Gasen i botten

Text:

Foto: Dmitry Lovetsky/tt

Gas har plötsligt blivit en het fråga i den svenska debatten. Utrikesminister Carl Bildt hade aktier i ett bolag med intresse i rysk gasindustri, samtidigt som ett rysk-tyskt konsortium vill dra en ledning på Östersjöns botten.

I Sverige har naturgasen sina starkaste förespråkare i Bergslagens pappers- och stålindustri. I ett brev till regeringen i april krävde representanter från bland annat SSAB, Ovako Steel och Holmen Papper en utbyggnad av det svenska naturgasnätet. Och en utbyggnad kräver, enligt företagen, en uppkoppling till den planerade ryska gasledningen.

Bengt Ekenstierna, vd för Eon Gas Sverige AB, uttrycker sig mer prosaiskt.

– De skriker efter gas.

Den svenska naturgasens historia är kort, drygt 25 år. I början av 1980-talet startade bygget av en ledning i Öresund mellan Danmark och Sverige. Den togs i bruk 1985 och dansk gas började försörja den västsvenska industrin. I dag sträcker sig gasledningen från Malmö till Stenungsund och används inom bland annat livsmedels- och glasindustrin, men längre än så har gasen inte nått.

I övriga Europa är situationen en helt annan. Där började gasnätet byggas ut redan efter kriget och under 1970-talet var utbyggnaden närmast explosionsartad. Danmark och Norge exploaterade sina gasfyndigheter och drog ledningar längs Nordsjöns botten. Afrikansk gas transporterades via ledningar i Medelhavet och sovjetisk gas flödade genom rör som drogs genom bland annat Polen och Östtyskland till EU där naturgas i dag står för cirka 25 procent av energibehovet.

I Sverige kunde vattenkraftverken fortfarande producera billig el och intresset för bygga ett svenskt gasnät var svagt. I dag är elmarknaden avreglerad och i takt med att de svenska elpriserna stigit har protesterna från den energiintensiva industrin blivit alltmer högljudda. Naturgas har sent omsider lyfts fram som ett alternativ.

– Med naturgasen ökar mångfalden, och priset på biobränsle kommer att pressas nedåt, säger Bengt Ekenstierna och menar att Sverige nu har ett unikt tillfälle att koppla upp Bergslagens industrier till en ledning med naturgas som finansieras av det rysk-tyska gaskonsortiet.

I Sverige tillförs årligen 645 terrawattimmar. I nuläget står naturgasen för drygt 10 terrawattimmar vilket motsvarar 1,5 procent av den totala mängden.

Eon Gas är landets störste aktör inom gasmarknaden och deras mål är att naturgas 2020 ska ha ökat till 40 terrawattimmar.

Som en del av den satsningen började de för tre år sedan undersöka vilka möjligheter det fanns att försörja Bergslagen med naturgas.

– Då konstaterade vi att det blev svårt att försörja området från söder.

I dag återstår i teorin tre möjligheter. En är att dra en ledning från västkusten med norsk gas. Men att dra en ledning tvärs över Sverige är en dyrbar affär. En annan möjlighet är att importera nedkyld gas från Afrika som transporteras via fartyg till Oxelösund för att sedan skickas vidare med tåg och lastbilar.

Men att transportera naturgas med tåg och lastbil är inte realistiskt, menar Bengt Ekenstierna.

– De mängder gas de kommer att förbruka kan inte transporteras den vägen, säger han.

Den tredje vägen, och mest kontroversiella, går ut på att utnyttja den uppmärksammade planerade gasledningen mellan Portovajabukten vid ryska Viborg och den tyska staden Greifswald.

Ledningen kommer att gå längs Östersjöns botten och hamna inom Sveriges ekonomiska zon.
Projektet har kritiserats hårt i Sverige av främst miljö- och säkerhetsskäl.

Enligt Robert L Larsson vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skulle en underhållsplattform som planeras cirka fem mil nordöst om Gotland kunna utrustas med avlyssnings- och radarsystem riktat mot Sverige.

Den ryska gasen skulle motsvara 20 terrawattimmar vilket är drygt tre procent av all tillförd energi i Sverige. Trots den blygsamma mängden finns det en uppfattning om att Sveriges energiförsörjning skulle bli beroende av Ryssland, ett land som använt sina naturtillgångar till att utöva politisk påtryckning mot andra länder.

Miljöorganisationer som Greenpeace oroar sig bland annat för att bomber med senapsgas och dumpat industriavfall som finns på bottnen skulle kunna försämra miljön i Östersjön om de rubbas ur sina lägen.

– Jag kan bara konstatera att när vi tidigare fått tillstånd att lägga kablar sjövägen har den frågan aldrig varit uppe, kontrar Bengt Ekenstierna.

Men Bengt Ekenstierna och andra naturgasförespråkare måste också argumentera mot dem som påpekar att naturgasen bidrar till klimatförändringarna.

– Det är en satsning på fossilt bränsle som bidrar till klimatförändringarna. Genom att satsa på storskaliga naturgasprojekt rycker man dessutom undan förutsättningarna för mindre projekt som biobränsle, säger Lennart Daléus, generalsekreterare för Greenpeace.

Eftersom naturgasen släpper ut 25 till 35 procent mindre koldioxid jämfört med olja och kol menar Bengt Ekenstierna att européerna har rätt när de pratar om den gröna naturgasen eftersom den varken innehåller svavel eller tungmetaller.

Statsminister Fredrik Reinfeldt betonade tidigare i veckan klimatfrågan i samband med att Oljekommissionens betänkande nu ska skickas ut på remiss. Kommissionen har valt att prioritera biobränsle framför naturgas. Men samma Fredrik Reinfeldt har tidigare sagt att miljömålen inte får komma i konflikt med tillväxt och jobb. Återstår att se vilket uttalande som väger tyngst. Svaret på den frågan kan också innebära svaret på frågan om naturgasens framtid i Sverige.