Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Så avgörs maktspelet

Margot Wallström blir inte socialdemokraternas nästa ledare. Nu laddar Mona Sahlin och Per Nuder för slutstriden. Smartaste spelaren vinner.

Det doftade Da Vinci-kod om socialdemokraternas senaste partistyrelsemöte för ett par veckor sedan. Göran Persson satt som vanligt på podiet i hörsalen i högkvarteret och la ut texten.

Plötsligt började han tala om Holland. Där förlorade socialdemokraterna nyligen valet för att väljarna gick till vänster. Samma sak, sa Persson, får inte hända i Sverige. Ledamöterna såg frågande på sin avgående ordförande. Vad sa han? Alla visste att det bara fanns en kandidat vars anhängare hade pratat om mer vänsterpolitik. Det var Carin Jämtin. Ville Persson ha henne? Var inte Pär Nuder hans favorit?
Det doftade Da Vinci-kod, eller SSU. När det drar ihop sig till personstrid minns partiets företrädare lärdomarna från SSU-tiden, maktspelets ABC. 1990, när Pär Nuder mäklade fred i SSU, beskrev han hur det gick till i förbundet:

– Det var en sak jag inte förstod särskilt mycket av när jag var tonåring och satt som ombud på en kongress för första gången. Det var myglet och bråket. I kulisserna bakom scenen dansade de stora elefanterna.

Maktspelets ABC handlar om att blockera sina motståndare och tänka i flera led, ungefär som i schack. Det mest klassiska SSU-tricket är att spela ut motståndarna mot varandra. Vill du ha kandidat A så talar du till en början för kandidat B som då får strida mot kandidat C. När den striden blivit het lanserar man kandidat A under täckmanteln av en kompromisskandidat.
Taktiken är att manövrera så att motståndarna tvingas slå ut varandra. Allt som kampanjmakarna säger måste avkodas likt ett chiffer för att förstås rätt. Kandidat A:s vänner måste också från början räkna med att en kandidat D dyker upp.

Det är i det ljuset man nu måste se de fyra kandidaterna till partiledarposten: Carin Jämtin, Margot Wallström, Mona Sahlin och Pär Nuder.

När maktspelet sätter i gång på valnatten efter att Göran Persson tackat för sig finns två krav: partiet vill ha en kvinna och helst Margot Wallström. Problemet är bara att hon inte vill ställa upp.

Vissa partimedlemmar tolkar hennes nej som ett kanske, andra vaskar fram nya kandidater.
Förra ministern Carin Jämtin dyker upp bakom kampanjledarna Morgan Johansson, tidigare minister, och riksdagsledamoten Anders Ygeman.

– Hon kan vinna val och hålla ihop partiet. Jag som har suttit i regeringen med henne vet att hon kommer att kunna styra riket också, säger Morgan Johansson.

Strax efter lanseras LO-basen Wanja Lundby-Wedin och förra ministern Ulrica Messing.

– Vi har fem kvinnor som skulle göra ett bra jobb som partiledare, till och med Wanja, säger förra partisekreteraren Lars Stjernkvist.

Innan de två nya kandidaterna sjunker ner som reserver ställer Ulrica Messing ett nytt krav: nästa partiledare måste sitta i riksdagen.

Det ger skjuts åt Carin Jämtin som har behållit sin riksdagsplats och har väns­terfalangens stöd. När kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson, som inte är känd för att tillhöra vänsterflygeln, pratar om henne som en »framtida partiledare« blir hon den hetaste kandidaten.
Det är då Persson håller sitt mystiska tal om vänstersväng på partistyrelsen. Vill den gamle också ha Jämtin? undrar ledamöterna. Eller argumenterar han för henne för att senare lura fram Nuder?

Förvirringen kring hur hans hyllning ska tolkas leder till att Jämtin plötsligt börjar ifrågasättas. Dagen efter intervjuas hon i radions lördagsintervju. Hon ger ett blekt intryck och är positiv till EMU. Nu riktar inflytelserika partivänner in sig på hennes svagheter:

– Hon är bara en mediehype.

– Hon är alldeles för oerfaren.

– Hon måste vara kvar i Stockholm för att vi ska vinna valet där 2010.

Carin Jämtin faller tillbaka som en reservkandidat. Ljuset sätts åter på Margot Wallström.

I många år har det pågått en operation övertalning mot henne. Kampanjledarna, tidigare ministern Jan Nygren och kommunalrådet i Malmö Ilmar Reepalu, ökar nu trycket. På en sluten, intern e-postlista kallad Union Square har de och andra Wallströmvänner som Evelina Tokarzcyk och Annika Åhnberg talat sig samman om sin kandidat.

Men osäkerheten kring Wallström blir större. Villkoret om riksdagsplats försvagar henne. Och det tidigare kravet på en kvinna undergrävs av andra kampanjmakare.

– Gärna en kvinna men om det inte blir den bästa kandidaten vore det skadligt för jämställdheten, säger en socialdemokrat som vill ha Nuder som partiledare.

Desperata utspel från vänner om att Wallström visst kommer tacka ja får motsatt effekt. Inte ens ett hemligt möte med Ilmar Reepalu för en vecka sedan har ändrat läget. Hennes förespråkare bekräftar för Fokus att de nu definitivt har gett upp hoppet.

– Margot kommer inte att säga ja. Jag har talat med henne om det, säger en tidigare minister.

– Hon går inte att övertala, det är hennes ärliga uppfattning, hon vill inte. Jag är så säker som man kan vara, säger ytterligare en minister som har arbetat med henne i många år.

Valberedningen har i praktiken fått fria händer att i en kohandel med de stora distrikten Skåne, Stockholms län, Göteborg och Norrlandsdistrikten – som brukar hålla ihop – ta fram det namn som ombuden kan enas kring. I den kretsen väger några få veteraners ord tungt. De tänker ungefär som Bosse Ringholm. Han har varit med under tre ordförandeval och pekar ut de två enda verkliga kraven på partiledaren:

– Personen måste hålla ihop partiet och vinna nästa val.

Därför talar det mesta för att socialdemokraterna inte väljer ett oprövat kort. I stället för en generationsväxling riktar de få med makt i processen in sig på två erfarna kandidater.

– Ju mer tiden går desto mer finns det som talar för en lösning med Mona Sahlin och Pär Nuder. De två har den rutin som krävs, säger en av dem.

Sahlin och Nuder har hittills hanterat maktspelets ABC bäst. De har varit med förr och lärt sig att nu ligga lågt och låta de andra kandidaterna synas.

Sahlin kölhalades hösten 1995 när hon redan en månad efter Ingvar Carlssons avgång sa ja till att ställa upp som efterträdare. Den här gången har hon sagt att hon inte ger några intervjuer förrän i januari, när valberedningen väntas komma med sitt förslag.

Samtidigt har hennes kampanjledare, förra partisekreteraren Lars Stjernkvist och tidigare SSU-ordföranden Niklas Nordström, uppmuntrat att fler kvinnor nämns. På så vis befäster de kravet på att det ska vara en kvinna och blockerar Nuder inför en avgörande slutstrid.

Nuder har fördelen att han inte betraktas som en verklig kandidat, eftersom han inte är kvinna och därmed kan kliva in sist på plan. Han har också Sveriges skickligaste spinndoktorer som kampanjledare, tidigare statssekreterarna Jan Larsson och Sten Olsson, och tjänar mest på att valanalysen och partiledarfrågan nu inte kopplas samman.

Nuders största problem är att han och hans kampanjmakare är förknippade med en perssonskt maktfullkomlig ledarstil. För första gången sedan valet uttryckte Nuder i förra veckan självkritik för att distansera sig från Persson.

– Vi har misslyckats med skolan under de här tolv åren. Det måste vi verkligen ta itu med, sa han på ett seminarium på ABF i Stockholm.

Sahlins kampanjmakare profilerar nu sin kandidat som en som delar med sig av makten och lyssnar på gräsrötterna – en motpol mot Nuder.

– Hon är duktig på att hitta det som förenar, säger Lars Stjernkvist.

Sahlins svagaste kort är att hon ligger för långt åt höger. Hon pläderar för företagares rättigheter och behovet av att reformera socialförsäkringarna. Och hennes EU-vänlighet och miljöengagemang väcker vrede i fackrörelsen.

Nuder lyfter nu i stället fram en politik som ligger mer i partiets mittfåra. Han talar inte om att det krävs förändringar i arbetsmarknadspolitiken.

– Pär är mer vänster och pragmatisk än Mona. Jag skulle välja honom, säger en socialdemokrat långt ut till vänster.

Men i partiet finns samtidigt en håglöshet över att valet står mellan Sahlin och Nuder. Båda har starka fiender, vilket kan skapa en smutsig slutstrid.

– Blir det Nuder kräks jag och lämnar partiet, säger en tidigare minister.

– Mona har kanske haft sin bästa tid. Hon är opålitligt slarvig och känd för att inte dyka upp på möten, säger även en av hennes tunga politiska supportrar.

Bristen på en självklar kandidat efter Wallströms nej har fött tanken på ett delat ledarskap, som i miljöpartiet. Men det strider mot traditionen och ökar risken för splittring. I stället framförs i partitoppen en kompromiss som innehåller fler spelpjäser: partisekreterare, vice ordförande och gruppledare i riksdagen.

Spelet handlar alltså om att vinna så mycket makt som möjligt, även om man inte vinner partiledarposten. Efter Perssons envälde styckar nu kampanjledarna bytet och etablerar de nya maktförhållandena för nästa socialdemokratiska era. Ett skäl till att Carin Jämtin lanserades så orutinerat tidigt är att vänsterfalangen i första hand vill stärka sin maktposition och åtminstone få in Jämtin i partiets innersta krets, verkställande utskottet.

Margot Wallströms vänner vill – även om de inte kan locka hem henne – försäkra sig om att den nya partiledaren ger Wallström en maktposition när förordnandet som EU-kommissionär går ut 2009.

Mona Sahlins kampanjledare vill garantera att den nya partiledningen förnyar partiets politik åt höger och lockar medelklassen och stockholmare.

Pär Nuder hänger kvar i processen, trots kravet på en kvinna, för att han och kretsen kring Persson vill få snarlikt inflytande även under den nya partiledaren.

När det saknas ett självklart namn ökar möjligheterna för ytterligare en person att ge sig in i maktspelet – kandidat D. Hetast just nu är förra ministern Sven-Erik Österberg, som pekas ut av tunga socialdemokrater. Både som potentiell partiledare och – mera troligt – partisekreterare.

I Da Vinci-koden är uppdraget att tolka koder rätt för att hitta den heliga Graalen. Just så fungerar maktspelet i jakten på en ny partiledare. Det är inte alltid den som ser ut att vara den skickligaste spelaren som vinner.

På partistyrelsemötet i hörsalen för två veckor sedan lade sig Persson i partiledarvalet. När Ingvar Carlsson försökte styra valet av efterträdare 1995 slutade det i kaos. Partiet fick ta tredjereserven. Han hette Göran Persson.

Artikeln bygger på ett 40-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera