Investeringen ger viktig respit för Stegra

Det gröna stålbolaget Stegra lyckades till slut sy ihop ny finansiering på runt 15 miljarder kronor. Bolaget säger att det är vad krävs för att fullfölja byggandet av det vätgasbaserade stålverk i Boden som är under uppförande. Kapitalinjektionen ses av projektets tillskyndare som ett bevis på att belackarna haft fel när de har varnat för en ”gröna bubbla” i Norrland.

Men samtidigt verkar de nya investerarna, med familjen Wallenbergs stiftelser i spetsen, ändå inte direkt jubla över ”möjligheten” att få kliva in som ägare i Stegra. I pressmeddelandet från holdingbolaget Wallenberg Investments, som går in med 2,7 miljarder kronor i nyemissionen, betonas plikt och ansvar mer än möjligheterna.  

”Det är ett industriprojekt av tydlig betydelse för Sverige”, heter det bland annat och att man ”ser en kommersiellt genomförbar väg framåt”. Samtidigt är detta ett ”stort och komplext åtagande”. Man kan förstås läsa in vad som helst i detta, men det är svårt att spåra någon större entusiasm. Känslan verkar snarare knyta an till biskop Hans Brasks berömda oneliner: ”Härtill var jag nödd och tvungen”.

Visserligen har villkoren för emissionen inte publicerats men de flesta bedömare tolkningen att de befintliga ägarna, som hade pumpat in 25 miljarder kronor, får se sina andelar rejält utspädda. Ett exempel är familjen Stenbecks investmentbolag Kinnevik som uppenbarligen inte såg någon anledning att kasta goda pengar efter dåliga. Bolaget gjorde i sin delårsrapport ytterligare en nedskrivning av innehavet i Stegra som nu värderas till 110 miljoner kronor, att jämföra med de 1,3 miljarder som en gång investerades.

Fast Wallenbergstiftelsernas kalkyl ser förstås lite annorlunda ut. Sfärens legitimitet bygger i slutändan på att de verkar enligt stiftelsernas ändamål som är att de ska vara ”landsgagneliga”, alltså allmännyttiga. De behöver alltså inte nödvändigtvis sätta lönsamhet och avkastning i första rummet på samma sätt som andra kapitalförvaltare som hanterar pensionsbesparingar eller aktieägares pengar. Och att komma in som en räddande ängel har ju även sina förhandlingsmässiga fördelar vad gäller priset, genom att tidigare delägare och kreditgivare har kunnat pressas till att göra mycket stora eftergifter.

För Stegras del är Wallenbergs inhopp hur som helst viktigt och potentiellt banbrytande. Projektet har fram till nu drivits in som en rejäl kil i gruvbolaget LKAB:s, stålföretaget SSAB:s och eljätten Vattenfalls gemensamma gröna stålsatsning Hybrit. Därmed har Stegra-folket också skjutit sig själv i foten genom att skapa en stoppkloss för en av de viktigaste förutsättningarna för Stegras egen framtid, nämligen att ha en billig, långsiktig och hållbar tillgång till järnmalm av rätt kvalitet.

Att importera malm från Brasilien för att skeppa den till Luleå, Umeå och Skellefteå – där den sedan enligt planerna ska lastas om och köras till Boden – är knappast den optimala lösningen för ett redan svajigt projekt. Wallenberg Investments ordförande Marcus Wallenberg var ordförande i LKAB under åren 2011 till 2014 och kan nog med sina goda kontakter både i bolaget och politiken spela på den ”landgagneliga fiolen” i denna fråga. Han är dessutom ordförande i försvarskoncernen Saab, där även LKAB:s vd Johan Menckel är ledamot.

Men även om råvaruförsörjningen kan lösas så finns det några andra utmaningar att lösa eller försöka leva med. Lokaliseringen till Boden, utan tillgång till en havshamn, som normalt ses som en nödvändighet för en anläggning av en storskalig processindustri där billig och bra logistik är A och O, är ett sådant exempel. Till det kommer att den globala stålmarknaden redan lider av en mycket stor överkapacitet, inte minst i Kina.

Plus att flera av Stegras tänkta kunder inom den europeiska bilindustrin redan lider av strukturella lönsamhetsproblem. Visst kommer EU:s klimatkrav, om de nu genomförs fullt ur, att hjälpa till att överbrygga en del kostnadsnackdelar för grönt stål relativt traditionellt masugnsstål. Men redan i dag är en stor andel av europeisk stålproduktion fossilfri, den skrotbaserade, och för det stålet betalas ingen premie.

Samtidigt finns det också positiva spridningseffekter att Stegra går vidare i det gröna omställningsarbetet. Det gäller inte minst förutsättningarna för den redan installerade vindkraften i elområde 1 och 2, som de senaste åren har haft en förödande dålig lönsamhet. Om Stegra till slut nyttjar de 1750 megawatt eleffekt som man avser – vilket motsvarar en modern kärnreaktor – så kommer förutsättningarna för denna vindkraft att stabiliseras.

Om Stegra i stället hade gått i graven hade nog inte bara vindkraftsparken Markbygden 1 gått i konkurs, varvid markägare som SCA och Sveaskog hade riskerat att för stora kostnader plocka ner 200-meters snurrorna och genomföra ett likaledes kostsamt återställande av marken.  

Om Stegra nu lyckas, och man lägger till LKAB:s och SSAB:s satsningar i Norrland, kan problemet i stället bli det omvända, de dagar det inte blåser. Reglerkapaciteten i den befintliga vattenkraften får svårt att täcka upp då eftersom kapitalintensiv processindustri i princip måste köras dygnets alla timmar året runt för att vara lönsam. Till dessa ”angenäma problem” är det dock ett tag kvar. Först måste jätteanläggningen i Boden färdigställas, och det utan att pengarna i kassan tar slut igen.

***

Läs även: Jon Åsberg: Hos mig har Stegra inga pengar att hämta

Läs även: Stegra i kamp mot klockan