Utrikes

I en ny rysk demokrati

Något tusental människor samlas till en regimkritisk demonstration. En före detta regeringschef och en före detta schackvärldsmästare ska tala inför anhängarna till rörelsen »Ett annat Ryssland«.

Då rycker inrikesministeriets specialtrupper ut med full styrka, låter batongerna vina över den hukande skaran och plockar in talarna till förhör. I tv beskrivs demonstrationen som en provokation eller indirekt stöd till terrorism, i tidningarna förtigs det.

Nej, inte är det demokrati, det som praktiseras i dagens Ryssland. En mer träffande benämning är demokratur; en auktoritär statsmakt som bara till utanverket upprätthåller demokratiska former. Begreppet myntades under Jeltsinåren, men då rådde ännu en betydande pluralism i landet. Sen Vladimir Putin kom till makten har denna ryska »medelväg« förfinats och fått fastare former. Det är ingen slump.

Vladimir Putin är i grunden ingen politiker. Han är en byråkrat upphöjd till president. Hans omgivning består i hög grad av teknokrater och folk från säkerhetstjänsten. Deras gemensamma plattform är inte i första hand ideologisk, utan de har en uppfattning om vad som är »landets bästa« och den ska helst ingen ifrågasätta.

Det är i och för sig inte förvånande att Ryssland fått en mer centralistisk ledning efter det kaotiska 90-talet med ekonomisk brottslighet, instabila regeringar och en rejäl valutakrasch. Nästan alla länder som ingick i sovjetblocket har åkt politisk berg­ochdalbana under de femton år som de varit fria att forma sitt eget öde.

Men Ryssland skiljer ut sig på en väsentlig punkt. Det hävdar den välkända ryska statsvetaren Lilija Sjevtsova, som nyligen framträdde i Moskva inför en grupp svenska affärsmän:

– Rysslands problem är att det är det enda land som efter det kalla kriget försökt uppnå fyra saker samtidigt: demokrati, marknadsekonomi, rättssamhälle och att återta en plats på världsscenen. Inte undra på att det blir fel ibland, säger hon.

Som många av sina kollegor anser Sjevtsova att det är strävan efter en internationell roll som blivit det överordnade målet under Putin. Vad presidenten själv tycker är ingen hemlighet. Han har beskrivit upplösningen av Sovjetunionen som »1900-talets värsta geopolitiska katastrof«.
Inte för att han skulle vilja ha sovjetsystemet tillbaka, utan för att kollapsen berövade Ryssland som statsbärande nation en stor del av dess landmassa och halva befolkningen. Stor landyta och regionalt inflytande har alltid varit en central del av rysk utrikespolitik.

Det är i det ljuset man måste se det kärva umgänget mellan Ryssland och dess »trilskande« grannländer. Bara under det senare året har Kreml haft rejäla skärmytslingar med Ukraina och Vitryssland (om gaspriset), med Georgien (om officerare anklagade för spioneri) och Estland (om ett krigsmonument i Tallinn). Kring dessa konflikter har det vuxit fram en obehaglig stämning med kraftigt nationalistiska övertoner i Ryssland. Varken presidentmakten eller det lilla som återstår av officiell politisk opposition har gjort något för att kväsa de extremistiska yttringarna.

De få röster som öppet manar till besinning finns bland författare och journalister, som vägrar att låta sig tystas. Författaren Ljudmila Ulitskaja skrev ett öppet brev riktat till den Putintrogna ungdomsrörelsen Nasji (De våra) efter bråket utanför den estniska ambassaden i Moskva. Hon bad dem eftertryckligen »dra åt helvete« med sitt hat mot andra folk:

»Vi är trötta på er, grabbar. Gör något nyttigt i stället. Det finns mycket som behöver göras i det här landet. Ta bara våra barnhem och vårdinrättningar, den förstörda jorden, det förgiftade vattnet. För att inte tala om alla mutkolvar i samhället. Om det finns en gnutta heder i er, om ni har några andra intressen än politiskt skitprat, så finns det riktiga människor omkring er som har riktiga liv att leva. Kom igen nu!«

Det påminner om den tid på 1800-talet, när de stora ryska författarna tog på sig rollen att i avsaknad av ett öppet politiskt liv vara »Rysslands parlament«. Skillnaden är att dagens ryska författare har tunnare röster än Tolstoj och Dostojevskij och att de drunknar i ett ensidigt mediebrus orkestrerat av maktens centrum.

I ett av sina första policyuttalanden som nyvald president sade Vladimir Putin att Ryssland skulle styras av »lagens diktatur«. I någon mening har det också blivit så. Lagstiftningen har moderniserats, landet har åter fått en fungerande centralmakt, en starkare stat, men korruption och maktmissbruk undergräver fortfarande individens möjlighet att bli rättvist behandlad av samhället.

Att det är långt kvar till en helt självständig rättsapparat i Ryssland är också uppenbart. Rättegången och de fällande domarna mot oljebolaget Yukos grundare Michail Chodorkovskij bär alla kännetecken av att vara ett beställningsverk från Kreml. Man ska samtidigt ha klart för sig att inrikespolitiskt har inte Putin förlorat några poäng på detta. Snarare tvärtom.

Allmänhetens vrede mot dem som skodde sig på 90-talets gangsterekonomi har inte lagt sig och många vill gärna se fler oligarker bakom lås och bom. Ingen av Chodorkovskijs kollegor i Ryssland har vågat stå upp till hans försvar.

Man kunde förstås tro att utländska oljebolag skulle skrämmas bort av fallet Yukos. Eller av de protektionistiska åtgärder som tvingat bland andra Shell att släppa in ryska staten som delägare i »sina« projekt. Men trots klåfingriga byråkrater utövar de enorma reserverna av olja och gas i Ryssland en obruten lockelse på världens energijättar. Den ryska ekonomin bedöms nu vara så stark att den kan klara en fortsatt hög tillväxt i åtminstone tre år till även med ett lågt oljepris.

Den styrande eliten kring Putin är tillräckligt insiktsfull för att förstå att bara en någorlunda väl fungerande marknadsekonomi kan upprätthålla den enastående tillväxt som landet haft under 2000-talet. Det sätter en naturlig gräns för statliga ingripanden menar de ekonomiska analytiker som tror att självbevarelsedriften trots allt är större än girigheten bland dagens ryska makthavare.

Den starka ekonomin är också ett viktigt politiskt trumfkort för Putin. Landet har fått en växande medelklass, som än så länge förknippar sitt välstånd med den stabilitet som den starkare centralmakten har skapat. Medelklassen har fullt upp med att tillfredsställa ett gigantiskt uppdämt konsumtionsbehov och det tycks sluka så mycket energi att den inte har någon kraft över att ägna sig åt politik.

Putin har smidigt avlägsnat sig från den »demokratiska oordning« som gav själva ordet demokrat vanrykte under nittiotalet. Den sortens demokrati anser dagens styrande vara för »splittrande« för att vara förenligt med »nationens bästa«. Själv föregick Putin med gott exempel genom att inte delta i valkampanjen när han blev omvald 2004. Det räckte med att visa sig som president varje dag i tv, så fattade väljarna galoppen och avstod från att chansa på någon oprövad oppositionell.

Läget har egentligen inte förändrats sen dess. Nu finns visserligen rörelsen »Ett annat Ryssland«, som försöker ena oppositionen mot Putin från höger till vänster. Men schackvärldsmästaren Garri Kasparov och den tidigare regeringschefen Michail Kasianov är inte några politiska tungviktare. Det är tveksamt om de skulle nå ut till större väljarskaror, även om de fick chansen. Mer erfarna politiker som finns kvar sen 90-talet känns som före­dettingar.

Om Kremls avsikt varit att skapa ett slutet politiskt system, där makten liksom klonar sig själv, så har det projektet lyckats över förväntan. Nästa år kommer Ryssland med största sannolikhet att rösta fram en president som är så lik den nuvarande som möjligt.

Vem det blir? Ja, ska man gå efter vem som just nu får mest exponering i rysk tv och oftast skickas fram för att representera landet internationellt, är det utan tvekan Sergej Ivanov. Han har liksom Putin ett förflutet inom säkerhetstjänsten, han har varit försvarsminister och är i dag förste vice regeringschef. Den enda udda detaljen med honom är kanske att han talar hygglig svenska.

Även om de politiska hoten mot det planerade »maktskiftet« är små, uppträder kretsen kring Putin nervöst och överreagerar till synes på varje tendens till motstånd. Inrikespolitiskt med polisbatonger och demonstrationsförbud. Utrikespolitiskt med tuff retorik och förtäckta hot om att modernisera kärnvapenarsenalen och rusta Ryssland mot USA:s planerade nya framskjutna robotförsvar.

En annan av de frispråkiga ryska författarna, Olga Kutjkina, säger att den retoriken också är en del av förspelet inför 2008 års presidentval.

– Våra ledare har alltid ett vapen att falla tillbaka på för att skrämma folk till underkastelse och det är att måla upp bilden av ett Ryssland omringat av fiender. Det fungerade på sovjettiden och det gör det fortfarande.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera