Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
sxbeb5a01 Veckans reportage

Monas maraton

På väg mot valet 2010 utmålar Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt sig som varandras motsatser. I själva verket är det mycket som förenar de två. Mona Sahlin måste – likt Reinfeldt inför ­förra valet – ge besked om hur hon ska kunna bilda regering. Hennes svåraste uppgift blir nu att ändra partivännernas kaxiga attityd till miljöpartiet och vänsterpartiet. Frågan är om tre och ett halvt år räcker.

På väldiga skärmar i den kolossala kongresshallen projicerades bilderna. Fredrik Reinfeldt vid tvättmaskinen, Fredrik Reinfeldt i mysstund med Filippa runt köksbordet, Fredrik Reinfeldt i sitt statsministerrum.

Det var personkult. Imagebygge.

1 800 personer, fler än någonsin tidigare på en moderat kommunkonferens, klappade taktfast till pumpande rockmusik. De hade festat hela natten i Örebro. Nu log de saligt.
När statsministern tog sitt första steg upp på scenen slog jublet i taket. De trogna kommunalråden hyllade Den Store Ledaren.

I samma stund 16 mil bort reste sig ett litet gäng SSU-are och sjöng »Ja, må hon leva«. Mona Sahlin, 50 år och en dag, hade just talat i Södertälje för sitt gamla hemdistrikt Stockholms län. Det var en vecka kvar tills hon skulle bli ordförande för det socialdemokratiska partiet. Hon visste att hennes stora uppgift är att få partivännerna med på en förändring av partiet och göra det regeringstrovärdigt.
– I god tid, i riktigt god tid före nästa val måste vi lämna besked till väljarna om vi vill samarbeta med miljöpartiet och vänsterpartiet eller inte, sa hon.

I Örebro trummade Fredrik Reinfeldt in:
– Mona Sahlin har givit besked. När man byter partiledare i socialdemokraterna så byter man inte politik. Hon menar på fullt allvar att ingenting ska utvecklas. Jag säger bara: Lycka till!
Det var den självgode segraren som visste att rollerna var ombytta.
Nu står Mona Sahlin där Fredrik Reinfeldt stod hösten 2003. Då var han färsk ledare för ett parti som trodde på en föråldrad skattepolitik och saknade trovärdighet i regeringsfrågan. Nu är Mona Sahlin färsk ledare för ett parti som tror på en föråldrad jobbpolitik, som tappat medelklassen och inte är trovärdiga i regeringsfrågan.

Fredrik Reinfeldt lovar att jaga Mona Sahlin med frågan: »Kommer ni att regera tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet?«

Socialdemokraterna som i val efter val jagat de borgerliga partierna med samma fråga – hur ser ert regeringsalternativ ut – har fått bollen tillbaka. Och de vet inte vad de ska göra av den:
– Vi har inte 55, 50, 45 eller ens 40 procent längre. Vi måste se sanningen i vitögat och inse att vi inte lär få hälften av rösterna, säger kommunalrådet i Kalmar Johan Persson.
Ändå håller den ena socialdemokraten efter den andra fast vid att en regering med s-v-mp är omöjlig. Avståndet är för stort i synen på EU och kärnkraften, hävdar de.
Men problemen är i själva verket helt andra, visar Fokus intervjuer med ett 25-tal ledande socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Kompromissviljan är nämligen stor hos samarbetspartierna.

– Det är bara en tom grej att vi vill gå ur EU. Det betyder ingenting för vår möjlighet att sitta i en regering, säger en partistyrelseledamot i vänsterpartiet.
I miljöpartiet pågår redan en diskussion om att lägga EU-frågan på is. Och även vissa socialdemokrater ser nu att småpartierna vill lösa ut frågan.
Det verkar till och med finnas öppningar när det gäller kärnkraften. Om inte klimatdebatten stökar till det och gör frågan hetare kan vänsterpartierna, som de borgerliga, enas om att varken bygga ut eller lägga ned. Då fasar kärnkraften ut sig själv. Byggs alternativa energikällor samtidigt, är det en kompromiss som tilltalar miljöpartiet.

I stället är det frågor i skymundan som är svåra. Både ledande miljöpartister och vänsterpartister har svårt att kompromissa med socialdemokraternas migrationspolitik. Och bland miljöpartisterna är motståndet mot vapenexport »en del av partiets själ«.
– EU är lätt att lösa om man jämför med vapenexporten, säger en inflytelserik miljöpartist.
Lägger man till klassiska konfliktfrågor som arbetsrätt, den offentliga sektorn och friskolor börjar det likna det svåra läge de borgerliga partierna befann sig i 2003.
Fredrik Reinfeldt ägnade sitt första partiledarår åt att förändra det egna partiets politik. Det öppnade för kompromisser med de andra borgerliga partierna. Och 2005 nåddes den historiska Bankerydsuppgörelsen.

Mona Sahlin sitter i samma läge. Hon vill inte prata om samarbetet med miljöpartiet och vänsterpartiet ännu. För att kunna kompromissa måste hon först ta fram och förankra en ny socialdemokratisk politik.

– Nu ska vi tänka på oss, nu ska vi förnya oss, säger hon.
En fördel är att den borgerliga regeringen gör delar av jobbet åt henne. De förändringar som regeringen driver igenom på arbetsmarknaden, den offentliga sektorn och inom socialförsäkringarna kan göra det enklare för vänstersidan att komma överens.
Det magiska ordet är återställare. Ska socialdemokraterna riva upp alla borgerliga beslut vid en valvinst?

Efter fyra år av borgerliga reformer ser Sverige annorlunda ut valåret 2010. Väljarna har vant sig vid förändringarna. Accepterar socialdemokraterna att behålla delar av alliansens politik, fast med egen touch, får de enklare att komma överens med miljöpartiet, som ligger till höger i de här frågorna. Vänsterpartiet tvingas att ompröva och hänga med eftersom de inte vill släppa fram en borgerlig regering.

Mona Sahlin tvekar om hur många återställare socialdemokraterna kan driva. Ett skäl är partiets katastrofresultat bland medelklassväljare i storstäderna.
– 2006 riskerar att bli det val där socialdemokraterna förlorade medelklassen, säger en i partistyrelsen.

– Storstadens medelklass tycks inte just nu känna att det är vi som representerar deras liv och vardag. Det är inte vi som ser ut som de gör eller pratar mest engagerat om de problem som de tycker är viktiga, säger partiveteranen och förre statsrådet Leif Pagrotsky.
Men Mona Sahlin har svagt förtroende bland de fackliga och de kommunalråd som är de starkaste kritikerna av en mer medelklassvänlig politik. En av dem kallar henne till och med »en jävla miljöpartist«.

Och det är där Mona Sahlins verkliga problem finns. Hon måste förändra och förankra en ny attityd bland socialdemokrater. Många socialdemokrater hatar miljöpartiet och vill regera ensamma. Rösterna om ett samarbete visar inställningen:
– Jag har ingen som helst jävla lust till det, säger en.
– Det finns inte en chans, säger en annan.
Moderaternas usla valresultat 2002 bäddade för Fredrik Reinfeldt att ändra partikamraternas attityd. Läget borde vara detsamma för Mona Sahlin eftersom 2006 års val var socialdemokraterna sämsta sedan 1920.

Men de stigande opinionssiffrorna bromsar viljan att förändra. Och varje tecken till gnissel i den borgerliga regeringen väcker drömmen om samarbete över blockgränsen eller minoritetsstyre.
– Vi kan inte låsa oss utan måste vara öppna för olika lösningar. Efter nästa val kan vi ha en osäker situation, vi kan ha fått in sverigedemokraterna i riksdagen, säger en tidigare socialdemokratisk minister.

Hur ska Mona Sahlin få med sig sitt envisa parti där så många avskyr miljöpartiet och vänsterpartiet?
Hon försöker göra som Fredrik Reinfeldt. Först ska hon lyssna, upprepar hon. Sedan följer en ny politik och kanske ett nytt samarbete.

Men det är en kamp mot tiden. Och Fredrik Reinfeldts partiledning har inte slagit sig till ro i sin förändring. Nu jagar de kvinnliga s-väljare med feminism och miljöpolitik.
Där han stod på scenen i kongresshallen i Örebro förra helgen och mottog hyllningarna gav han beskedet som kommunfolket redan lärt sig att acceptera.

– Den moderna politikerns främsta förutsättning är: Förändra er eller dö. Så är det. Förändra er eller dö!
Vid samma klockslag i en annan svensk småstad satt Mona Sahlin ensam i en skinnsoffa.
Hon lade läppstiftet i väskan och petade in ett nikotintuggummi i mun. Hon lutade sig framåt och tog sats:
– Nu är mitt uppdrag att göra om socialdemokratin.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera