Nu åker vi till Italien. Jag köper en bar i Rimini. Vi åker ner och arbetar säsongen maj till september.« Sen i september, på vägen upp till Sverige, tänkte jag »nej tack, nu startar jag eget«.

Under hemresan stannade han till hos en oljeproducent i Cremona och frågade om han fick representera deras oljor i Sverige. Det fick han. Tillbaka i Stockholm åkte han efter att arbetsdagarna på Malmen tagit slut ner till grossisterna i Årsta och försökte övertala dem att ta in hans oljor. Det ville de inte.

– De sade: »Vi vill inte ha din olja. Lägg av Fernando. Även om vi tar in din olja i sortimentet så kommer du inte att sälja en flaska.« »Jag tror inte det«, sade jag. »Kan jag få registret över era butiker?« Det fick jag. Så besökte jag varenda butik och pratade med inköparna. Sjuttio procent var intresserade.

Så åkte han tillbaka till grossisterna, visade resultatet och det blev affär. 1971 introducerade Fernando sin första olja, en majsolja, i Sverige. Sedan rullade det på. Han fick agenturen för Barillas pasta i Sverige. Han tog in olivoljor eftersom de inte fanns att få tag på. Han introducerade bönor – svarta och vita, cannelini och borlotti – i en tid då det enda som stod på svenska hyllor var Heinz vita i tomatsås.

De flesta människor lämnar inte sin hembygd på en vespa. De flesta hotellportierer åker inte ner till Årsta och tjatar på grossister. Varför har just Fernando di Luca gjort det?

– För att jag trodde på min idé. Jag trodde att jag hade bra grejer.

Fernandos svar på mina frågor är odramatiska, enkla, självklara. Varför lämnade han Italien? För att han var nyfiken. Var han inte rädd när han lämnade den trygghet som ändå fanns i byn? Nej. Varför fortsatte han att försöka övertyga alla om sina oljor trots att ingen lyssnade? Han var envis.

Jag fortsätter att fråga, fortsätter att leta en förklaring till varför vissa blir entreprenörer och inte andra. Plötsligt förstår jag att svaret redan finns där, i de enkla och odramatiska ord jag precis hört. För Fernando är livet något som hänt honom. Världen finns till för att upptäckas och idéer för att bli förverkligade. Han har helt enkelt bara kört på.

Det blir sen eftermiddag och dags att lämna restaurangen. Fernando erbjuder mig skjuts till tunnelbanan. På väg dit stannar vid ett tillfälle trafiken upp. Fernando försöker köra runt en bil, vilket visar sig dumt och gör att vi hamnar längre efter än innan. I det ögonblicket ger han, utan att själv veta om det, den förklaring till sin personlighet som jag sökt under hela lunchen.

– Jag kör hellre runt när det är så här, även om det tar längre tid. Bara det inte står still. Bara det rör på sig.