Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kriget om liberalismen

Jan Björklund och hans folkparti har ingenstans att ta vägen på den politiska kartan.

Så har den till slut börjat, den stora kampen om folkpartiets och borgerlighetens själ.
Brända av borgerlighetens sorgliga historia av regeringskriser och ministeravhopp finns det i många borgerliga kretsar en fruktan för all splittring. Den bästa alliansbrodern är den som solidariskt ansluter sig till moderatledarens linje, och inte ger socialdemokraterna en tum osämja att prata om.

Men splittring är politikens livsluft. Vågar ingen gå längre så går en regering snart på tomgång. Länge var detta socialdemokraternas styrka, den ständiga interna kritiken förnyade partiet. Problemet inom borgerligheten är att det inte är personer, utan hela partier, som står för den interna oppositionen.

Den förra gången vi hade en borgerlig majoritetsregering så var centerpartiet det statsbärande, sammanhållande partiet. Oppositionen var moderaterna.

I mitten av 70-talet började moderate partiledaren Gösta Bohman utmåla sig som borgerlighetens liberala alternativ, parallellt med Thatcher och Reagan.

Detta irriterade folkpartiet som ansåg sig ha ensamrätt på liberalismen och tidigare varit det stora oppositionspartiet. Dess ledare Bertil Ohlin ville med »socialliberalismen« bryta socialdemokraternas maktmonopol. Men han misslyckades, centerpartiet tog över som största parti, folkpartiet gled vänsterut.

I stället sågs moderaterna som bärare av de liberala idéerna.

I trettio år dominerade de borgerligheten.

Men nu är cirkeln sluten. Moderaterna befinner sig där centerpartiet en gång stod. De håller ihop regeringen och garanterar väljarna att politiken inte kommer att avvika alltför mycket från socialdemokratin. Frågan är då vem som är vår tids Bohman, den liberala interna oppositionen, och därmed kanske de nya ledarna inom borgerligheten.

Folkpartiet? Lars Leijonborg började sin bana som strävsam försvarare av allt vad rättänkare och nationalekonomer föreskrev – och var nära att åka ur riksdagen. Då hände något som närmast kan liknas vid en politikens Faust. Leijonborg och folkpartiet satte på något plan sin politiska själ i pant för högre opinionssiffror. Det var inte bara att den nya »kravliberalismen«, som i botten byggde på en sund idé om prestationer och motkrav, spårade ur i populistiska språkkrav. Under spinndoktorn Johan Jakobsson fångades partiet i ett slags motsvarighet till »kvartalskapitalism«, med ständigt nya spektakulära utspel.

Redan före »spionskandalen« började väljarna tröttna.

Nu ska folkpartiets själ lösas in, och indirekt börjar därmed kampen om borgerlighetens framtid.

Folkpartiets bas tycks enligt Fokus rundringning vilja gå tillbaka till partiets ideologiska själ, till socialliberalismen. Men det finns två problem. Det ena är att den enda starka partiledarkandidaten, majoren och skolministern Jan Björklund, förknippas mycket hårt med »kravliberalismen« och den konservativa linjen.

Det andra problemet är allvarligare. Den plats som vänsterfalangen inom folkpartiet vill tillbaka till finns inte längre. Reinfeldt och Mona Sahlin flyttar sig från var sitt håll så nära mot mitten att det däremellan knappast finns något syre kvar.

Men inte heller den plats som högerfalangen bland folkpartiets socialliberaler vill till är ledig längre. Där finns numera Maud Olofssons nya centerparti, som genom att vara företagarnas bästa vän och LO:s värsta fiende försöker rycka det borgerliga initiativet från moderaterna från höger. Med uteslutningsmetoden är den enda ruta som är ledig i svensk politik, den som folkpartiet redan står på, konservativt liberal.

Kampen om att återvinna folkpartiets själ blir därmed också kampen om borgerlighetens framtid. Kommer alternativet till Reinfeldts mittenpolitik bli Jan Björklunds konservativt liberala folkparti, eller kommer han våga utmana Maud Olofsson om socialliberalismen?

Däri finns kanske svaret på vem som kommer dominera borgerligheten de kommande decennierna.

***

FÖR ÖVRIGT är det en händelse som ser ut som en tanke att Rysslands förre president Boris Jeltsin går ur tiden samtidigt som hans efterträdare håller på att begrava den demokrati som var Jeltsins livsverk.

1990 hade Michail Gorbatjov befriat Östeuropa från ockupationen men hade ingen vision alls för sitt lands framtid. Inflationen galopperade, köerna ringlade till tomma matbutiker. Det hade kunnat sluta i blodspillan och inbördeskrig, men det blev ingendera. På bara några få år gjorde Jeltsin allt det Gorbatjov inte förmått.

Kommunistpartiet och unionen upplöstes utan att ett skott avlossades. Världens mest kommandostyrda ekonomi, där över hälften av all produktion var militär, blev privatägd och marknadsanpassad. Butikerna fylldes. Militärbudgeten halverades.

Men Jeltsin fick skulden för allt det kaos och den fattigdom som nu blev synliga. Putin däremot fick äran när ekonomin efter omställningen lyfte. Men till skillnad från Putin tolererade

Jeltsin alltid sina motståndare. De fria tidningarna, radio- och tv-kanalerna förlöjligade honom ständigt. Det var ju en del av hans demokratiska dröm.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera