Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Jane Magnusson: Japansk hi tech-toa

Jag är i Yokohama. Känner att jag borde tatuera mig. Det är väl sånt man gör i Yokohama. Tatuerarar in YOKOHAMA på bringan. Det marina modet kommer starkt i vår – en riktig sjömans-look, old-school style, passar perfekt.

Lite svordommar till det och en ordentlig fylla. Skitsnyggt.

I stället blir jag kvar på toaletten. Dom där speciella japanska toaletterna som jag bara trodde var en vandringsmyt. Toaletter med ett litet armstöd, ofta till vänster om stolen, med en konsol på. Världens mest underbara konsol. En konsol med flera roliga knappar och volymratt. Jag drar upp den på högsta volym när jag sätter mig – ut ur högtalaren flödar ett fantastiskt brus – som en söndrig tv-apparat i en diskmaskin på botten av en uråldrig stenbrunn.

Ljudet skall täcka alla pinsamma ljud jag kan åstadkomma inne på muggen.

Dels för att skona mig från att bli identifierbar som en toalettanvändande individ, men mest för att skona japanerna utanför från att höra vilken sort toalettbrukare jag är. Om jag gör stort eller litet.

Givetvis, som med allt i japan, finns det en speciell etikett. Denna har jag inte listat ut. Skall man sätta på högtalaren endast när man gör stort?

Då vet ju alla ändå vad jag håller på med. Då kan man ju lika gärna låta de naturliga ljuden braka loss i frihet utan filt på. Skall man i stället sätta på högtalaren vid varje besök kan ju folk tro att man gör stort bara man går in och snyter sig. Man blir oskyldigt misstänkt för att vara en skitare. Varför skulle man lyssna på detta vedervärdiga högtalarbrus om man inte måste?

Jag skulle vilja ha en konsol med lugna favoriter inrattat som ständig kanal. Eros Ramazotti varje gång man låser om sig. Då kunde man misstänkas vara ett fan i stället för någon som är orolig för att det skall höras något genom dörren när de gör sina behov.

Men med närmare eftertanke, vad är egentligen värst: Att vara den som gör stort eller vara som bara är tvungen att rusa in och lyssna på »La bella nacho« i några minuter för att sedan kunna fullfölja shoppingrundan, intervjun, måltiden, teceremonin?

Helst borde de kanske låta som pruttkuddar. Att vilja höra dem är begripligt.

Pruttkudden är inte världens populäraste party-artikel utan anledning. Alla älskar dess ljud.

Jag vill ta med konsolen hem till Sverige. Ideligen får jag höra sånt jag helst vill slippa när jag är inne på toaletter. Jag vill påbörja Sverige-lanseringen av toalettljudkonsoler. Jag förstår inte att alla skrattar åt de här små vännerna som även kan duscha av rumpan åt kunden bara den trycker på rätt knapp. Trycker man fel får man en stråle i ryggen.

Farfar bodde här i Yokohama. Pappa föddes i Kobe. Farmor drev en liten japansk affär i Göteborg när hon kom hem – Mt. Fuji hette den. I mitt barndomshem hängde samurajsvärd på väggen. När någon fyllde år skickade vi upp en stor röd karpvimpel i flaggstången. Farmor svängde sig med uttryck som »tyotto matte kudasai« när vi barn pratade för fort och »Ita dakemas« när vi plockade fram pinnarna och skulle börja käka.

I Sverige är det bara handikapptoaletter som har armstöd, det skulle vara svårt att marknadsföra multitoaletten till en svensk publik.

Jag nöjer mig med att ta en bild på konsolen och tänker montera fotografiet vid min toa­lettstol som konst. Som vilket svärd som helst. Som en tatuering. Som snygga matpinnar i hårknuten. Konsolerna är väldigt snygga, finns i alla storlekar och färger.

Kanske samlar jag en massa konsolbilder. Moderna japanska husgeråd. Inte old-school alls.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera