Skyll inte på Sahlin

Vad är Mona Sahlins problem? I över tjugo år har hon varit socialdemokratins framtidslöfte. Hon har varit statsministerkandidat, partisekreterare, minister för alla möjliga och omöjliga saker och stått på affischerna val efter val. Ändå verkar många socialdemokrater förbluffade att det till slut blev hon som ska få uppdraget att besegra Fredrik Reinfeldt. Det verkar nästan som hon vunnit nomineringen av misstag.

Visst har hon fiender bland gammelvänstern inom s, och så de inom facket som inte gillar hennes miljövurmande.
Men, handen på hjärtat, det är inte det som är problemet. Mona Sahlin anses helt enkelt vara en lättviktare.
Delvis är det befogat. Fokus reportrar har granskat Sahlins uttalanden och jämfört dem med vad hon uträttat. De senaste tio åren har varit betydligt mer snack än verkstad. Sahlin har lovat sådant som hon saknat auktoritet att genomföra.

Men det finns också en grad av fördomsfullhet. När det talas om Mona Sahlin nämns oftast hennes vardagliga tonläge, informella klädstil, slarvighet, lathet. Det skrivs att hon »uteblivit från möten«. Sahlin har hamnat i en position som är svår att jobba sig ur. En tråkig man behöver bara tala om sitt privatliv, skämta och figurera i Damernas Värld för att kallas folklig. En folklig kvinna som fått en stämpel av att sakna pondus och kunskaper måste rabbla rapporter och ideologiskt djupsinne i åratal innan hon till slut tas på allvar. Fråga Maud Olofsson.
Men kanske är Mona Sahlin just därför rätt kvinna på rätt plats, ty socialdemokraterna befinner sig ungefär där hon själv står.

Socialdemokraterna har i åratal levt på gamla meriter: regeringsduglighet, folklighet och försvar av den svenska modellen. Men sedan EU-projektet i början av 1990-talet är det svårt att finna en enda verkligt ny idé som partiet lanserat. Under den ideologi­befriade och auktoritäre Göran Persson tog nostalgikerna över helt. Resultatet blev en innehållslös, otidsenlig politik, långt ut till vänster bland Europas socialdemokrater. Socialdemokraterna, en gång det ultimata tungviktarpartiet, känns i dag märkligt lättviktigt.

En central del i Fredrik Reinfeldts image var den kvasivetenskaplighet som omgärdade allt nya moderaterna föreslog. Anders Borg och hans »bankvalv« av experter från Riksbanken hade minst en forskningsrapport för varje ståndpunkt. Samtidigt gav alliansen borgerligheten regeringsduglighet. Moderaterna blev de nya tungviktarna.
Sahlins uppdrag blir därför att skapa pondus, för sig själv och för partiet. Hon har inte råd, som vissa tycks tro, att sitta still i båten bara för att opinionssiffrorna just nu är gynnsamma. Räkna med att de siffertäta rapporterna kommer att dugga tätt när Sahlin laddar för att dumpa delar av den gamla jobb- och skolpolitiken. Snacket måste ovillkorligen övergå i verkstad.

Sahlin har några saker som talar för henne. Till skillnad från den glorifierade Margot Wallström har hon faktiskt länge vågat tala öppet om förnyelse, om att gå mot mitten. Hon har också samlat många framåttänkande personer med intellektuell kapacitet.

Det som talar emot Sahlin är den oregerliga koalition hon har under sig. Det kommer krävas hårda nypor för att disciplinera ett parti där alla fraktioner vädrar morgonluft sedan Perssons regim fallit. Till det kommer resten av vänsterblocket. Persson kvävde idédebatten, men hans regerande trasades också sönder av samarbetet med mp och v. Mest brukade s-regeringen irritera sig på miljöpartiets odisciplinerade förhandlare. Men för Sahlins uppdrag att gå mot mitten är det utan tvekan vänstern som är stötestenen.

Det smartaste Sahlin kan göra är att krama ihjäl miljöpartiet i en tät allians och på nytt neutralisera vänstern i sitt gamla läge, ett val mellan att köpa allt s+mp gör eller fälla en vänstermajoritet. Och miljön är det område i Fokus genomgång där Sahlin verkligen gjort en hel del av det hon lovat. Skulle dessutom sverigedemokraterna drabba riksdagen är Sahlin den bäst skaffade att slå broar högerut, och undvika att partiet får en vågmästarroll.

För borgerligheten är Mona Sahlin en drömmotståndare. Inte, som Reinfeldt övermodigt antytt, för att hon inget kommer uträtta. Sahlins plattform är förnyarens och hennes enda möjlighet att förnya är att visa tyngd. Lyckas hon inte med det kommer socialdemokraterna som parti förbli lättviktare och alliansen få fyra år till. Men lyckas hon så kommer hon att förflytta hela det politiska spektrat högerut och samtidigt höja debattens intellektuella nivå.

***
FÖR ÖVRIGT kan man undra vem som är partiledare. När Mona Sahlin nominerades fick hon gratulationstelegram som utlovade »kraftfull opposition … För valseger 2010«. Avsändare Wanja Lundby-Wedin, ordförande i fackförbundet LO, med hundra­tusentals borgerliga väljare bland medlemmarna.