Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Den nya rymdkapplöpningen

USA ska sända människor till Mars, Kina planerar en månbas och Kiruna vill bli centrum för rymdturismen. Hotell och industrier i rymden blir verklighet i framtiden. Den nya rymdkapplöpningen har startat.

När Ella Carlsson tittar ut genom det runda fönstret och ser solen gå upp över horisonten känns målet nära. Genom solens strålar brinner ökenlandskapet i rött, brunt och guld. De kala slätterna och höga bergsformationerna skiftar färg intensivt och dramatiskt.

– Det var en fantastisk upplevelse, berättar hon.

Ella Carlsson är rymdforskare, doktorerar på solvindens påverkan på Mars atmosfär och har varit yrkesofficer i flygvapnet. Hon tillhör också den utvalda skara som har deltagit i flera simulerade Marsvistelser.

Det var strapatsrika veckor i öknen i Utah och på den lilla ön Devon Island i Kanadas Arktis. Miljöerna där påminner om vår grannplanets karga och storslagna natur. På Devon Island finns en 23 miljoner år gammal krater, uttorkade flodfåror och raviner, och temperaturen är som en vårdag på Mars.

– Allt kändes mycket verkligt, för vi var helt utlämnade på den där öde ön, säger Ella Carlsson. Vi kunde inte kommunicera fritt med dem därhemma, och vi jobbade så realistiskt som möjligt, försökte »hitta liv« och tog prover i terrängen som vi sen analyserade i laboratoriet.

Vardagen på en jordisk Marsstation är inte särskilt glamorös. Morgonen kan börja med att skaka ur skorna på jakt efter skorpioner, duschningen är begränsad till två gånger i veckan och hur toalettbestyren ska klaras av under flera lager rymddräkt vill man helst inte tänka på.
Marsstationerna drivs av The Mars Society, en privat organisation som leds av entusiastiska forskare och tekniker. De vill skapa opinion för att människan ska åka till Mars på riktigt. När det kommer på tal pratar Ella Carlsson gärna i många utropstecken.

– Det handlar om att utforska sin omgivning, som Columbus, Cook och Amundsen! Vi följer i deras fotspår och i rymden finns oändligt många gåtor kvar att lösa, och svaren ligger bara och väntar på att vi ska upptäcka dem!

Mycket talar för att Ella Carlssons förhoppning om Marsresor kan bli verklighet redan inom de närmaste decennierna. Startskottet har gått för en ny rymdkapplöpning, som skiljer sig från kalla krigets envig mellan USA och Sovjetunionen där månen hägrade. Nu är fler länder involverade, och dessutom är privata aktörer med och tävlar. En ny rymdekonomi håller på att växa fram med affärsmöjligheter som ligger förbluffande nära i tiden. I USA talar man gärna om att vi har stigit över tröskeln till ett rymdårhundrade, »The Space Century«.

Det nya rymdseklet började på allvar den 16 oktober för tre år sen i de torra gräsmarkerna i Inre Mongoliet. Det var i gryningen och klockan var nästan halv sju. De församlade spejade ivrigt upp mot den grå himlen. En svart prick närmade sig snabbt. Strax tog den mark, och efter en kvart steg Yang Liwei ur sin kapsel. Han var omtöcknad, men vinkade glatt till undsättningsstyrkan.
Kinas förste taikonaut hade återvänt oskadd till jorden, och gjort sitt land till det tredje i världen som klarat den bedriften. 38-årige Yang Liwei var ny nationalhjälte. Under sina 21 timmar i omloppsbana hade han hunnit tala med sin fru, ätit torkat fläsk med vitlök och Kung Pao-kyckling med ris, allt nersköljt med örtte, och visat upp Kinas och FN:s flaggor för kinesisk teve.

Den lyckade uppfärden chockade omvärlden. Elaka tungor hade föraktfullt pratat om att Kinas rymdfarkost Shenzhou mest såg ut som en avancerad riskokare – det fick de nu äta upp. Dessutom presenterade Kina ett ambitiöst rymdprogram med planer på att bygga en egen månbas och en egen rymdstation.

Samtidigt förberedde sig Vita huset för en kontring, och 2004 offentliggjorde president Bush en ny amerikansk rymdvision. Den går ut på att åter sända människor till månen, och att göra månen till en språngbräda för vidare bemannade expeditioner till Mars, och kanske även till andra himlakroppar.

»Du nalkas och daggen dig stiger till möte, och örterna fyllas med flödande sav. Din makt är i kvinnornas sköte, din makt i det svallande hav«, skrev Erik Axel Karfeldt om månen.

Bröts magin i samma stund som Neil Armstrong tog sina första kliv i mångruset den där sommardagen 1969? Det fruktade några av tidens författare och filosofer, och såg månens metaforiska kraft förblekna. Även intresset för resor dit svalnade. Nu har ingen människa satt sin fot på månen sedan 1972. Så vad är det som gör det så angeläget att återvända?

Det finns en rad skäl, och det handlar inte bara om mänsklig nyfikenhet i största allmänhet. Nu ska månen utnyttjas som forskningsmiljö, och i blickfånget finns också de slumrande naturrikedomarna.

Så sent som i måndags avslöjade Nasa nya detaljer om hur månen ska erövras på nytt. Nu vill amerikanerna satsa på att bygga upp en permanent månbas, och tidtabellen visar att det ligger närmare i tiden än vad man kanske tror. Senast år 2020 ska månen nås igen, och astronauterna börja konstruera den nya stationen, som på sikt ska vara bemannad året runt. Kinas ambition är att komma dit några år senare, 2024.

Astronomerna lockas av den karga miljön, som är idealisk för nya teleskop. Månens brist på atmosfär gör sikten klar, och den seismiska aktiviteten är låg. Ett minus är risken för meteoritnedfall, men det finns samtidigt gott om kratrar som erbjuder teleskopen en skyddad plats.

På månens sydpol finns Shackeltonkraterns botten, som dväljs i ständigt mörker och kyla. Den låga temperaturen gör det till en idealisk plats för att bygga ett infrarödteleskop, som mäter värmestrålningen från rymden. Där skulle man kanske kunna se det individuella ljuset från de första jättestjärnorna i universums barndom.

Men inte bara astronomerna, utan även geologerna är intresserade. »Månen har rikliga resurser«, påminde George W. Bush om i sitt tal häromåret. Och det är ingen hemlighet att Nasa vill prospektera efter värdefulla mineraler. En tänkbar exportprodukt från månen kan bli samarium, som behövs som komponent vid utvecklingen av de nya magnetiska snabbjärnvägarna.

De verkliga visionärerna hoppas på en reell gruvdrift i rymden: på månen, asteroider och andra himlakroppar. Men enligt FN:s månfördrag från kalla krigets dagar får råvaror i rymden inte utnyttjas kommersiellt. Därför måste världens länder komma överens om att ändra avtalet om den visionen ska förverkligas.

Professor René Oosterlinck på europeiska rymdorganet ESA tycker att det finns ytterligare skäl till att avtalet måste revideras. Det är oklart hur lagar ska tillämpas ombord på den internationella rymdstationen, och det saknas helt regler för allt rymdskrot som förorenar rymden.

De ingenjörer som ska förverkliga planerna har redan kommit en bit på väg. För några månader sedan avslöjade Nasa att den nya rymdfarkosten, ersättaren till dagens olycksdrabbade rymdfärjor, ska heta Orion. Den bygger på Apolloprogrammets design, men är större och kan ta upp till sex besättningsmedlemmar. Med en vidgad lastkapacitet går det också att frakta mer utrustning, till exempel för forskning. Testflygningar med astronauter ska börja om åtta år.
Trenden är kapplöpning, men det finns också starka inslag av samarbete. Hittills är den internationella rymdstationen ISS det tydligaste exemplet, där USA, Kanada, Europa, Ryssland och Japan samverkar. Nu försöker också amerikanerna locka fler länder och privata företag till en gemensam månkolonisering. Nasa erkänner att det kan bli svårt att klara helt på egen hand.
USA försöker till och med närma sig Kina. Det var en milstolpe när Michael Griffin, chef för Nasa, besökte Kina i september. Aldrig tidigare hade en så hög rymddignitär rest till landet.

– ISS är en mall för internationell samverkan. Jag tror att Kina kommer att bli delaktigt på liknande sätt i framtiden. De tekniska utmaningarna är så svåra och det krävs yttersta spjutspetskunnande. Därför måste olika länder och kulturer lära av varandra, förklarar Michael Griffin.

Men rymdfebern grasserar inte bara i maktens korridorer i Beijing, Bryssel och Washington. Rymden är den sista kontinenten som väntar på att erövras av privata aktörer. Näringslivets intresse kommer att prägla det nya rymdseklet, och påverka livet på jorden. Allt fler företag lockas att satsa på rymdindustrin, den samlade rymd­ekonomin är värd omkring 180 miljarder dollar och för bara ett par veckor sedan bildades en handelskammare för rymdbusiness, världens första, i Kanada.

Och det är framför allt satellitbranschen som växer så det knakar. Satelliter får sällan de stora rubrikerna, åtminstone inte som i rymdkapplöpningens barndom då många fascinerat blickade upp mot sputnikarnas glimmande färd på den svarta natthimlen. Ändå är det en nisch där Sverige har stora framtidsmöjligheter. Nu handlar upphetsningen om Christer Fuglesangs rymdpromenader, men satelliter är ett område där Sverige verkligen visar framfötterna.

Den svenskbyggda månsonden Smart-1 är det bästa exemplet hittills, men på Ångströmlaboratoriet i Uppsala pågår utveckling av mikrosatelliter, som kommer att väga mindre än tio kilo och som kommer att kunna styras oerhört precist. Mikrosystemen är ett av de mest lovande områdena, och nu diskuteras också en egen satellit som ska sändas till Mars om fem år.

Om fyra år beräknas också Europas nya system för satellitnavigering tas i drift, Galileo, där Sverige är med och bidrar. Då ska 30 satelliter likt en armada av rymdmyggor formera sig i tre banor kring jorden. Galileo gör det möjligt att lokalisera föremål på decimetern när, och med mottagare i alla fordon och mobiltelefoner öppnar det för en rad nya tjänster.

Även väder- och miljösatelliter blir ett växande område. Hoten från klimatförändringen innebär att det krävs mer forskning och övervakning.

En annan framtidsbransch är rymdturismen. Även här kan Sverige bli ett nav. På rymdbasen Esrange i Kiruna etableras nu Spaceport Sweden, ett samarbete mellan statliga Rymdbolaget och lokala företagare.

– Vi har en stor fördel i förhållande till övriga rymdhamnar som etableras runt om i världen. Hos oss finns redan all infrastruktur, och vi skulle i princip kunna skicka upp turister redan nu om vi bara hade haft några rymdfarkoster till förfogande, säger Olle Norberg, som är chef på Esrange.

Men rymdfarkoster är på väg. I början av nästa år väntas Esrange skriva avtal med Sir Richard Bransons Virgin Galactic. Branson hör till en generation mångmiljonärer som vuxit upp med science fiction på film och i böcker, och som nu tar chansen att förverkliga sina barndomsdrömmar. Tekniken har hunnit ifatt fiktionen, och olika pristävlingar har sporrat utvecklingen av tillräckligt billiga konstruktioner.

Jungfrufärden med Bransons rymdfarkost VSS Enterprise, som lånat namn från »Star Trek«, planeras äga rum om två år från New Mexicos öken. Då räknar Branson själv med att spänna fast sig tillsammans med några av sina närmaste familjemedlemmar. Färden innebär ett rymdskutt upp till atmosfärens övre gräns på 120 kilometers höjd med strålande utsikt över moderplaneten. Men man får skynda sig att njuta, för endast sju minuter ges i tyngdlöst tillstånd. Biljettpriset: 200 000 dollar.

Kiruna kan bli en fantastisk plats för rymdturism, tror Stas Barabash, som är professor vid Institutet för rymdfysik.

– Det är norra Europas sista vildmark, säkert och vackert, och kanske kan man även flyga genom norrsken. Men man får inte glömma bort miljöfrågan. Det gäller att hitta rätt balans mellan ekonomiska fördelar och trycket på naturen, säger han.

Nöjesresorna till rymden får kritik för att vara en ny miljöbov. Men företagen försvarar sig med att rymdflygningarna inte är värre än annat flyg, och att resorna kan öka medvetenheten om miljön. Utsikten att få skåda klimatförändringen på jorden med egna ögon kan till och med bli ett säljande argument för att locka rymdturister. Att från ovan se hur öknar breder ut sig, sjöar och floder sinar, polarisar krymper och hur låglänta kuster drunknar i havet – en syn som fascinerar och skrämmer.

Även den ryska satsningen på rymdturism har gått hem. Platserna till den internationella rymdstationen är fullbokade tre år framåt, trots att biljetterna fördyrats till 21 miljoner dollar.

– Just nu förbereder sig den femte resenären, Charles Simonyi, i Star City inför avfärden i mars. Den förre Microsoftforskaren kallar sig själv skämtsamt »rymdens förste nörd«, och han packar bland annat ner två böcker i resväskan som ska bli grunden till rymdens första bibliotek:

Goethes »Faust« och science fiction-författaren Robert Heinleins »The Moon is a Harsh Mistress«.

Nå, om månen är en sträng älskarinna, hur ska då inte Mars vara? Och dessutom dyr att behaga. Drömmen om den röda planeten är också del av Nasas nya rymdvision, men kostnaderna för en bemannad expedition beräknas till 4 000 miljarder svenska kronor – lika mycket som hundra svenska försvarsbudgetar.

Kritiska röster saknas inte. Behöver människan verkligen utforska rymden själv, räcker det inte med att sända upp robotar så att pengarna i stället kan läggas på fattigdomsbekämpning och att skapa en ren miljö på jorden?

En av Sveriges toppastronomer, Arne Ardeberg vid Lunds universitet, varnar för att satsningarna på bemannade rymdfärder kan slå ut annan viktig forskning, och Stas Barabash tycker att det är en svår balansgång.

– Som forskare som bara arbetar med satelliter tror jag att maskiner kan göra jobbet lika bra eller bättre än människan. Men från ett globalt perspektiv finns det inget val. Att utforska sitter så djupt i vår natur att vi ska promenera omkring på Mars förr eller senare.

Men Ella Carlsson tror att vinsterna med människor i rymden uppväger.

– Det låter så svindlande mycket, när du säger det så: »fyratusen miljarder kronor«. Men pengarna sysselsätter många på jorden, och allt som utvecklas kommer vi att ha nytta av även vi som är kvar. Ta kardborreband, lättmetaller, gps med mera. Det är rymdapplikationer som vi har naturligt i vardagen, saker som vi inte ens tänker på, som kommer från rymdindustrin.

Mars är fortfarande ett avlägset mål. Det visade inte minst simuleringarna i den amerikanska vildmarken. Redan att åka till den internationella rymdstationen som Christer Fuglesang gör är ett livsfarligt uppdrag. Det krävs oändligt mycket mer forskning och utveckling om vi också ska kunna överleva en resa till Mars tur och retur.

Men likafullt lever drömmen om den röda planeten. Det nya rymdseklet kommer att vimla av teleskop, satelliter, sonder och landare, men människan kommer också att vilja ge sig ut. Ella Carlsson tror att vi tar de första stegen på Mars kanske redan år 2030. Kommer hon att vara en av dem?

– Nej det tror jag inte, men visst skulle jag vilja. Det är min högsta dröm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera