Inrikes

Regeringens regering

28 anonyma makthavare styr den nya regeringens inre kabinett. Det är i samordningskansliet som politiken ska formas och bråken redas ut.

Han är generalsekreterare för en av landets större påtryckarorganisationer. Intill telefonen på hans skrivbord ligger ett visitkort. Ett namn är textat på det, samt en titel: »samordningskansliet kristdemokraterna«.

Det är en illustration av var Sveriges lobbyister anser att makten finns efter valet. Regeringens samordningskansli är den tratt som all politik måste passera. Nu dirigeras all lobbyism om mot de 28 samordnarna. Presschefen i en av landets tyngsta intresseorganisationer konstaterar att »deras« minister inte ens fått en statssekreterare ännu.

– Men det viktiga är vem som jobbar med våra frågor i samordningen. Och vi har redan träffat folkpartisten där, säger han nöjt.

Under Göran Perssons regering förvandlades riksdagen till ett maktlöst transportkompani, anser flera statsvetare. Med Fredrik Reinfeldts samordningskansli tas nästa steg. Makten förs från regeringens ministrar och departement till samordningskansliet.

Där granskas och godkänns allt som ministrarna gör. Förslag som samordningskansliet tjänstemän inte tycker om stoppas eller omarbetas. Departementen blir mer utredare än beslutare.

– Vi får rätt mycket inflytande. Samordnarna blir viktiga i en koalitionsregering eftersom de för respektive partis talan, säger Jakob Forssmed, kristdemokraternas statssekreterare på samordningskansliet.

I toppen av kansliet finns fyra statssekreterare, en från varje parti. Ingen är chef, men folkpartiets Helena Dyrssen sticker ut genom att ha lett den borgerliga äntringsstyrkan inför maktövertagandet och genom att vara den enda som har egna erfarenheter från Carl Bildts regering 1991–94.

Under statssekreteraren har varje parti sex politiska tjänstemän i samordningskansliet. De är uppdelade efter departements- eller ämnesområden.

När till exempel socialdepartementet lämnar ett förslag är det inte de övriga ministrarna som först tar ställning till det, trots att regeringen fattar kollektiva beslut. Utan det är de politiskt sakkunniga Mattias Lundbäck (m), Anders W Jonson (c), Andreas Bergström (fp) och Anna Sundelius (kd) som bestämmer om förslaget är bra eller dåligt.

Finns det partiskiljande åsikter ska de försöka lösa tvisten. Misslyckas de går frågan vidare till statssekreterarna, och i sista läget till partiledarna.

– Men då ska frågan ha en viss dignitet, det ska inte handla om några fjuttiga saker, säger Helena Dyrssen.

Regeringen är i dag överens på många områden, men de stora uppgörelserna stäcker sig bara ett år fram i tiden. Resten av mandatperioden kommer fyllas av huggsexor, till exempel om ersättningsnivån i sjukförsäkringen. Därför kommer samordningskansliets makt successivt öka. Dessutom, säger Jakob Forssmed, finns det områden där samordningskansliet redan nu skapar en gemensam politik:

– Vi har den situation på områden där vi inte haft arbetsgrupper eller skrivit ihop oss. Till exempel stora delar av miljöpolitiken och migrationen.

När den första borgerliga koalitionsregeringen i modern tid tillträdde 1976 fanns inget samordningskansli. Men tre personer – Carl Bildt (m), Carl Tham (fp) och Gösta Gunnarsson (c) – fick en speciell roll i att samordna regeringens agerande.

– Vi träffades ganska ofta. Var och en av oss hade också ett antal kontaktpersoner med de olika departementen. I huvudsak fungerade samordningen bra, att regeringen avgick 1978 berodde på att folkpartiet och moderaterna svek löftet om en folkomröstning i kärnkraftsfrågan, säger Gösta Gunnarsson.

Fast de var ovana vid regerandet, och det egna partiet sattes ofta främst . I statsvetaren Torbjörn Larssons bok »Regeringen och dess kansli« citeras en av Fälldinregeringens statssekreterare:

– Först kommer departementet, sedan kommer det egna partiet, och först i tredje hand kommer regeringens helhetspolitik.

Erfarenheterna av regeringarna mellan 1976 och 1982 har sedan dess varit ett borgerligt spöke. När Carl Bildt blev statsminister 1991 inrättades ett samordningskansli, som fysiskt satt tillsammans. I stort är det samma lösning som Fredrik Reinfeldts regering nu valt. Enda skillnaden är att de är fler. De 24 politiskt sakkunniga som hittills har anställts är jämförelsevis unga. 13 stycken är födda på 70-talet, sju på 60-talet. Fjorton är män, tio är kvinnor. En majoritet har tidigare jobbat som tjänstemän på partiernas riksdagskanslier.

Men många av dem, främst hos moderaterna, saknar större politisk erfarenhet. Ett par har ingen partipolitisk bakgrund alls. Moderaternas Christina Lundmark, till exempel, har värvats från riksdagens utredningstjänst, RUT.

Folkpartiets Patrick Joyce har varit politiker på kommunnivå, men också opolitisk tjänsteman i det socialdemokratiska regeringskansliet.

– Det är ett flöde av ärenden varje dag, främst från finansen. Jag träffar de andra partiernas samordnare i stort sett varje dag. Finns det oklarheter kan vi bjuda in någon från departementet, säger han och avbryts av att telefonen ringer.

– Det är okej för oss, meddelar han kort.

– Det var ett ärende vi diskuterade för några dagar sedan, förklarar han. Vi bestämde oss för att titta på det en gång till. De flesta ärenden kan vi lösa, men något ärende varje dag går vidare, ofta räcker det med en avstämning med statssekreteraren.

Bland övriga samordnare märks Mattias Lundbäck, moderat som varit aktiv i nyliberala Frihetsfronten, Daniel Johansson, son till förra centerpartiledaren Olof Johansson, och Johan Davidsson, son till tidigare kristdemokratiska ministern Inger Davidsson.

Anders W Jonsson tillhör samma grupp. Han är ordförande för centerpartiet i Gävleborg, var riksdagskandidat och saknade bara några röster för att ta en plats.

I stället fick han ett samtal från partisek­reteraren dagen före regeringspresentationen och gjorde sin första arbetsdag som samordnare i regeringskansliet en vecka senare.

I valrörelsen syntes och hördes han mycket. Nu när han jobbar heltid med politik hörs han inte alls. Det är inte hans »roll att föra ut vad jag jobbar med«, som han uttrycker det.
Men det är till honom landets alla lobbyister kommer att höra av sig med påtryckningar under mandatperioden.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera