Vi som älskar USA

I en färsk opinionsmätning svarade 29 procent av svenskarna att USA är det land som utgör det största hotet mot världsfreden, före Nordkorea, Iran och Kina.

Samtidigt konstaterades i en beräkning nyligen att Sverige är det land utanför USA och Kanada som har flest McDonald’s-restauranger per invånare.

Två helt orelaterade siffror men som på sätt och vis sammanfattar svenskarnas knepiga förhållande till det stora landet i väster. Sverige är ett av världens mest amerikaniserade länder – som älskar att hata USA. Vi badar i amerikansk kultur morgon, middag och kväll, hela vägen från »Desperate Housewifes« till Noam Chomsky, såsom nästan inga andra européer gör. Samtidigt begriper vi ingenting alls av den konservativa småstadsmentalitet som driver politiken i världens enda supermakt.

Ett tillfälle då många svenska bedömare visade sin okunnighet var vid presidentvalet 2000. Det är svårt att tro i dag men flera kommentatorer hävdade då att George W Bush och Al Gore var samma skrot och korn, man kunde lika gärna proteströsta på miljökämpen Ralph Nader. Under de sex år som följde blev det lätt att hata USA, lätt att se misstagen. Lätt kanske också att glömma framgångarna, som Aghanistaninsatsen där Sverige ju fortfarande deltar.

Men nu gör sig amerikanerna beredda att sätta punkt för eran Bush. Presidenten har två år kvar på sitt mandat men hans gärning tycktes redan före kongressvalet vara uttömd. Skattesänkningarna har nått vägs ände. Den aggressiva utrikespolitiken har inte skapat demokrati, varken i Mellanöstern eller någon annanstans. Watergateavslöjaren Bob Woodward har månaderna före valet släppt en bok, »State of Denial«, där Vita huset-källor spyr galla över alla chanser att räta upp läget i Irak som missats. Amerikanerna väntas nu ge demokraterna kontroll över kongressen, inte för att de älskar oppositionens program, i den mån det finns ett sådant, utan för att de tröttnat på Bush.

För Sverige är det dags att börja fundera på om vi kan älska USA igen. Inte bara hamburgarna och NHL-lagen, utan att älska USA som supermakt. Sanningen är ju den att många svenskar hatade USA även när presidenten hette Bill Clinton och räddade Bosnien från utplåning och förde miljontals amerikaner tillbaka i arbete. För att inte tala om när han hette Ronald Reagan och korsade svärd med Sovjetunionen. Även om nästa president är en kvinna och heter Hillary Clinton eller en svart stjärnadvokat och heter Barrack Obama, så kommer många av de 29 procenten sannolikt fortsätta att reflexmässigt hata USA.

Det är inte särskilt konstruktivt. Om vi inte vill att shiamuslimska fundamentalister ska ta över Irak med våld måste USA vara kvar, säkert även efter 2008. Utan USA kommer klimatfrågan heller aldrig lösas. Och om USA inte blir smartare i sitt krig mot islamisk extremism kommer det drabba även svenskar. Europa närmar sig också USA i ekonomisk politik. Det program som väljarna gett alliansen mandat för är i många stycken hämtat från Clintons »Welfare to Work« från 1990-talet.

Dessutom rör debatten i USA på sig. En våg av miljömedvetenhet sköljer över hela landet, inte bara över Arnold Schwarzeneggers Kalifornien. Det debatteras redan hur en ny utrikespolitik borde se ut, och den ekonomiska politiken ifrågasätts inför den väntade konjunktursvackan.

Den nya svenska regeringens linje blir särskilt intressant. Fredrik Reinfeldt är den ende partiledaren som sagt att han skulle ha röstat för Bush mot John Kerry, och som talat om att stärka banden över Atlanten. Carl Bildt betraktas säkert som »Old Europe« av Vita huset, men hans nätverk i Washington är väl i klass med den tyske eller franske utrikesministerns. Kommer Sverige att bli en tystlåten USA-allierad? Kommer vi att fortsätta hata? Eller kommer vi att bli kritiska men konstruktiva vänner, som Prodis Italien var under Libanonkrisen?

Före 2008 kommer få svenskar och svenska politiker känna varma känslor för Vita huset, men det är dags att börja tänka på tiden efter Bush nu, för i praktiken börjar den redan den 7 november.

Text: