Fredrik Lindström: Julfirandets förfall

När kristendomen bredde ut sig placerade man taktiskt högtiderna där folk redan var vana att fira. Vintersolståndet var en stor grej runtom i Europa, där passade det bra att lägga Kristus födelsedag (man hade inte den blekaste om när på året han hade fötts, möjligen på våren).

Nej, julen är betydligt äldre hos oss. Man »drack« jul här för över tusen år sen, och det sista månvarvet före midvintern kallades julmånaden. Vad betyder då jul ursprunglingen? Vad är det för ett ord, var kommer det ifrån? Ingen vet.

Om det inte har med Jesus att göra, vad är det då det handlar om? Naturårets vändpunkt – vilket ingen kan undgå att lägga märke till – som olika starka grupper gjort till sin genom historien? Där kyrkan förut försökt ta marknadsandelar har i dag i stället affärsvärlden tagit över det mesta.

Låt oss titta på det i praktiken! I min barndom, låt oss säga på 70-talet, var fortfarande advent och jul två skilda saker. Adventsprydnader var en sak, julsaker en annan. Mitt emellan låg lucia. Visst började julhandeln redan i november med skyltsöndan, för man vill ju maxa ut julhandeln så mycket som går och det är klart det ska vara julstämning när folk handlar klappar – men julsaker i hemmen förekom inte förrän till själva julhelgen. Affärerna hade granar i sin skyltning i över en månad, men i hemmen klädde man inte granen förän kvällen före julafton (eller på julaftons morgon), för om man gjorde det tidigare var man knepig. Man kunde skilja på den egna, privata julen och affärernas »offentliga« julhandel.

I dag finns det folk som klär granen hemma veckor före julafton. Jag har själv sett det. Varför blir de inte betraktade som rubbade (annat än av mej och några andra hopplösa kultursnobbar)? Troligen för att Sverige är ett av de dokumenterat minst traditionella och mest förändringsbenägna länderna på jorden. Den föregående generationens traditioner är naturligtvis inte värda någonting, eftersom den föregående generationen överhuvudtaget inte är värd nåt.

Istället anpassar man sig efter julgranarna i varuhusen och julbudskapen i reklamfilmerna, som glatt önskar God Jul redan i slutet av november, vilket hade räckt för att bli inspärrad för på farfars tid, en värld ljusår bort från oss. Men hos yngre generationer är julen också alltmer impopulär. Man tappar bort sin egen privata jul, firar i stället affärernas – och tycker inte om den. Så överraskande!

Och vad spelar det för roll? Ingen vet ju ändå vad vi firar? Men måste den inte fylla ett syfte för oss – hur skulle den annars överleva?

En gång måste vi ha firat att året vände – nåt man nog inte vågade ta för givet. Och länge var det en stor grej att äta sig mätt på festmat – nåt man defintivt inte kunde ta för givet.

Vad har vi som vi inte kan ta för givet? Inte mycket, men ändå är det för de flesta en orimlighet att behöva jobba på julafton. Det är lite som att behöva vara i stan på midsommar. Och den som går på krogen med kompisar på julafton är ett freak. Julen är fortfarande helig. Vi vet inte vad som är heligt med den, men den är det. Den är bindande. Kanske är det ytterst våra förfäder den binder oss vid, de som inte kunde ta nånting för givet.

Vore julen själv en vara (och inte bara allt som hör till den) så kanske det skulle vara detta man marknadsförde den med, att den inte är valfri – för det är ju det unika. Att det fortfarande, vid sidan av naturen och döden, faktiskt finns något som bestämmer över oss, som tvingar oss till underkastelse. Kanske är det det vi firar – i en tid där nästan allt annat är valfritt.

Text: Fredrik Lindström