Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Jeltsin: Demokraten som tappade tron

Boris Jeltsin suddade ut Sovjetunionen från världskartan men med åren grumlades hans demokratiska instinkt.

När jag på senhösten 1990 sitter i köket i Boris Jeltsins anspråkslösa lägenhet i centrala Moskva finns det inte mycket som talar för att denne man inom bara drygt ett år ska bli Rysslands förste demokratiskt valde president. Han framstår inte som bruten, men han är på kant med hela det sovjetiska etablissemanget. Falluckan har öppnat sig under honom och han kravlar sig kvar med bara ett hopp: att få stöd av det ryska folket i öppna val.

Bedömningen av Jeltsins gärning vilar ytterst på vilka motiv man tror att han hade för sin omvändelse från vanlig partigängare till demokratisk frontfigur. Visst, han ville hämnas på Gorbatjov som öppet hotat honom: »Dig släpper jag aldrig in i politiken igen.« Visst, han var en maktspelare med ambitioner. Men det avgörande, det som skilde honom från den övriga sovjeteliten, var ändå något annat, jag vill kalla det en demokratisk instinkt.

Om man letar i hans förflutna efter en nyckel till det hittar man ingenting: Boris Nikolajevitj föddes 1931 under enkla förhållanden i en by på den sibiriska sidan av Uralbergen. Utbildad byggnadsingenjör som från början av 60-talet gjorde en spikrak partikarriär i hemstaden Sverdlovsk. I mitten av 80-talet handplockad till Moskva av den jämnårige partichefen Michail Gorbatjov för att rensa upp i huvudstadens korrupta partiledning.

Kanske är det i den rollen, under sina uppmärksammade inspektionsräder i Moskvas överlastade kollektivtrafik, i de tomma affärerna, i den slumrande byråkratin, som Jeltsin lär känna de vanliga människornas frustration och får insikter som hans partikollegor saknar. Kanske är det då hans demokratiska instinkt väcks.

Som nyfrälst demokrat tror han sig osårbar. Han verkar kapabel till ett nästan övermänskligt mod. Ett par månader efter att han blivit vald till den ryska federationens förste president ställer han sig i augusti 1991 på en stridsvagn utanför Vita huset i Moskva och manar moskvaborna till kamp mot de kuppmakare som vill återinföra partiets maktmonopol i sovjetstaten.

Nu står han på höjden av sin popularitet. I ett känsloladdat tal från Vita husets balkong tackar han ödmjukt moskvaborna för deras stöd och ber om förlåtelse för att han på detta sätta riskerat deras liv. Den skepsis jag själv hyst inför den populistiske Jeltsin smälter åtminstone tillfälligt i det ögonblicket. Det är en form av offentlig talekonst som vi åskådare aldrig hört förut i sovjetstaten.

Kort därefter visar Jeltsin sin andra sida, maktmänniskan. När en stukad Michail Gorbatjov kommer tillbaka till Moskva förödmjukar Jeltsin honom offentligt. Han viftar med listan över kuppmakarna – Gorbatjovs närmaste medarbetare – och förklarar i ett penndrag Sovjetunionens kommunistparti som olagligt. Gorbatjovs sista politiska uppdrag, det som sovjetisk president, upphör när Sovjetunionen upplöses på nyåret 1991-92.

Det som händer efter det är att den instinktive demokraten Jeltsin visar sig sakna ett karaktärsdrag som är nödvändigt för att bygga en demokrati: tålamod. Jeltsin har bråttom.

Hans folkliga popularitet går inte omedelbart att omsätta i politisk handling. När motståndet når en viss nivå är det som om Jeltsins tilltro till demokratiska medel sviktar.

Det är därför som Rysslands förste demokratiskt valde president också medverkat till att ordet demokrat för många ryssar blivit ett skällsord och demokrati blivit synonymt med kaos, vanmakt, korruption och svikna löften.

Demokratins sluttande bana under Jeltsinåren börjar med skotten mot Vita huset 1993.

Samma Vita hus som han själv så tappert försvarat blir nu spelplatsen för ett vida mer blodigt spektakel när en motsträvig minoritet ur Högsta sovjet jagas ut med vapenmakt. De som barrikaderat sig i Vita huset är kanske inte alls demokrater, men det är Jeltsins aktion som skadar demokratin värst.

Nästa nederlag för demokratin är Tjetjenien. Jeltsins misstag är att han litar på de militärer som lovar att problemet snabbt är ur världen bara man skickar in ett regemente för att rensa upp. Det blev bakläxa och kvarsittning och lärdomen tycks ännu inte ha sjunkit in hos dagens ryska ledning.
Jeltsins andra maktperiod efter valet 1996 blir en enda lång plåga. Han är sjuk, dricker för mycket och går på starka mediciner. Vid sitt besök i Sverige 1997 kommer han helt av sig under en presskonferens och har svårt att hitta talarstolen i riksdagen.

Den absoluta knäcken för Jeltsins popularitet är rubelkollapsen i augusti 1998. I efterhand kan historien visa att det faktiskt var den ekonomiska och politiska tillnyktring som Ryssland behövde, men Jeltsin är inte längre en ledare med mandat att dra nytta av det.

Det är nog många, både vänner och fiender, som drar en lättnadens suck när Boris Jeltsin självmant lämnar presidentposten på 1900-talets sista dag. Även hans allra sista tal är välformulerat, fast framförandet inte har något av hans forna talekonst. Hos mig fastnar en enkel mening, som verkar komma direkt från hjärtat:

– Jag gjorde så gott jag kunde.

Så typiskt Jeltsin. Mänskligt. En insikt om sina egna begränsningar. Kanske också om demokratins. Fast nog kom det i senaste laget.

Malcolm Dixelius var Moskvakorrespondent
för SR respektive SVT 1979–84 och 90–94.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera