Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Massans oändliga vishet

Världens största uppslagsverk bygger på övertygelsen att kollektivet är smartare än geniet.

Personer som forskar i sociala nätverk brukar gilla myror. 8 000 arter ger mer eller mindre en myra för varje socialt fenomen en forskare vill visa upp. En sak är dock gemensam för hela familjen midjesteklar: summan av den kollektiva intelligensen hos myrorna i en koloni är större än dess slugaste och mest erfarna individ. En ensam myra må vara ett ointelligent och – bokstavligen – hjärtlöst kryp, men som grupp bygger myran solidariska bostadssamhällen där alla får plats. De bär hem stora tunga djur att äta, utbildar sina unga och bygger kommunikationssystem som till och med får andra djurarter att lystra. Myran har därmed framgångsrikt etablerat sig över nästan hela världen och visat sig omöjlig att utrota.

Myrornas kollektiva intelligens är också den nya modellen för framgång. Sociala nätverk, formade kring en gemensam vision eller ett intresse, är källan till vad som verkar bli vår tids viktigaste produktionskraft: frivillig grupproduktion. Trendkoncept som EQ, blå oceaner och lila kor borde därför ge vika för en fråga: Hur väl utnyttjar du din kollektiva intelligens?

Yaleproffesorn Yochai Benkler formulerade redan 2002 vikten av frivillig grupproduktion. Benkler myntade termen »common-based peer production« och beskriver den som ett snabbt växande alternativ till marknads- eller statskrafter för att producera information, kultur och kunskap. »Förändringen som den nya nätverkade informationsekonomin bringar oss går djupt. Till själva kärnan av hur liberala marknader och liberala demokratier utvecklats de senaste tvåhundra åren«, skriver Benkler.

Benkler beskriver vår tid som »den nätverkade informationsekonomin«, där den främsta drivkraften för produktion av information, kultur och kunskap är social. Den nätverkade informationsekonomin skiljer sig från den industriella informationsekonomin, där samma produktion drevs av marknadskrafter och ägarstrukturer.

Information, kultur och kunskap produceras alltså i dag i större utsträckning utifrån individers genuina intressen i stället för utifrån medieägares intressen som styrs av reklamköpares plånböcker. Individer eller grupper i den nätverkade ekonomin är motiverade av andra skäl än en lönecheck. De vill vara kreativa, vara del av en grupp, de brinner för något.

Det här är förstås inget nytt. Människor har alltid motiverats av fler faktorer än pengar, men för att en enskild person skulle kunna hjälpa till eller skapa något i den industriella informationsekonomin krävdes att han eller hon gick via en institution eller ett företag, eller åtminstone investerade i materal. Det behövs stål och sånt för att bygga en bil, i den nätverkade informationsekonomin räcker det med en dator uppkopplad mot internet. Den enda resurs du investerar är tid, för i den digitala produktens natur ligger att din del inte blir mindre för att du delar med dig av den.

Det som är nytt är verktygen som inspirerar och samlar vad som produceras kollektivt. Ett sånt verktyg är wikin. Wiki, som betyder »snabb« på hawaiianska, är en webbaserad mjukvara som tillåter alla (eller registrerade användare) att ändra i en text. Wikin bygger på att en användare häller in sin kompetens, och andra lägger till och ändrar. Användarna av wikin är också dess författare.

Den mest kända wikin är gratisencyklopedin Wikipedia. Wikipedia består av mer än 3,5 miljoner artiklar och är en av världens 50 mest populära sajter. Företagets mission är ingen mindre än att »ge varje människa på planeten tillgång till en gratis encyklopedi«. Wikipedia produceras med hjälp av exakt en avlönad anställd, en mjukvaruutvecklare, och en produktionskostnad på 5 000 dollar i månaden för bandbredd. Den kostnaden täcks av donationer från Wikipedias läsare. Alla artiklar skrivs och redigeras gratis av frivilliga användare.

Vem som helst kan skriva i Wikipedia vilket gör sajten till en informationsdatabas som expanderar utan kostnad för både ägare och användare. Även om inte allt blir rätt håller Wikipedia en förbluffande jämn kvalitet i både stil och innehåll. När vetenskapstidningen Nature kontrollerade 42 vetenskapsartiklar hittade de i snitt fyra fel i Wikipedia, men bara tre i Encyclopedia Britannica som är författad av en stab experter. Strax efter att Nature publicerat felen gick Wikipedia-kollektivet in och rättade, medan Brittannica inte kommer vara korrekt förrän nästa utgåva är tryckt .

Wikipedia och andra internetbaserade tjänster som bygger på samarbete mellan användare kallas Web 2.0. Termen myntates av O’Reilly Media 2004 för att beskriva den generation av tjänster som antingen överlevde dotcomcrashen, eller framgångsrikt startade efter den. Gemensamt för dessa är att tjänstens användare är med och skapar den och att tjänsten förbättras ju mer den används och ju fler som använder den.

Web 2.0-företagen drar nytta av sina användares kollektiva intelligens. Deras kunder tillför värde, inte som antal huvuden att fresta en annonsör med, utan som – likt myrorna i en koloni – medarbetare. Tvärtom mot hur den traditionella industrins produkter slits när de används, stärks Web 2.0-företagens produkter ju mer de brukas. De bygger på principen att stora grupper av individer agerar smartare än en liten grupp av experter när det gäller att lösa problem, svara rätt på frågor och fatta kloka beslut.

Men är det verkligen fråga om kollektiv intelligens, inte bara uppsamlande av individuella prestationer? Nej, under rätt kriterier är en grupp faktiskt smartare än dess smartaste individer. Tidningen The New Yorkers ekonomikolumnist James Surowiecki visar hur och förklarar varför i sin bok »The Wisdom of Crowds – How Many Are Smarter than the Few«.

Det enklaste exemplet på massans visdom är när det ska gissas hur många gelebönor som finns i en burk. Av någon anledning visar experiment att medeltalet av gruppens sammantagna gissningar alltid hamnar närmare svaret än den enskilde individens förslag. På samma sätt ger en grupp bättre svar på en rad av frågor än en enskild expert, helt enkelt för att hur smart experten än är, har den enskilde begränsad tillgång till information.

Även en korkad individ tillför ny, om än liten, information till en grupp, vilket adderar till gruppens totala kunskap.

Att massan visar sig kunna agera vist betyder inte att individen är irrelevant eller alltid utbytbar. Till exempel skrivs runt 80 procent av artiklarna i Wikipedia av ett tajt nätverk av 600–1 000 personer. Det är trots allt en individ med någon form av expertis som skriver eller producerar till en första början. Skillnaden är att det finns ett effektivt system av andra medlemmar runt experten som kan optimera produkten.

Det är förstås också individer, eller mind­re grupper, som sätter upp strukturerna för att samla kollektivets handlingar och övervaka resultatet. Liknelsen till myrkolonin, där intelligent kollektivt beteende uppstår när tillräckligt många jämndumma små individer slår sig ihop, håller därför inte hela vägen. Att grupper inte alltid är smartare än individer är förstås uppenbart för alla som iakttagit aktiebubblor, vissa politiska val eller diverse missriktade mediala steningar.

Men innan man börjar kritisera informationen som massan selekterat, är det viktigt att komma ihåg att vi heller aldrig nånsin har haft en kommitté av experter, än mindre en individ, som levererat absoluta sanningar och ständiga toppresultat heller. Kanske har vi faktiskt stött på det bästa systemet hittills för att aggrergera intelligens.

För det här handlar om att effekten av varje uppkopplad individs handlingar har genomslag när det gäller att skapa agendan för vår värld – som i dag i så hög grad är en informationsekonomi – och är revolutionerande. Med större möjligheter för individer att påverka, ökar antalet människor som kan uppnå förbättringar i den mänskliga utvecklingen överallt. Att en individs dagliga handlingar, vad han eller hon länkar, taggar, publicerar och prenumerar på, gör skillnad i informationflödet som når andra individer, och är en långt mer djupgående struktur för folkstyre än att bara gå till valurnorna vart fjärde år. Informationsdarwinism, dikterad av massan, gör vårt samhälle mer demokratiskt. Det finns inte ens en myrart som är så sofistikerad.

3 thoughts on “Massans oändliga vishet

  1. Tuthmosis skriver:

    Att sjunga massans lov är något som bara den som själv är dum deltagare i massan skulle göra.
    Det ligger i den mänskliga psykiska naturen att inte stå ut med sin egen dumhet och därför söker man hela tiden sätt att soppa denna dumhet under mattan och trösta sig med att det ändå fungerar fint och bra.

    Samhället är uppbyggt på att massans ledarskap är det rätta och det konstrueras hela tiden nya argument för hur bra kollektivet är av rent psykiska och politiska orsaker, att ifrågasätta massans förmåga är exempelvis att ifrågasätta demokratin och hela styrelsen av världen.

    Det finns otroligt starka krafter med otroligt starka motiv att bedriva propaganda för massans ledarskap.

    Det är dock enkelt att visa och bevisa massans inkompetens och totala olämplighet för att inneha inflytande eller styrelse.

    Liksom det är fullt möjligt för en ensam kunnig och vis person att överträffa hela den samlade mänskligheten om så krävs.

    – Om man inte räknar bönor, utan om man istället bestämmer hur världen och mänsklighetens framtid ska se ut…

    Det är nämligen enkelt för den stora massan att lyckas med enkla uppgifter som inte kräver stor kunskap, stor tankeförmåga eller vishet utan bara att man kan framkasta ett oändligt antal olika varianter av svar – men ju svårare, unikare och extremare uppgiften blir – vad är meningen med livet?
    Desto sämre fungerar massan därför att ingen enda i massan äger den typen av kunskaper – den kunskapen har endast de få – och alla svaren blir därmed strunt, även om antalet struntsvar är oändligt, men ett misslyckande blir aldrig en framgång hur många gånger man än misslyckas, därför kan en okunnig massa aldrig hantera en verkligt svår uppgift – endast enkla fall.

    Och detta innebär att ett samhälle styrt av massan aldrig kan svinga sig upp på de stora höjderna och uppnå fantastiska och enastående resultat som de antika kulturerna Sumer och Egypten som styrdes av enskilda och små eliter, utan dessa kulturers prestationer skulle dagens samhälle inte existerat och de hade inte existerat om massan haft makten.

  2. Leif Jönsson skriver:

    Politiker kan endast fördela resurser och stifta lagar,men de kan inte skapa kapital, detta gör industrin och arbetstagare.
    Men det måste finnas personer som leder industrin, eljest går ekonomin omkull.
    Resultat: social välfärd har skapats av vanliga människor, politiker och industrimän. Och om vi inte säljer våra produkter eller exporterar – får vi ingen välfärd,och det blir inga nya jobb heller.

Kommentarer är avstängda.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera