Kultur

Dokumentären och sanningen

De senaste årens uppsving för dokumentärfilmen är dokusåpornas förtjänst, hävdar regissören George Gittoes.

I slutet av 1900-talet började tv-rutorna fyllas av människor som befann sig tillsammans någonstans och tävlade om att bli sist kvar. De var på en ö i Stilla havet. De var instängda i ett hus. De drev en bar. Svenska språket fick ett nytt ord, dokusåpa, och tv-klimatet blev sig aldrig mer likt.

– Alla mina kollegor sa att det här var dokumentärfilmens död. I tv-tablåerna ersattes våra verk med »Big Brother«, säger den australiensiske dokumentärfilmaren George Gittoes.

Pessimism och mörker i branschen. Då gjorde George Gittoes och regissörer som Michael Moore en upptäckt. De insåg att dokusåporna hade lyckats fånga något nytt.

– Tack vare sättet som situationerna var arrangerade på blev deltagarna mer sig själva än människor i dokumentärer.

Egentligen, menar han, började det redan med »Dolda kameran«. Där lyckades iscensatta sekvenser lura fram mänskliga reaktioner på ett sätt som inte dokumentärfilmerna klarat.

– Så fungerade även dokusåporna. Och då avslöjade de en massa fascinerande saker om den mänskliga naturen.

Insikten blev starten för en dokumentärfilmsrenässans. Michael Moore gjorde filmer som »Bowling for Columbine« och »Fahrenheit 9/11«. Morgan Spurlock höll på att äta ihjäl sig i »Supersize Me« och George Gittoes åkte till Irak och gjorde »Soundtrack to War«, en film om musikens roll i de amerikanska trupperna. Människor strömmade till biograferna och 2004 kallades för »superdokumentärernas år«.

– De klassiska reglerna för hur dokumentärfilm ska göras säger att filmaren inte ska synas och påverka vad som händer. Vi bröt mot dem. Men det vi fick var fantastiskt filmmaterial.

George Gittoes tycker också att det är ärligare mot publiken att erkänna att en dokumentärfilm kan påverka livet för de medverkande.

I Irak träffade han rapparen Elliot Lovett, som hade tagit värvning i armén eftersom Bagdad kändes tryggare än hans egen hemtrakt, området Brown Sub i Miami. Elliot ville att Gittoes skulle göra en film om honom och hans familj. Det blev upptakten till »Rampage«, en film som visar upp illamåendeframkallande ghettoverklighet, brutala livsåskådningar, fattigdom och drömmar om det stora genombrottet. Allt ackompanjerat av Elliot och hans två begåvade bröders rappande. Filmen har blivit kritiserad av vad George Gittoes kallar för »dokumentärpoliser« som inte gillar att han inte följer de gamla reglerna.

– Men de byggde på en lögn. Publiken skulle tro att det som skedde framför kameran hade hänt även om den inte varit där. Vilket är nonsens. I min film finns ingen sådan illusion.

Tvärtom syns Gittoes ofta i bild i »Rampage«; han frågar, interagerar, kommenterar. En bit in i filmen blir en av bröderna, Marcus – han som skulle bli stor rapstjärna – skjuten till döds. Senare i en radiostudio får George Gittoes frågan om han inte försätter familjen i fara genom att följa deras liv med sin kamera. Riskerar han inte genom att uppmärksamma bröderna och deras rappande att skapa avundsjuka hos rivaliserande gäng?

Svaret dröjer, men när det kommer är det uppriktigt och summerar i ett slag inställningen hos den nya sortens dokumentärfilmare: »Jag måste acceptera att den här filmen kan ha orsakat Marcus död.«

»Soundtrack to War« finns på dvd. »Rampage« visades på Stockholms filmfestival.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera