Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Socialdemokraternas partiledarbyte

Munvig in i det sista. Men Göran Persson lämnar framtidsfrågorna efter sig.

Gorillan smekte den svarta lacken, öppnade skuffen, trasslade fram kryckan och ryckte upp passagerardörren.

En sko stack ut. Ett välpressat byxben. En hårdknuten slips. Byggjobbare Perssons grabb skulle ta farväl. Klockan var två minuter över halv nio, onsdag morgon. 10 år i toppen var över.

– Jag är förbannad, jag är jävligt taggad, sa han.

Senare, i kammaren, skulle statsminister Reinfeldt försöka håna hans inlägg som »kraftfullt, svavelosande och i allt väsentligt helt felaktigt«. En sista gång skulle Göran Persson briljera.

Nu var det en halvtimme kvar. Han var ensam. Haltade mot sin sista partiledardebatt.

Den vanliga bilden av Göran Persson är den moralkonservativa röda patriarken utan framtidsvision. Pampen som blev landsfader. Per-Albin Hanssons sista pojke.

Men det fanns också en skärva framåtanda i Göran Perssons politik. Något radikalt, som sökte nästa steg.

Vad tänkte han nu om det gröna folkhem han aldrig lyckats baxa till beslut? Hade tiden gått för fort?

Vid den sista rulltrappan upp till kammaren stannade han plötsligt. Mobilen skrek. Han tryckte luren mot örat och sa, som till sig själv:

– Men det där är gammalt. Var är du nu någonstans?

***

En höstdag 1982, i ett litet bås i matsalen i den tillfälliga riksdagen med utsikt över Sergels torg i Stockholm, bildades den något märkliga organisationen Rus.

Riksdagens unga socialdemokrater, skulle namnet utläsas. Sju sådana hade kommit in i riksdagen det här året. Sex satt där nu. En viss Göran Persson från Katrineholm dök aldrig upp till samlingen som en viss Margot Wallström hade kallat till.

Den lilla gruppen kan verka perifer i dag. Men det var i Rus som Mona Sahlin – tillsammans med Anna Lindh och Margot Wallström – formulerade idéer som ännu i dag väcker glädje och avsky inom socialdemokratin.

Jesper Bengtsson, chefredaktör på Seko-tidningen och tidigare ledarskribent på Aftonbladet, beskriver i sin bok om Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström tillfället som en av startpunkterna för en förnyelse som kom av sig.

– Sahlin, Lindh och Wallström talade för en förnyelse av socialdemokratin. De lyftes upp av Ingvar Carlsson. De var arvtagarna och de hjälpte varandra fram i Kräkklubben.

Kräkklubben?

– De kallade sig så. Dels för att de kunde kräka ur sig sitt missnöje tillsammans, dels för att de drack för mycket vin första gången de träffades.

Vad var det egentligen de ville?

– Det fanns ett missnöje bland folk över hur välfärden fungerade. Det skapade redan i slutet av 1970-talet en diskussion i SSU om hur man kunde minska byråkratin i den offentliga sektorn. De mest kritiska kom att kallas självförvaltare.

Vad ville självförvaltarna?

– Den viktigaste punkten, förutom mer frihet i välfärden, var en ny demokratisering av samhället. De ville samarbeta med andra sociala rörelser. Mona Sahlin, Anna Lindh och Margot Wallström hade varit aktiva i andra organisationer än SSU. Det var fredsrörelsen, Vietnamrörelsen och miljörörelsen.

– Just miljöfrågan blev viktig, den togs upp som den stora framtidsfrågan. SSU jobbade tillsammans med Fältbiologerna, till exempel.

Var Mona Sahlin en av förnyarna?

– Nej, i alla fall inte i början, när det var strid om det här i SSU. Hon var traditionalist. Men successivt kom hon att ompröva det.

Hur ställde sig partiet till de nya idéerna?

– Skeptiskt till en början. Men det var en livaktig debatt fram till budgetsaneringen efter 1994. Sparpaketen tog knäcken på diskussionen. Miljöpolitiken har man försökt hålla fast vid.

– Men vad gäller möjligheterna att påverka mer själv i samhället körde partiet helt fast efter valsegern 1994.
Varför då?

– Debatten kom att handla mer om en strikt ekonomisk, ofta liberal förnyelse. Dessutom spelade Göran Perssons ledarskap en roll. Även om han vurmat för miljöfrågorna, så har han alltid varit mer influerad av epoken före de nya sociala rörelserna. Mona Sahlin är mer lik Ingvar Carlsson eller kanske Olof Palme än Göran Persson.

På vilket sätt var Mona Sahlin en förnyare i början av 1990-talet?

– Hon lyfte mer än någon annan in feminismen i socialdemokratin. Hon anlitade utom-parlamentariska rådgivare. Stödstrumpornas Ebba Witt-Brattström, artisten Rikard Wolff och journalisterna Johan Ehrenberg och Jens Orback.

I dag kritiseras Mona Sahlin hårt för sin insats som arbetsmarknadsminister i början av 1990-talet. Har kritiken också att göra med att hon var en förnyare?

– Ja, då var många osäkra på var hon egentligen stod när det gällde den offentliga sektorn. Samma osäkerhet är kvar i dag. Det är en allmän osäkerhet nu om vad partiet ska vara nu efter valförlusten.

Har Mona Sahlin också varit en förnyare sedan hon återkom till regeringen 1998?

– Både och. Efter Tobleroneaffären har hon varit mindre privat i medierna, vilket gjort henne till en mer »normal« politiker.

– Samtidigt har hon fört en ny dialog med invandrargrupper och tagit in rättighetsfrågorna för homosexuella i socialdemokratin. Hon är fortfarande en förnyare.

Innebär det att vi får se en mer splittrad socialdemokrati om hon blir partiledare?

– Partiet är i dag mer enat än vad det varit på länge. Ingen aktuell EU-konflikt, inget bråk med facket.

– Det kommer bli mer debatt, men det är inte dåligt att vara oeniga.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera