Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Herman Lindqvist: Nationell impotens

Jag har nu bott sammanlagt tjugoett år i Frankrike. Jag har sörjt och glatt mig med mina franska vänner och grannar i deras och Frankrikes bergochdalbana, men aldrig har jag sett dem så bekymrade som i dessa dagar, mitt emellan den första och andra omgången i det franska presidentvalet. Det har varit den mest osäkra och kanske det mest ödesdigra presidentvalet i Frankrikes efterkrigshistoria. Aldrig har utgången varit så oviss och aldrig har fransmännen själva varit så osäkra. Ännu någon dag före valdagen uppgav över trettio procent av väljarna att de inte hade bestämt sig eller att de fortfarande kunde ändra sig.

Aldrig heller har ett franskt presidentval varit omgivet med så mycket fruktan. Fruktan för framtiden, fruktan för den egna säkerheten, fruktan för förändringar.

Det vilar en kollektiv känsla av smygande nationell impotens i Frankrike. Fransmännen ser att landet sackar efter, att konkurrenterna går förbi på världsmarknaden, att Frankrikes prestige och betydelse i världspolitiken minskat. Franska folket röstade nej 2005 till EU:s nya konstitution, ändå var hela Europa-projektet från början en fransk idé som drevs och styrdes av franska politiker. På franska. Det var på den tiden då alla visste vad Frankrikes president hette. Världen lyssnade till Paris. Ju fler medlemmar EU fick, desto mindre blev Frankrike. Det EU som existerar i dag var inte det EU fransmännen drömde om, därför röstade de nej. Många skyller tillbakagången på euron, men även Tyskland har euro och där har man ett handelsöverskott på 213 miljarder dollar mot Frankrikes underskott på 34 miljarder.

Det brukar heta att fransmännen älskar revolutioner men hatar reformer. Frankrikes historia sedan 1789 bekräftar detta. Nästan varje gång då regeringar har försökt att med reformatistiska metoder ändra på fransmännens liv, har det blivit kravaller och bråk ända tills reformerna har tagits tillbaka.

Frankrike har världens starkaste sociala skyddsnät med 35 timmars arbetsvecka. Det är nästan omöjligt att avskeda en anställd, många arbetare blir pensionerade så tidigt som vid 54 års ålder, få arbetar vid 64. Vid kriser griper pappa staten in och skyddar företagen. De franska sjukkasse- och arbetsgivaravgifterna är högre än i något annat land, skatterna kan vara högre än i Sverige. Trots skatter och avgifter kan staten inte på något sätt betala vad skyddsnätet kostar.

Frankrike paralyseras av alla problem som bara förvärras år efter år. Det är inte bara skatter och pensioner. Det finns annat som också måste åtgärdas: Antalet statsanställda ökar hela tiden. Skolsystemet är i stort sett det samma sedan Napoleons dagar, samma sak gäller det juridiska systemet. Fängelserna är överfulla med ännu icke dömda häktade som oftast har årslånga väntetider innan de ställs inför rätta.

I samma ögonblick någon ansvarig politiker säger att han ska åtgärda något av dessa problemblock, hörs visselpiporna, megafonerna ekar och strax brinner barrikaderna, då fackföreningarna går i ställning. Den hisnande känslan hos franska folket att landet sakta glider nedåt, bakåt har drivit fram en våg av fruktan, en fruktan som bara ökar hos många då de lyssnat till årets presidentkandidater. Om socialisternas kandidat vinner kommer landets problem att intensifieras, statsskulden öka i ännu snabbare takt och flykten ut ur Frankrike tillta. Om högermannen vinner och om han tar tag i problemen som han lovat göra, då kan alla vänta sig en lång het höst med strejker, bråk och kravaller.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera