Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Det tunga arvet

Sveriges mäktigaste kvinna är känd för sitt skratt. Men hennes liv är fullt av motgångar och misslyckanden. Nu satsar Maud Olofsson allt på att centerpartiet ska bli större än moderaterna.

1. Arvet efter Harald

Politik handlar om folk som förlorar.

Först förlorar de val och sen förlorar de sina liv.

Vad mer finns att berätta?

Kanske det att de flesta hävdar sig vinna på vägen?

Hon hade levat envis som synden sedan födseln hennes, och inte blev hon mindre tjurskallig med åren, dottern hos Olssons på Högbyn. Sistordet tog hon ständigt. Hade hon inte haft rätt från början?

Det var på senvintern det året som Harald och Ingegerd hade varit över till Vasa. Där köpte Ingegerd flaskan. På etiketten stod det tryckt: No 5 Chanel Paris. Dyr var den, men något enstaka ska man unna sig.

De var inte fattiga, men jordplätten gav inget överflöd heller. De hade mjölkdjuren och Harald hade återförsäljningen av Fergussons traktorer. De hade skogen också, och huset, det farfar byggt när han kommit hem från Amerika, fyrkantigt, med betongfoten och burspråket och utsikten över vägen ner mot sjön.

I Arnäs socken, halvannan mil utanför Örnsköldsvik, var det.

Flaskan la Ingegerd i en liten låda under skivan i sminkbordet i sovrummet. Den skulle ligga där till högtidsdagarna. Slösaktigheten ville hon inte anklagas för, hon som tog hand om allt på slaktdjuret.

Ändå sjönk innehållet. Snart var det bara droppar på botten kvar. Och plötsligt en dag hade vätskan på ett märkvärdigt sätt ökat i mängd igen, dock utan att lukta.

Det var då Ingegerd kallade barnen till förhör.

Hon misstänkte väl varken tonåringen Dan eller lillgrabben Lars på allvar. Men hon visste hur Maud skulle reagera. Därför ställde hon upp dem alla på rad.

– Vem har tagit parfymen? började hon.

Dan och Lars såg förbryllat på henne.

– Inte jag, snörpte Maud.

– Nähä, är det du då Dan?

– Vad skulle jag med parfymen till?

– Lars?

– Jag har inte tagit något, mamma.

– Men det är ju bara vatten i flaskan.

Maud bet sig i läppen. Inte att hon erkände. Aldrig.

– Maud, sluta nu, vi vet ju att det är du, sa Dan.

– Inte är det jag, fräste Maud.

– Så Dan har inte gjort det och Lars har inte gjort och du har inte gjort det? sa Ingegerd.

– Det är i alla fall inte jag.

Ingegerd såg på henne. Lika trilsk som vanligt. Men ett argument fanns kvar.

– Då får vi väl anmäla till polisen så det blir utrett, fortsatte Ingegerd långsamt.

En sekund eller två var det tyst. Ingegerd trodde nog att hon vunnit. Men Maud log, sträckte ryggen och sa:

– Mamma, inte är det tillåtet att polisanmäla inom familjen.

Envis som synden var hon, Maud Olsson på Högbyn, envis och orädd. Inte djärv på ett pojkflicksätt, aldrig att hon försökte hålla jämna steg med bröderna vid skridskoåkningen uppe på tjärnen, hemmet var ändå könsuppdelat. Hon deltog i höbärgningen och vedhuggningen, men mest var det kvinnosysslorna hon fick ansvar för.

På Högbyn var kvinnorna inflytelserika, även om det inte alltid syntes utåt. Ett litet matriarkat uppfostrade henne. Mamma, hushållerskan och kalasvärdinnan. Mormor, pingstvännen och nykterhetsivraren. Farmor, sömmerskan och krutgumman.

Bygdegården i Stensöden var avlång, vit, med två dörrar på kortändan och en stor sal i vilken centerpartiets ungdomsförbund hade sina möten. Att flickan på Högbyn skulle hamna där var nästan ödesbestämt, hon var ju Haralds dotter. (1)

På sitt trettonde år kom hon till slut in i ungdomsförbundet. Dan var ordförande i Arnäs och stark i Ångermanlandsdistriktets maktgäng. Han försökte stoppa lillsystern, men när hon fick stöd av några tjejer i den inre kretsen kunde han inte hålla henne utanför längre, hur jobbig hon än var att ha dragande efter sig.

Första gången hon var deras debattör var i storsalen mot ärkefienden SSU. I Ångermanland fanns så här i slutet av 60-talet två politiska alternativ: centerpartiet och socialdemokraterna. Båda ungdomsförbunden hade föreningslokaler i varje vägkrok. Stod för nöjeslivet, alla fritidsaktiviteter, var bittra rivaler.

– Vi utmanar er på tio debatter, sa SSU, övertygade om att CUF inte kunde få ihop tillräckligt med folk.

– Tjugo låter bättre, svarade CUF.

Maud Olsson var väl femton år då, och hon anföll sin SSU-debattör så stickor och spån rök. Hon slogs för lokalsamhället, för rätten till jobb på landsbygden.

– Ni sossar vill bara centralisera och centralisera. Vad ska bli kvar här då? ropade hon.

Miljön är viktig också, sa hon, men utan större engagemang. Decentraliseringen var det stora numret.

Det som hände nu var att parollerna om landsbygden fick ett eget liv. Veteranerna häpnade. Plötsligt började svenska folket lyssna. För varje flyttlass som lämnade ett jordbruk anslöt sig nya medlemmar och väljare.

Harald sålde mjölkkorna och blev heltidspolitiker i drätselkammaren i Örnsköldsvik. Livet hemma förändrades inte så mycket. Men, upptäckte Maud, politiken gav kontanterna. Plötsligt hade de pengar.

Harald var lokalpolitiker, men hans inflytande skulle snart sträcka sig till regeringskansliet i Stockholm. Nu fick hans norrländska ungdomsvänner makten i partiet. Det var Nils J Wedin, Sven-Erik Nordin och så Thorbjörn Fälldin.

De satt i vardagsrummet på Högbyn och la upp planerna inför valen. De gick fram som den förnuftiga mitten och väljarna svarade. 1973 ökade centern med 5,2 procentenheter, fick sagolika 25,1 procent, och blev det i särklass största borgerliga partiet.

Tre år senare blev Thorbjörn Fälldin statsminister. Råden från Högbyn blev regeringspolitik.

Maud tyckte att det tog lång tid innan folk förstod hur mycket Thorbjörn lyssnade på pappa. Hon satt ju bredvid och hörde samtalen.

Hur Thorbjörn frågade om skatter och socialförsäkringar, siffror Harald kunde rabbla i sömnen. Hur de svor över Olof Palme, löntagarfonder, fackförbund och de släktingar på Ingegerds sida som röstade rött. (2)

Det var stormaktstiden. Tiden när socialdemokraterna förpassades till skuggan och spörsmålen från tre borgerliga regeringar flyttade in hos Olssons.

Besynnerligt nog falnade samtidigt Mauds stjärna någonstans mellan de ångermanländska bygdegårdarna. Efter de där första debatterna sjönk hon tillbaka, fick liksom aldrig någon plats, höll sig i bakgrunden.

Hon stod inte i talarstolen på ungdomsstämmorna. Hon for inte med tåg till CUF-toppens intriger i Stockholm. Hon blev inte ens ordförande i lokalavdelningen.

Det var faktiskt så att hon överhuvudtaget inte ansågs vara något politikerämne. Energisk och envis var hon ju, och van hemifrån att hugga i, och landade därför med tiden som organisatör.

Hon fick medlemmarna att sälja kogödsel i plastsäckar för att skaffa pengar till fjällresan. Hon ordnade skjutsen till danserna vid Moliden, Trehörningsjö och Långviskmo. Hon satte upp teaterpjäserna och bakade kakorna.

Mellan succévalen flyttade hon till Luleå som ombudsman. Det var därifrån hon betraktade hur det nystolta centerpartiet föll samman. Hon var nitton år då. Plötsligt stack alla väljarna till moderaterna.

Det var som när man slaktade gödkalven, blodet bara rann ut.

2. Kriser och kransar

I politik gäller alltid: ingen rök utan eld.

Men elden kan brinna någon annanstans och röken betyda något annat.

Vad finns då att veta säkert?

Kanske det att glöden alltid hålls levande?

Den begravdes. Det var bara att inse. Inte skulle det bli något av mödan. Hon hade ändå idéerna, tänkte hon. Till vilken tröst det nu var?

Strategigruppens rapport bestod av 39 sidor obeveklig internkritik. Den hade beställts i kris. 1994 hade centerpartiet fått 7,65 procent av rösterna i ett riksdagsval. Det ansågs vara en katastrof. Rapporten skulle ha lösningarna.

Men sedan den presenterats på stämman året efter glömdes den i en bokhylla. Inte anade någon att den tolv år senare skulle förklara allt. Om de någon gång under alla år efteråt bara orkat damma av pappersbunten hade de i alla fall sett vem som varit ordförande. Maud Olofsson, stod det.

Mycket i strategigruppen ansågs konstigt 1995. Hyllningen av moderaterna, de hårda kraven på
en flexiblare arbetsmarknad och det där säregna språket.

»Vi har en tendens att agera mer som skrikande fågelungar än som driftiga bävrar«, löd en mening som fick folk att dra på smilbanden.

Men märkligast av allt var ändå detta att Rolf Olofssons fru hade skrivit den. Alla visste ju att han varit landets yngsta kommunalråd. Men vem var hon att bestämma partiets framtid?

Det året hon hade slutat som ombudsman hade hon varit utsjasad. Hon tyckte att hon jobbat dag och natt. Ändå gick det bara bakåt för partiet. När pojkvännen Rolf föreslog att de skulle bosätta sig på hans gård utanför Umeå kändes det som en räddning. Det var 1982 och stormaktstiden var definitivt över.

Hon la av med politiken. De fick tre barn och hon var hemma med dem alla.(3) Hon trivdes på den västerbottniska fäbodvallen. Den påminde om Högbyn, låg bara lite längre norrut. Till och med namnen var lika; Högfors 17 var hennes nya adress.

När barnen blev äldre hade hon svårt att få jobb. Hon kände inte så många i trakten, förklarade hon senare. Och på arbetsförmedlingen ansåg man henne alltför kvalificerad för att städa.

En period sydde hon kläder och plockade svamp att sälja, ett tag jobbade hon på restaurangen i Bygdeå. Hon var assistent åt partiets ombudsman och till slut ledde hon ett projekt för kvinnligt företagande.

Det var då moderaterna fick sin första statsminister på 64 år. Carl Bildt bildade borgerlig regering och Börje Hörnlund blev centerpartistisk arbetsmarknadsminister.

Hur det gick till vet kanske ingen riktigt, men själv berättar Börje Hörnlund att det var Per-Ola Eriksson i Norrbotten som ringde och tjatade om att Harald Olssons dotter borde få jobb på departementet.

Hörnlund hade tänkt sig en annan. Men han hade, som han uttrycker det, »det här med könsbalansen att ta hänsyn till«. Så Maud Olofsson blev politiskt sakkunnig med ansvar för regionala frågor och kvinnors företagande. Efteråt är Hörnlund tveksam till om hon uträttade så mycket.

– Det ämne hon var sakkunnig i behövde jag ju ingen direkt hjälp med. Det var mitt eget specialområde sedan 30 år. Men jag hade högaktning för hennes far, säger han.

Tillfrågad om hur man bör karakterisera Maud som politiker i jämförelse med Harald svarar han:

– Vad ska jag säga? Hon är kort och glad. Hon kommer ju inte gräva ner sig i socialförsäkringssystem, sådana där riktigt stora, tunga frågor. (4)

1994 tvingades de båda lämna regeringskansliet. Maud tyckte nästan det var skönt. Hon hade varit borta så mycket från barnen.

Hon fick lite byråkratpolitiska jobb hemma, utredningar och uppdrag. Så småningom blev hon vd för Hushållningssällskapet i Västerbotten, ett bolag med syfte att hjälpa företag på landsbygden. Det var 1997.

Senare skulle Maud Olofsson skälla på bidragstagare och göra en stor poäng av att hon själv haft egen erfarenhet av att vara företagare. Men under sina fyra år som vd präglades verksamheten av bidragsberoende och felsatsningar.

Hushållningssällskapet satsade bland annat på ett dotterbolag, vars affärsidé var att odla skiitake-svamp. Men man glädjekalkylerade efterfrågan. Strax efter att Maud slutat begärdes bolaget i konkurs. Med över en miljon i skulder.

– Varje satsning på nya företag är förenad med risker, försvarade sig Maud Olofsson.

Men svampfiaskot var inte det enda problemet hon lämnade efter sig. Överdimensionerad personal, rörig finansiering och eldsjälar som saknade ekonomisk kompetens hade den nya ledningen att hantera.

De tvingades till och med sälja sällskapets ögonsten, herrgården Stenfors, till underpris. De såg ingen annan utväg.

– Vi rensade upp. Det var vad som behövdes göras, säger Lorentz Andersson, då ny ordförande.

Det Maud var verkligt bra på var att få bidrag. Det regnade EU-stöd över Västerbotten, och hon visste hur man fick del av dem, efter valförlusten 1994 hade hon ju varit länsstyrelsens EU-samordnare.

Hushållningssällskapet tog emot 4,2 miljoner i bidrag och hade nästan dubbelt så höga egna intäkter när Maud blev vd. Under hennes sista år var förhållandena omvända. Två tredjedelar av intäkterna, 11,7 miljoner kronor, var bidrag.

Maud lyckades tysta ner sina misslyckanden från 90-talet. Hon låtsades inget om. Smutsen fastnade inte.

Historien om hur hon till slut kom till makten rymmer samma osannolikhet. Det började med hon blev ordförande i strategigruppen. Hon var inget stort namn i partiet, men partisekreteraren Åke Pettersson gillade hennes frispråkighet. Dessutom, som barn i en centerklan var hon väl att lita på?

Vad som faktiskt stod i gruppens rapport brydde sig ingen om. Det var så krisigt, så kaotiskt. Alla var för upptagna av katastrofhantering och internt tjafs för att orka tänka i det längre perspektivet. Alla utom Maud Olofsson.

Olof Johansson hade efter valet 1994, kanske utan större eftertanke, sagt att han skulle kratta manegen för sin efterträdare. Men så kom statsminister Göran Persson och ville ha hjälp med landets ekonomi. Det ena ledde till det andra och plötsligt bet sig Olle, som alla kallade honom, fast i både ordförandeklubban och socialdemokraterna.

Upproret började, ansåg Olle efteråt, i högskoleförbundet. De var liberala, marknadsliberala, kanske till och med nyliberala, åtminstone förbannade på sossigheten, och sa högt vad många distrikt hållit tyst om: Olle måste bort.

Det hade ju inte gått så bra för revoltörerna om s-samarbetet inte varit komplett olönsamt i opinionsmätningarna. Och om Olle inte babblat om sin avgång. Men nu var det som det var.

Varje stämma kändes ödesmättad. En stackare från Göteborg nominerade sig själv att ersätta Olle 1996, i frustration och brist på andra kandidater. Vid en annan stämma avsattes valberedningens ordförande.

Till slut, 1998, fick partiledaren själv foten. Den kortvarige efterträdaren Lennart Daléus, som ändå börjat förändra, gick samma öde till mötes.

Så där stod centerpartiet till slut, söndertrasat, eländigt, förvirrat om riktning och utan ledare, men med två kvinnor som ville ha jobbet: Lena Ek och Maud Olofsson. Det var 2001, inbördeskrigets sjunde år. Det blev duell.

Striden var egentligen mycket gammal. För 97 år sedan sände Falköpingsbonden Carl Berglund budkavle över västgötaslätten med budskapet att bilda ett parti för bönder och lantarbetare. »Låtom oss enas!«, löd uppmaningen.

Det var ett fackföreningsparti egentligen, praktiskt kooperativ, målinriktat pragmatiskt. Man slogs för höga mjölk- och mjölpriser och hade en sidoorganisation som kämpade för lantbrukarnas arbetsförhållanden.

Ledarna hette saker som Erik Eriksson i Spraxkya, Johan Andersson i Raklösen, Axel Pehrsson i Bramstorp och Gunnar Hedlund i Rådom. Många var liberaler i grunden, men samarbetade ofta och bäst med socialdemokraterna.

Sedan kom sossedräparen Thorbjörn Fälldin från Ramvik. Det var efter ATP-striden där centerpartiet gick emot socialdemokraterna. Han kallade bönder för företagare och slöt fred med de borgerliga på det hopplösa villkoret att högern skulle hålla sig på mattan. Partiet fortsatte dock fira jubileum vid Carl Berglunds grav. (5)

Fälldin blev slutligen utslängd. Olle Johansson tog över. Han samarbetade med alla, men på slutet så hjärtligt med socialdemokraterna att centerpartiets uråldriga interna diskussion om höger och vänster var det enda som präglade partiet.

Duellen mellan Lena Ek och Maud Olofsson bestod därför av frågan: Hur långt åt höger ska partiet gå?

Lena Ek framstod som den stora ideologiska förnyaren, det var henne liberalerna gillade. Hon var ekonomisk talesperson i riksdagen, känd i Stockholm, ordförande för centerkvinnor, tyngre än Maud Olofsson.

Maud hade visserligen växt till sig. Hon hade hamnat i panelen i tv-programmet »Speciellt« och underhållit nätverket från tiden som ombudsman och politiskt sakkunnig. 1996 hade hon kommit in i partistyrelsen. Två år senare blev hon vice ordförande. (6)

Men framför allt profilerade Maud sig nu som traditionalist. Hon turnerade med valspråket att »stoppa den sociala och regionala klyvningen«. Det lät mer i mittfåran, tyckte centerfolket, kärnfrågorna liksom, hon är inte så tokig Rolfs fru. Taktiken fungerade, ingen mindes ju vad som stått i strategigruppens rapport.

Hon vann och ägnade sedan sex år som partiledare åt att konstant förändra partiet i liberal riktning. Lena Ek hamnade i exil i Bryssel. Hur deras relation är i dag?

– Artig, kanske, försöker en av förnyarna.

– Den enkla orsaken till att Lena inte sitter i regeringen är att Maud inte ville ha henne där, säger Johan Hammarqvist, Maud Olofssons förra pressekreterare.

När Maud hör centerpartister säga att man gått för långt åt höger svarar hon att man bara är tillbaka vid de fälldinska rötterna.

– Hon vill hävda att vi återvänt till Fälldins ideologi. Men det är ju bara en del av sanningen, säger en av de pådrivande krafterna bakom den nya politiken.

Hela sanningen är att centerpartiet har intagit nya ståndpunkter, både till vänster och höger. Åsikter som är främmande i partiets historia.

Till vänster har partiet gått i de privatmoraliska frågorna. I spörsmål om homosexualitet och abort har den gamla konservatismen bytts mot socialliberalism. Liberala symbolfrågor som personlig integritet och generös invandring har centern också omfamnat.

Till höger har partiet gått i synen på fackförbunden, arbetsmarknadspolitiken och fördelningspolitiken. Den gamla pragmatiska blandekonomin med förståelse för facken har blivit stenhård marknadsliberalism.

– Rösta på Maud. Hon är den tydligaste förespråkaren för marknadsekonomi i dag, sa skaparen av Timbro Sture Eskilsson för ett par år sedan.

Fredrick Federley (7) har inget starkt stöd i centerlandet, men det är hans tankar om införande av plattskatt och slopande av dagens skatteutjämningssystem mellan stad och land som diskuteras när partieliten träffas på något liberalt vattenhål i huvudstaden.

Vänsterfalangen har försvunnit, men exakt hur långt partiet som helhet har rört sig är oklart. Maud Olofsson skällde på fackblockaden mot salladsbaren i Göteborg i höstas, samtidigt som partiets Göteborgsordförande Mats Brännström säger att de flesta i distriktet var positiva till fackets insats.

– Det är otydligt var partiet står ideologiskt. Inslaget av fördelningspolitik har tonats ner så kraftigt att man inte kan kalla sig socialliberal längre. Vill man då bli nyliberal? frågar sig en av 90-talets centerprofiler.

Nästan lika osäkert är hur ideologiskt liberal Maud Olofsson är eller har blivit under tiden. Flera personer med insyn säger att hon egentligen mest när en dröm om att kunna hjälpa Norrland.

Klart är i alla fall att det i tjänstemannakadern och bland distriktstopparna finns en utbredd uppfattning att partiet ligger längre till höger än för tio år sedan. Om inte annat så för att man också ändrat sig om kärnkraften, börjat svänga om EMU, och tonat ner profilfrågorna om miljö och regional rättvisa.

Närmare hälften av distriktsordförandena tycker att partiet pratade för lite miljö i valrörelsen förra året. I de stora alliansuppgörelserna finns inget av centerpartiets gröna skatteväxling.

– Vi har många tankar om klimathotet, men också en tvehågsenhet. Vi vågar inte driva vår politik nu för tiden, säger en person med insyn i partitoppens resonemang.

Maud Olofssons medarbetare brukar säga att partiets förändring är större än moderaternas. I våras dammade de faktiskt av Mauds rapport från strategigruppen. Då såg de hur allt hängde ihop.

Där stod ju det som de nu genomfört tillsammans: småföretagsvurmen, behovet av en flexiblare arbetsmarknad och vikten av att vara en modern höger med facket som fiende. (8)

Planen hade funnits där hela tiden. Maud hade bara varit smart nog att inte kritisera Olle öppet eller marknadsföra sig som förändrare. Men redan 1995 hade hon skrivit imponerat om Carl Bildts moderater:

»De har i två årtionden fått kanalisera människors skattetrötthet och frihetslängtan. Det har de gjort skickligt och i ett nära samarbete med näringslivets organisationer.«

När hon en stekhet majdag tolv år senare avslutar sitt festtal vid banketten på Svenskt Näringslivs framtidsmöte i Malmö utbrister hon från scenen:

– Det räcker inte med ett maktskifte, det behövs ett värderingsskifte också.

Hon bär lila galaklänning. En blombukett har hon fäst på vänster axelband.

– Opinionsbildningen måste fortsätta och där mina vänner har ni en roll att spela, säger hon.

– Bravo! ropar företagsfarbröderna då, och slevar i sig det sista av kokospannakottan.

Efteråt tränger ett gäng tjejer in sig i en taxi. De är näringslivslobbyister, timbroiter, företagare, före detta moderater. De ska till efterfesten med Maud Olofssons stab och centerpartiets nya partisekreterare. I en tid när till och med näringslivstoppar sägs ha svårt att få möten med den moderata finansministern har de utomparlamentariska liberalerna hittat nya partykamrater.

– Vi har en klubb nu mot gubbsen, hojtar en blond 30-nånting från framsätet.

– Va? När startade ni den?, hörs det från baksätet.

– I dag! Signhild (9) och Maud är med, svarar hon där framme, vrider sig över axeln och ropar:

– Det är vi som är de ivriga bävrarna!

Det är 2007 och ett drygt halvår sedan centerpartiet fick 7,88 procent av rösterna i ett riksdagsval. Det anses vara en historisk triumf.

3. I Bohmans spår

Politik handlar om folk som förlorar.

Först förlorar de val och sen förlorar de sina liv.

Det finns något mer att berätta.

Det är hur de flesta hävdar sig vinna på vägen.

Arvet var lätt att dela. Dan löste ut dem för gården, han hade ju haft korna sina i ladugården. Undantagsstugan tog Lars. Sommarhuset blev Mauds. Hon fick politiken också, men det sa aldrig någon rakt ut.

På förvåren sju år senare satte hon sig på en stol i ett konferensrum på Såstaholms herrgård norr om Stockholm. Nästan alla var där. Partispindeln Jöran Hägglund, den förra toppkonsulten Elisabeth Thand-Ringqvist, pr-mannen Håkan Lind och den ständiga följeslagaren Frank Nilsson.

I ett dygn skulle de diskutera. På dagordningen stod strategiska upplägget inför valet 2010.

Det fanns vissa problem, det såg alla. Men så la Elisabeth upp de senaste resultaten från partiets egna opinionsmätningar på bordet. De visade på möjligheterna, tyckte Maud.

Om de nu skulle ha stannat upp en stund hade Maud antagligen sagt som mamma brukade säga hemma när kaffet var utburet i korgarna och de satt på vallen i nyslagetgräset och betraktade dagens arbete och hässjorna och blåbergen.

– Åh, vad bra vi har det nu, sa Ingegerd alltid då.

Nu mer än någonsin finns fog för orden. Maud Olofsson är vice statsminister, näringsminister och ledare för landets tredje största parti. Hon hamnar i toppen på förtroendelistorna, hyllas av ledarsidorna, älskas av partiet, går hem i stugorna. Hon är Sveriges mäktigaste kvinna.

Ändå är det som om något fattas henne. När hon fördjupar sig i samtal om tiden då centerpartiet var det ledande borgerliga partiet stelnar hennes ansikte till ett hårt, karvat i flinta, med smala ögon.

– Jag har ju upplevt tiden när vi var ett stort parti och vet vad det betyder när vi har ett stort inflytande, säger hon.

Direkt efter valet 2006 träffades centerpartiets förtroenderåd för att sätta upp målen för framtiden. De nådde en anmärkningsvärd slutsats: Till nästa val, 2010, ska centerpartiet fördubbla sitt väljarstöd och nå 16 procent.

Detta har man inte varit i närheten av på trettio år. Men nu ska Thorbjörn Fälldins arv, eller om det är Harald Olssons, uppfyllas.

Första delen av Maud Olofssons plan är genomförd. Omsvängningen av politiken hade ideologiska motiv, men hur den till slut utformades avgjordes av valtaktiska skäl. Folkpartiet och moderaterna övergav en del av sina väljare. Centerpartiet fyllde tomrummen och vann nya supportrar: villaägande medel- och överklass i storstäderna.

Nu återstår nästa del. Den tycks ha Gösta Bohman som förebild. Redan i strategigruppens rapport tog Maud Olofsson fasta på hur moderatpatriarken lyckades sno Thorbjörn Fälldins väljare:

»Moderaterna var länge det enda partiet som tog upp frihetsfrågorna och kritiken mot det ständigt ökade skattetrycket. Åsikter som delades av stora delar av svenska folket men som inga andra partier tog upp.«

När ledande centerpartister pratar om valet 2010 nämner också flera av dem Gösta Bohmans namn spontant. Han hade, säger de, en lysande taktik. När statsminister Fälldin i kraft av sitt ämbete var tvungen att framstå som sansad och ansvarsfull öste Bohman partiegoistiskt på som liberal blåslampa. (10) Just så som Maud Olofsson gör mot Fredrik Reinfeldt nu.

Men strategin, då som nu, är förknippad med ett delikat dilemma: risken att alliansen sprängs i luften.

Reinfeldt vann valet för att han lockade väljare från socialdemokraterna. Men ska makten säkras 2010 måste de andra borgerliga partierna hjälpa till och göra samma sak.

Maud Olofsson hävdar att hon kan det. Hon vill se möjligheterna i Elisabeths opinionsanalyser. Och hennes stab anser sig ha några trumfkort. (11)

Men verkligheten talar ett annat språk. Dagens centerparti är uselt på att dra väljare över blockgränsen. I de båda val som Maud Olofsson varit partiledare har moderaterna lockat fler tidigare socialdemokrater, visar vallokalundersökningarna.

Jakten på nya borgerliga väljare har gjort att centerpartiet inte längre har en politik som intresserar väljare från vänster. Miljöprofilen är borttvättad, menar Naturskyddsföreningen. Rättvisefrågorna har glömts bort, tycker det gamla centergardet.

– Ska centerpartiet fördubbla sig handlar det ju om att ta väljare från andra partiet i blocket. Det är där centerpartiet har väljare att hämta med sin politik, säger valforskaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet.

Den nya stora partisympatimätningen från Statistiska centralbyrån tydliggör läget. De som har centerpartiet som sitt andrahandsval finns inte i vänsterblocket, utan bland regeringsvännerna till höger. (12)

Maud Olofsson är kannibalen i vardande. Kalla det inte hämnd, men när Anna-Karin Alterå, centerpartiets högst upplyfta strateg, talar om valet 2010 ekar det av Gösta Bohman:

– Vi vet en sak: många av de väljare som kom från socialdemokraterna till moderaterna är inte så väldigt trogna sitt nya parti.

Bland de edsvurna medarbetarna är målet tydligt: centerpartiet ska peta moderaterna från den borgerliga tronen.

– Det är fullt realistiskt för mig att vi är det största borgerliga partiet 2014, säger Maud Olofsson, en majmorgon på förstubron i Högfors.

Hon äter resterna från gårdagens morsdagstårta. Hon låter helt allvarlig. En rödhakes långt utdragna förstton i sin melodislinga är det enda som stör.

Självsäkerheten kommer från Högbyn. Där fanns farmor, som Maud – näst efter sitt rosa täcke – älskade mest. Farmor, som hade blivit med barn som piga och tvingats adoptera bort. Farmor, som satt i undantagsstugan med Maud bredvid sig nästan varje dag och berättade om livet och visade hur man sydde egna kläder. Farmor, som gav henne modet.

– Maud är av den åsikten att hon inte gör fel, eller i alla fall aldrig tittar i backspegeln och ångrar något, säger en centerpartist som följt henne länge.

– Hon har alltid haft idén att förvalta familjens politiska intresse. Det triggar henne att försöka förädla arvet från Harald, säger en barndomsvän.

Det är ett högt spel. Centerpartiet ska äta sig stora på sina borgerliga regeringsvänner. Kosta vad det kosta vill, stormaktstiden måste återupprättas. Maud, säger partivännerna, kommer att fixa det. Hon, fortsätter de, är ju så orädd och så envis och så glad.

De som bara talar om hennes pålitliga skratt har väl aldrig sett henne i ett flygplan över danska låglandet i oväder. När det är fullt av luftgropar och planet skakar som potatis gör när man häller den i säck.

Då svettas hon ikapp med sin pressekreterare, höjder och flygplan är det värsta de vet, spelar ingen roll att kaptenen på gurglande tungomål försäkrar att de är utom fara. Maud Olofssons ögon skriker panik. Händerna skälver. Mitt i en mening om arvet kvider hon urskuldande:

– Jag kan inte prata mer.

Sekunden efter är hon stum. Drar ner plastbiten framför fönstret. Pressar sig mot stolen. Stoppar in fingrarna i öronen, blundar och tänker på livet och hur fridfull tillvaron tedde sig i begynnelsen.

Kraschar allt kommer hon varken se eller höra.

Artikeln bygger bland annat på sex reportageresor och tre längre intervjuer med Maud Olofsson. 41 intervjuer har gjorts med hennes släktingar och vänner samt centerpartister på olika nivåer i olika delar av landet.

Torbjörn Nilsson

Fotnot 1. Snabbpratare
Harald hade länge varit ryktbar i centerrörelsen. Han pratade snabbare än andra hann tänka och hade på en berömd stämma sopat golvet med partiets vice ordförande. Ansågs ända fram till gamla dagar som en av partiets främsta experter på skatter och socialförsäkringar. Även om det fanns de som tyckte att han bara levererade skrivbordslösningar.

2. Extrapappa
Thorbjörn Fälldin (till höger på bilden), känd som Hulken efter sin stenhårda tv-duell med Olof Palme, blev så småningom politisk mentor till Maud Olofsson. Ännu i dag ringer han ofta. Vanligaste fälldinska repliken i samtalen är: »Stå på dig!«

3. Partiledarmake
Rolf och Maud Olofsson är fortfarande gifta. Han ger henne tårta på morsdag och åker ofta ner till lägenheten i Stockholm. Barnen Per, Eva och Jan har flugit ut. »Jag blir i alla fall insläppt på Nobelfesten«, sa Rolf lakoniskt om rollen som partiledarmake förra året.

4. Mentorssvek
Hörnlund är ytterligare en av alla centerpartister som länge varit vän med klanen Olsson. Han brukade stanna på Högbyn och vila och fika under sina bilresor till Stockholm. Maud har flera gånger kallat honom sin politiska mentor.

5. Guldsur
Men efter jubileet 1980 satt Gunnar Hedlund i rum 306 på Hotell Guldhatten, iklädd guldfärgad pyjamas, och klagade. »Carl Berglund höll till vänster. Och det gjorde partiet när Bramstorp och sedan jag var ordförande«, sa Hedlund till Aftonbladets Dieter Strand. Å andra sidan: under sina tio sista år hade Hedlund själv börjat gå åt höger. Redan 1960 hade han skrivit en plattform som kom att kallas allmänborgerlig.

6. Rösten
På den kaotiska stridsstämman 1996 hade hon faktiskt fått en röst i ordförandevalet.

7. Mediesuccé
Den nyligen avgångne ungdomsförbundsordföranden Fredrick Federley, som gjort medial succé med sina nyliberalbestrukna utspel, retar också upp centerpartister. »Det är inte han som bestämmer vad vi centerpartister ska tycka«, säger en distriktsordförande surt.

8. Bäveråtervinning
Till och med bävermetaforen har väckts till liv. I Maud Olofssons tal i Almedalen EU-valsommaren 2004 lanserades det tolv år gamla uttrycket som nyhet, och gav upphov till analyser om amerikansk könsordsslang bland journalisterna.

9. Näringslivs¬bas
Chipsföretagaren Signhild Arnegård Hansen, som under dagen hade valts till ny ordförande för Svenskt Näringsliv efter Michael Treschow.

10. Bohmanlycka
Olof Palme kallade det för Polens delning när centerpartiets väljare flydde Fälldin. På många håll i centerrörelsen var Gösta Bohman i slutet av 70-talet till och med mer avskydd än Palme.

11. Trumfkort
Centerpartiet är landets rikaste parti. De kan ensamma utklassa socialdemokraterna och LO:s
valbudget 2010. Andelen kvinnor som röstar på centerpartiet ökar, och partiet har profilerade kvinnliga företrädare. Moderna medelklassmänniskor gillar öppenhet och tycker, enligt partiets mätningar, att centerpartiet är öppnare än både moderaterna och socialdemokraterna.

12. Centeravsky
47 procent av dem som anger centerpartiet som andrahandsval finns i alliansen. Bara 14,1 procent av dem som i dag röstar på oppositionen kan tänka sig rösta på centerpartiet. Och av dem är endast 4,9 procent socialdemokrater. När SCB mäter vilket parti de socialdemokratiska väljarna har sympati för hamnar centerpartiet lägst av alla, till och med sämre än kristdemokraterna.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera