Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Alla kan inte vara hjältar

Den svenska rättstaten saknar logik i sin kamp mot organiserad brottslighet när den inte förmår skydda vittnen.

Berättelsen om Årets svenskar i detta nummer av Fokus är på sätt och vis en seger. Två hjältar besegrade med sitt civilkurage den maffia som vi vant oss att med ett förmildrande uttryck kalla mc-gäng eftersom de kör dyra motorcyklar. More...Men det är också berättelsen om ett nederlag, för svenska staten. För att i stället för att belöna och stötta Shahnaz och Masoud Garakoei, så lät svenska staten dem i praktiken bli ruinerade eftersom den inte förmådde skydda dem.

Det saknas en grundläggande logik i den svenska statens kamp mot den ökande organiserade brottslighet Sverige nu möter.

Det viktigaste, säger justitieminister Beatrice Ask, är att få brottslingarna fällda. Men utan vittnen kommer ingen fällas. Och utan garanterat och fullständigt vittnesskydd kommer bara hjältar, som makarna Garakoei, att våga vittna.

Men rättsstaten kan inte bygga på hjältar. Man kan inte förvänta sig, ens av personer med ett utpräglat rättsmedvetande och civilkurage, att de ska riskera sina liv och sin egendom till följd av otillräckligt vittnesskydd.

Det staten gör i dag är att analysera hotbilden, installera larm och kameror och sedan, om det är nödvändigt, förmå vittnena att anta skyddad identitet och flytta långt bort. Frågan är om du eller jag ens vore beredda att flytta och byta namn. De som utsätts för utpressning är ju dessutom naturligen, såsom paret Garakoei, i regel små näringsidkare, ofta restaurangägare. För dem innebär en flytt att de måste överge just det som maffian hotat, nämligen den näringsverksamhet som de lagt ned sina pengar och sitt liv på. De kan i praktiken tvingas paniksälja till underpris. Maximalt kan vittnena få en ersättning av staten på 400 000 kronor – att jämföra med de 120 000 Bandidos begärde av Garakoeis, varje år.

Kalkylen från statens sida tycks vara att personskydd är för dyrt. Fullständigt personskydd kostar, enligt den siffra som nämns av den statliga utredaren, osannolika 15 miljoner per person och år. Även om den siffran skulle vara i överkant så är det uppenbart att ett riktigt vittnesskydd skulle kräva mycket mer resurser – men varken avgående eller tillträdande justitieminister har ännu så länge öronmärkt några nya pengar alls.

Problemet är att om inte staten är beredd att ta kostnaden så kan man inte vinna.

Maffiagruppernas själva affärsidé är att sätta sig över staten och att ersätta den. De är beredda att ta kostnaden för att få sina order verkställda, beredda att investera mängder med mantimmar, i och utanför fängelsemurarna, för att hota och skrämma utpressningsoffer och vittnen. Det gör de eftersom det lönar sig. Vinsterna, de enorma »skatteintäkter« de håvar in, är högre än kostnaderna. Det är i själva verket en ganska enkel tävlan om resurser mellan två olika sätt att »skydda« personer – via lagen eller via maffian.

Ytterst är det rättsstaten, och i den meningen faktiskt demokratin, som står på spel. Men om man inte orkar ta in dessa stora principer kan man konstatera att investeringen i vittnesskydd säkert också lönar sig för staten i en mycket snävare mening. Mc-maffian kostar i skattebortfall och skadegörelse. Men framför allt urholkar den det allmänna rättsmedvetandet. När Bandidos redan tar ut skatt, och den riktiga skatten inte ens leder till att de mest grundläggande nattväktarstatsuppgifterna utförs, är det uppenbart att många offer kommer resonera som så att det är lika gott att jobba svart och betala till maffian.

Sverige har hittills ansetts relativt fritt från organiserad brottslighet. Men på ett område har staten misslyckats: restaurangnäringen. Om inte staten förmår att återupprätta sitt monopol på våld så riskerar det nederlaget att krypa in i andra delar av samhällsapparaten. En utredning för några år sedan visade att antalet domar för utpressning som involverade Bandidos och Hells Angels femdubblades mellan 1998 och 2004.

Hittills har fokus i debatten om mc-maffian varit att skärpa polisens maktmedel och straffsatserna, med Danmark som ett bra exempel. Men exempel i andra länder och ur historien visar att kampen mot organiserad brottslighet framför allt börjar i civilsamhället. Allmänheten måste, i synnerhet i så kallat socialt defavoriserade områden, känna att staten står bakom dem som inte viker sig för mc-gängen. Att de som gör det rätta inte straffas utan belönas, och då inte bara med utmärkelsen Årets svensk.

***
FÖR ÖVRIGT ser 2007 ut att bli Europas år. Det är inte bara det att euroländerna nästa år äntligen ser ut att växa snabbare än USA. I politiken rör det sig. Frankrike står inför ett val där båda kandidaterna lovar nödvändig förändring, Tysklands och Italiens reformer tar fart igen. Blair avlöses av Brown och frigör sig lite från det sämsta med alliansen med USA. Men det kan också bli Europas år i negativ bemärkelse – då man stänger dörren för Turkiet och andra länder som drömmer om att bli en del av den demokratiska gemenskapen.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera