Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Ekonomi

De äger jorden

26 personer äger en femtedel av jordens landyta. Störst ägor av alla har Drottning Elizabeth.

I detta nu befinner sig en femtedel av jordens landyta i händerna på 26 individer, där drottning Elizabeth av Storbritannien äger mest land, följd av Saudiarabiens kung Abdullah och på tredje plats påve Benedictus XVI.

– Inte mycket har förändrats sedan medeltiden, enligt Kevin Cahill, rådgivare i brittiska överhuset House of Lords och författare till boken »Who Owns the World – the Hidden Facts behind
Landownership«

Cahill är redan en välkänd debattör på temat landägande i England, men nu presenterar han den första fullständiga genomgången som gjorts av markinnehav i alla jordens länder och territorier. Han vill med nya fakta understryka att en jämnare fördelning av land skulle lösa fattigdomsfrågan.

– Genom hela mänsklighetens historia har välstånd varit starkt knutet till landägande, och att inte äga sin jord har inneburit beroende och fattigdom, säger Kevin Cahill i en intervju med Fokus.

– Att äga mark för med sig en fundamental rätt till dess råvarutillgångar, dess agrara avkastning och säkrar dessutom en plats att bo på, säger han.

Enligt Cahills kartläggning tillhör endast 15 procent av jordens befolkning den ekonomiska elit som åtnjuter landägandets fördelar. 15 procent är också den andel av alla människor som enligt Världsbanken lever i välstånd. Det ser Cahill som ett bevis för jordägandets betydelse. Att markinnehav spelar en viktig roll för att uppnå ekonomisk trygghet stöds även av forskning från andra håll. Trots att aktieägande och utbildning fått ökad betydelse utgör jord fortfarande en viktig bas för välstånd och inflytande.

Även om markägandefrågan är viktig i sig, är det inte säkert att jämlik fördelning eller absolut äganderätt är avgörande. Det menar både Åsa Forsman, som arbetar med urban utveckling på Sida, och Daniel Waldenström, forskare på Institutet för näringslivsforskning i Stockholm. I stället anser de att stabila regelverk och trovärdiga kontrakt är den springande punkten. Alla i ett land, oavsett inkomstnivå, måste kunna lita på att jorden de brukar inte kommer att tas ifrån dem nästa dag av någon nyckfull stat eller storgodsägare.

De flesta av världens fattiga har dock inte, vare sig i slumområden eller på landsbygden, kommit så långt att de äger eller ens arrenderar något som skulle kunna tas ifrån dem.

– Att införa formellt ägande är både kostsamt och tar tid. Vi arbetar med att hjälpa människor som har det riktigt svårt just nu. Då är det viktigare att det händer något snabbt, säger Åsa Forsman. Hon understryker att Sida liksom FN:s olika hjälporgan arbetar intensivt med landägandefrågan:

– Riktlinjer som förhindrar tvångsevakuering av människor i slumområden, och förhandlingar med markägare om hyreskontrakt; det är i många fall så långt vi kan komma.

En mer dogmatisk hållning intar den inflytelserike ekonomen Hernando de Sotos i sin forskning om fattigdomsproblem och privat ägande. De Soto har starkt påverkat både ledande politiker och forskarkollegor de senaste åren och hans synsätt har varit utgångspunkten för otaliga reformer och handlingsprogram i Afrika och Sydamerika.

De Sotos viktigaste tes är att en ekonomi inte kan vara framgångsrik utan rättstrygghet med avseende på fast egendom. Enorma kapitaltillgångar ligger obrukbara i tredje världen eftersom informellt ägarskap inte kan utnyttjas som en tillgång i en marknadsekonomi. Daniel Waldenström påpekar dock att allt fler kritiska röster höjs mot de Sotos bild av privat ägande som enkel mirakelmedicin. Däremot råder det enligt Waldenström inga tvivel om riktigheten i att tydligare ägarinstitutioner för med sig samhällsekonomiska fördelar:

När man har möjlighet att till exempel belåna och sälja sin mark, så har positiva effekter på nyföretagande och resurseffektivitet bättre förutsättningar att realiseras, menar han.

rots att lagligt säkrat ägande av land är en av de ekonomiska nycklarna till framgång så behöver inte utvecklingsländerna vara ödesbundna att gå igenom samma fas av breddat markägande som industriländerna gjort. I stället skulle man kunna verka för att direkt öka befolkningens ägande i andra tillgångar, som till exempel aktier, arbete och utbildning.

Rob Vos, chef för FN:s ekonomiska policyenhet i New York, bejakar den tanken men menar att kreditmarknaden utgör en bromskloss. För att få ett lån som gör det möjligt att till exempel öppna en liten affär eller starta ett mindre tjänsteföretag, kräver lånegivare en fast säkerhet.

Vos förklarar att det finns en lucka i marknaden för dessa kritiska lån. Mikrolån, som introducerats i stor skala de senaste åren, täcker bara lånebehov på upp till ungefär 60 dollar.

– För fattiga eller låginkomsttagare som behöver ett något större, men fortfarande mycket litet lån på ett par tusen dollar, finns inga krediter att få i dag, säger Vos till Fokus.

Kreditluckan känns igen i Kina, menar Kevin Cahill, men han uppmärksammar att markägarsituationen ändå förbättrats väsentligt i Kina de senaste åren. Den kinesiska staten äger allt land, men har sedan en tid tillbaka börjat arrendera ut jordbitar på bred front.

– Detta är ett av huvudskälen till att Kina på kort tid fått upp så många medborgare över Världsbankens fattigdomsgräns, säger Cahill.

Som motexempel tar han Indien. Där är man enligt Cahill fast i feodala jordägarförhållanden och oklara regelverk.

– I Indien lever 80 procent forfarande på mindre än 2 dollar per dag.

I Kina är motsvarande siffra knappt 50 procent.

Taiwan är ett annat intressant land i markägarsammanhang eftersom det har flera lyckade landreformer bakom sig, kommenterar Rob Vos på FN.

– Jordägandet var relativt ordentligt registrerat där. Därför gick det att värdera marken och ta ut skatt på ägandet. De som ägde mycket började sälja av egendomar och därigenom blev marknaden mer rörlig, säger Vos.

– Men i de flesta utvecklingsländer är registreringen av mark fortfarande mycket bristfällig, tillägger han, och ger därmed Kevin Cahill rätt i hans skarpa kritik på just den punkten.

Alla experter vi talat med är ense om att svaren på frågorna om hur jorden bör ägas och av vem, är kritiska för att få bukt med världens desperata fattigdom. Problemet viker undan för enkla svar, men att upprätta ordentliga landregister och bana väg för nya kreditformer verkar vara exempel på konkreta åtgärder inom räckhåll.

Kevin Cahill vill med sin bok uppmana till handling och tillägger:

– Det är inte Gud som givit vår jord i gåva till en liten utvald grupp. Den rätten har vi själva tagit oss.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera