Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

Ojämn kamp mot flyktingsmugglare

Kriminella ligor hjälper tusentals irakier att  ta sig  till Sverige. Oftast går vägen via Öresundsbron, men trots omfattningen är det få som åker fast.

Tullaspirant Maria Martez beslut att stoppa en tyskregistrerad bil vid brofästet på Lernacken ska snart ge resultat. Med Fotahs misstänksamma ögon på sig och tre unga irakier intill sig inser föraren Yousuf Mansoor att spelet är över. Han tilltalar sina passagerare på arabiska:

»Det är lugnt, ni är i Sverige och ni kan överlämna er till tullen och söka asyl.«

Maria Martez, som behärskar arabiska, har inga problem att hänga med i vad som sägs inne i bilen. När passagerarna strax därpå inte kan visa upp några id-handlingar, utan i stället ber om asyl, är saken klar. Det är mitten av december och Malmötullen har avslöjat ytterligare ett fall av människosmuggling.

Som Fokus tidigare berättat är Sverige det land i Europa dit flest irakier flyr. Stora möjligheter att få stanna och ett gott rykte i Mellanöstern gjorde att nästan 9 000 irakier sökte asyl här förra året. Enligt polisen tog sig merparten av dem in i landet illegalt – via Öresundsbron. Men trots att många asylresor arrangeras av kriminella nätverk med stora vinstintressen är det ytterst få härvor som klaras upp.

Människosmuggling är en polisiär angelägenhet, men de flesta fall upptäcks i stället av tullen – en myndighet som inte prioriterar den här typen av brott.

Att antalet smugglingsfall ökar är odiskutabelt. Bara i januari hamnade tio nya fall på utlänningspolisens bord i Malmö. Att jämföra med 25 ärenden för hela förra året.

Det har alltid varit en lönsam affär att hjälpa människor fly från sina kaotiska hemländer.

Men aldrig tidigare har den varit så lukrativ som nu. Smugglingen av flyende irakier omsätter i dag hundratals miljoner kronor. Att hitta immigrationsmäklare i Irak som anordnar asylresor till Skandinavien är inga problem.

– Det finns två sidor av människosmuggling, säger kammaråklagare Ronny Jonsson.

– Dels en kriminell sida, att folk utnyttjar personer i utsatta situationer, dels en humanistisk sida, där många tar chansen att hjälpa sina landsmän och samtidigt tjäna en hacka på det.

På internationella åklagarkammaren i Malmö kommer han ofta i kontakt med människosmugglingsfall. Ronny Jonsson beskriver brotten som oerhört komplexa och svårlösta, något som också syns i de domar som avkunnas. För trots att maxstraffet för organiserad människosmuggling är sex års fängelse döms de flesta bara till några månader bakom lås och bom. Anledningen är att det är svårt att binda den misstänkte till någon kriminell organisation.

Jag tycker att straffsatsen är för låg, men jag tvivlar på att det skulle hjälpa att höja den, säger Ronny Jonsson.

»Please help me go to Swed.« 16-åriga Hala Mahmoud Husseins skolengelska är långt ifrån perfekt, men den har räckt till för att hon och hennes familj – lillasyster Samira, lillebror Hamid och mamma Nawal – ska kunna ta sig hela vägen från Kirkuk till Sverige.

Resan från norra Irak har tagit tre veckor och kostat familjen drygt 60 000 kronor. Men nu är de framme. Visserligen framför ögonen på tulltjänsteman Lena Svensson, men trots allt framme i det land som de så länge längtat efter.

Att Lena Svensson vinkat in bilen är, med facit i hand, inte särskilt konstigt. En tjeckisk förare utan pass i en italiensk hyrbil med fyra vettskrämda irakier hör inte till vanligheterna vid gränskontrollen på Lernacken. Familjen Mahmoud Husseins resa till Sverige har varit lång och bekymmersam. De har transporterats runt på lastbilsflak och under färdens gång krävts på mer pengar för att bli körda hela vägen till Sverige.

Men trots att familjen nu är på trygg mark är Nawal Ali Hussein inte särskilt medgörlig där hon sitter framför Tommy Pettersson i polishuset i Malmö. Till förhörsledaren säger hon att den misstänkte smugglaren bara var en vanlig bilist som plockade upp dem på en väg en bit utanför Köpenhamn. Kriminalinspektör Peter Norén vet att det är en lögn. Han har hört många under sina år på utlänningspolisen.

– Numera är vi så luttrade att vi bara skriver ner vad de säger, förklarar han. Förmodligen har vi aldrig hört sanningen.

I förhören med den misstänkte smugglaren, den för rån dömde Radek Kucera, framkommer helt andra uppgifter. Men Kucera, som medger att han kört familjen från tyska Nürnberg, bedyrar att han inte tillhör någon människosmugglingsorganisation.

Några pengar för resan, utöver bensinpengar, säger han sig inte ha fått, och utflykten till Sverige, med fyra främmande irakier, har han gjort i gengäld för en skuld till en ytlig bekant.

Ett textmeddelande från hans flickvän som polisen hittar sätter dock saken i ett annat ljus:

»Spela inte hjälte, jag vill inte heller låta de där människorna fångas, men de struntar i dig! Jag har problem på grund av bilen och de skiter i det och i dig. Det är bara fråga om att skrämma dem lite«, står det.

Strax före midnatt, samma dag som Kucera grips, piper det till i telefonen. Det är flickvännen igen:

»Var inte rädd käraste. Jag ska hjälpa dig. Jag vet bara inte hur och vad som hänt, men jag arbetar på det. De slår ihjäl mig för bilen, jag behöver återlämna den. Skriv var du är.«

Trots bevisen och de uppenbara lögnerna kan åklagaren inte styrka att Kucera ingår i en liga. Därför döms han bara till tre månaders fängelse.

Ronny Jonsson har svårt att inte bli frustrerad när han reflekterar över hur låga straff de omfattande utredningarna leder till.

– Som åklagare är det betydligt mer tillfredsställande att arbeta med narkotikamål som ger tio års fängelse, säger han.

– Människosmugglingsfall är mycket krävande. Det är många som ska förhöras, man ställs ofta inför tolkproblem och sedan är de som smugglats in inte särskilt samarbetsvilliga, vilket man kan förstå.

Ronny Jonsson är tveksam till om fördjupade internationella samarbeten skulle hjälpa till att nysta upp de kriminella nätverken bakom smugglingen. I andra länder ser man inte tillräckligt allvarligt på brottstypen för att ha någon glädje av ett samarbete, menar han.

– Människosmuggling är något av svartepetter. Det är ett brott som tycks vara svårt att befatta sig med och EU-länderna ser det inte som något gemensamt europeiskt problem utan som ett nationellt. Men man kommer nog bli alltmer varse om att det faktiskt är vår gemensamma sak inom EU. Får irakier uppehållstillstånd i Sverige har de ju all rätt att flytta till andra länder inom Schengen. Då spelar det ingen roll att de länderna har en annan syn på asyl än vad vi har.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera