Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Kina: Flykten från byn

År 1998 var »Lilla Björn«, som hennes kinesiska namn står för, gravid med sitt andra barn, en son. Familjen bodde i en liten by i en av Kinas fattigaste provinser Jiangxi. Lilla Björn och hennes man beslutade sig för att behålla barnet.

Men eftersom Kina har en officiell ettbarnspolitik krävde bychefen henne på en avgift om dryga 1000 renminbi (ungefär samma i kronor) – pengar som Lilla Björn inte hade. Hon vädjade om uppskov, men nästa vecka kom bychefen och hans anhang på besök.

De tog allt i deras lilla hem i beslag, cykeln, kläderna, värdesakerna. Till slut fanns bara sängen kvar. Där de satt i sitt tomma rum, med sin nyfödda son och hans bror, beslutade Lilla Björn och hennes man att det inte kunde fortsätta så här. Hon visste att andra från hennes by hade packat sina saker och åkt till provinsen Guandong, Pärlflodsdeltat, där de fick bättre betalda jobb. Barnen lämnades med farmor. Tillsammans påbörjade Lilla Björn och hennes man den 80 mil långa resan söderut till miljonstaden Shenzhen.

Shenzhen är själva symbolen för det nya Kina, vars ekonomi har tolvfaldigats på 25 år och i dag är världens tredje största. 1980 bestämde ledaren Deng Xiaoping att här, mittemot Hongkong, ska Kina få en av sina första speciella ekonomiska zoner, där fri företagsamhet ska råda. Då var det bara en liten fiskeby med några hundra invånare.

I dag är Shenzhen en ändlös skog av skyskrapor. I botten på en av dem, på östra Shennanvägen, kan stadens miljonärer prova hur det känns att sitta bakom ratten på en fabriksny Bentley. Men tvärs över gatan från Bentleybutiken syns en öppning mellan två grå hyreskaserner, som leder in i ett gytter av gränder med klädstreck, små kinesiska tegelhus och kyffen, där det säljs allt från långdistanssamtal och pirat-dvd till levande ormar att tillaga och sockerrör att tugga på.

I stort sett hela befolkningen på tio miljoner är inflyttad. Mindre än 1,5 procent är över 65. Varierande utseende och kläder skvallrar om att folk har kommit hit från alla hörn i Kina. Mandarin är det enda språk som alla någotsånär förstår.

– Det här är den största migrationen i världshistorien. Den stora migrationen till USA under 1800-talet och 1900-talets början var totalt på cirka 60 miljoner invånare. Här har stadsbefolkningen ökat från 170 till 560 miljoner på bara trettio år. De flesta har rest tvärs över en kontinent, från platser där man talar ett annat språk, till en storstadsmiljö de bara har sett på tv, säger Hu Angang, professor vid Tsinghua-universitet i Beijing.

Det mest slående när man reser runt i Shenzhen är alla unga kvinnor. Lilla Björn har en förklaring:

– Till elektronikindustrin vill de ha unga tjejer med flinka händer. Jag visste direkt att jag inte skulle få anställning där, skrattar hon och visar upp sina medelålders händer, slitna av jordbruksarbete.

Shenzhen och Pärlflodsdeltat är hjärtat i Kinas exportindustri, som pumpar ut datorkomponenter och plastprylar till hela världen. Om man reser norröver från Shenzhen kantas vägen oavbrutet mil efter mil av fabriker och hyreskaserner tills man kommer till Dongguan, som i svenska medier kallats »tomtens verkstad«, eftersom en stor del av världens leksaker görs där.

På plats ser det dock inte direkt ut som i Disneys julparad. Den här dagen ligger en blytung himmel med ett ihållande duggande regn över Dongguan och gör att de väldiga hyreskomplexen och raderna av fabriksportar ser synnerligen grådaskiga ut. Inne på Cao Wei Industrial Road täcks en gigantisk fasad med hundratals tunna rosa uniformsjackor på tork. Där bor de kvinnliga arbetarna. En annan fasad intill täcks med likadana plagg i ljusblått, där bor killarna. Intill flyter floden. Den är mer svart än brun och luktar avlopp på lång väg.

Det är söndag men ganska folktomt, först när klockan slår sex börjar horder av ungdomar välla ut ur fabrikerna. Egentligen ska man inte jobba på söndagar, men nu är det högsäsong och arbetarna uppmanas till »frivilliga« extraskift, dock med rejäl bonus.

Några tjejer från Fujian i 19–20-årsåldern står och slänger i sig lite snabbmat för en krona från ett stånd. De tjänar 600–700 renminbi i månaden, samt ett mål mat och en bostad där tre-fyra personer delar rum. Men trots en lång arbetsvecka tycks de inte missnöjda.

De har undsluppit byns tröstlösa jordbruksarbete, de är på egen hand på ett äventyr långt hemifrån och tjänar egna pengar, tillräckligt för att skicka lite hem. Trots att här trängs tjejer och killar i övre tonåren finns inget testosteron i luften. Alla tycks helt fixerade vid att tjäna in sin grundplåt.

Lönerna är också på väg upp. I själva Shenzhen är löneläget nu en bra bit över 1 000 renminbi i månaden, enligt företagsledaren Jiang Chong Hong.

– Det råder en väldig konkurrens om arbetskraften här, säger han.

Dessutom berättar han att varje arbetsgivare numera betalar för en grundläggande sjukförsäkring. Arbetarna här börjar bli väldigt självmedvetna, säger han, med en liten aning oro i rösten.

Jiang Chong Hong och hans fru Deng Haiying migrerade till Shenzhen från norra Kina för tio år sedan för att starta sitt eget lilla företag. Båda var kläddesigners. I dag driver de Shenzhen Lumin Industry som producerar arbetskläder åt restauranger världen över.

»Jag älskar Deng Xiaoping, han gjorde allt detta möjligt«, säger Deng Haiying när hon berättar parets historia.

Generellt är det de utländska företagen som har bäst löner och villkor menar Jiang Chong Hong, de kan bjuda över kinesiska företag.

Ironiskt nog visar sig en av de mest generösa och populära arbetsgivarna i Shenzhen vara amerikanska Wal-Mart, som slagit upp ett väldigt köpcentrum i medelklassförorten Shekou. Den amerikanska stormarknadskedjan, som i USA är känd för låga löner och hänsynslös attityd till fackföreningar, har i Kina accepterat det officiella (och därmed ganska tama) facket och ingångslönerna för lagerarbetare och hyllpackare ligger över tusen renminbi.

Den arbetsledare vi talar med i butiken, som enligt namnskylten ska tilltalas »Michelle« på engelska, har just fått något som få hört talas om i Kina: två månaders betald mammaledighet.

På rak fråga är det ingen av migranterna i Shenzhen som känner sig exploaterade. De är här av egen fri vilja.

Framför varje fabrik i Dongguuan finns rader av rekryteringsaffischer. Varje månad när fabrikerna ska samla sin personal är det också ett antal arbetare som tröttnat och dragit vidare, eller hem igen.

Lilla Björn, som inte kunnat få jobb på fabrik, jobbar i stället som städerska åt västerländska familjer och företag. Genom att ta flera pass, i stort sett varje dag i veckan, skrapar hon ihop cirka 1 500 yuan i månaden, mer än de flesta fabriksarbetare.

Det främsta problemet som migranterna i Shenzhen nämner är inte arbetsgivarna. Det är staten. Lilla Björns största sorg är att hon tvingades lämna sina barn kvar i Fujian med farföräldrarna. I början var det särskilt svårt, då kunde hon bara ringa sina barn en gång i månaden, och träffas på det årliga nyårsfirandet, då alla kineser enligt traditionen åker hem. Med mobiltelefonerna har det blivit bättre – båda barnen har mobil och nu kan de talas vid varje vecka.

Varför har inte barnen kunnat komma med? Främsta skälet är att Lilla Björn inte har råd med skola. På papperet är skola och andra offentliga nyttigheter gratis. I realiteten finns inga välfärdsförmåner för Kinas hundratals miljoner migranter. Det beror på att alltsedan Mao är interna uppehållstillstånd, hukou, och därmed sociala rättigheter, knutna till varje ort.

De rika och mäktiga, partibyråkrater, högt uppsatta tjänstemän, militärer och affärsmän, får hukou dit de flyttar direkt. I Shenzhen får den som tjänar över 150 000 renminbi om året automatiskt uppehållstillstånd. Men för de fattiga migranterna, som aldrig fått myndigheternas godkännande att flytta, är det i praktiken omöjligt.

Majoriteten av arbetsstyrkan är därför illegala invandrare i sitt eget land.
Lilla Björn har nu varit i Shenzhen i nio år, och borde fått automatisk rätt till uppehållstillstånd efter fem år. Men, moment 22, eftersom hon aldrig bott lagligt i staden kan hon heller inte bevisa för myndigheterna hur länge hon varit där.

Utan uppehållstillstånd har man inte heller rätt till gratis sjukvård. Hemma i byn har man visserligen bara den enklaste formen av barfotaläkare, men skulle en migrant bryta benet eller bli sjuk här i staden kostar det stora pengar. Ett benbrott kan gå på 1 000 renminbi, motsvarande en månadslön.

Centralregeringen har nu beordrat regionerna att erbjuda unga migrantbarn skolgång, men Lilla Björns barn är redan för gamla. Därför får barnen bo kvar i byn, där de kan gå ut skolan.

Det är inte ens säkert att de skulle flytta om föräldrarna fick hukou. Varken i byn eller staden erbjuds annat än den mest grundläggande skola gratis. I praktiken kostar riktig utbildning pengar. Lilla Björns son läser till it-gymnasieingenjör, en lite mer kvalificerad utbildning. För det måste hon skicka hem 3 000 renminbi av sina hårt intjänade slantar i terminsavgift. Samma utbildning hade varit för dyr i staden.

Varken Lilla Björn eller de unga kvinnorna i Dongguan betalar någon inkomstskatt.

Under 2 000 renminbi om året är lönen skattebefriad. Men de betalar moms, de utgör basen för Kinas ekonomiska mirakel och bidrar till alla andra skatter som väller in till Shenzhen. Men dessa pengar går alltså inte främst till de fattigaste det är de rika som i första hand får subventionerad skola och vård.

Byn Su är en helt vanlig kinesisk by, en av hundratusentals andra byar i Kina. Den ligger i Jiang Xia-området i Hubei, en 60-miljonersprovins halvvägs mellan Beijing och Shenzhen, varken fattig eller rik, varken kall eller varm. Detta är mitten av Mittens rike, en trakt som få turister någonsin besöker.

Överallt i byn, som kanske innefattar 30 hus, springer höns och tuppar lösa. Intill grusvägen genom byn finns små inhägnader med energiska små getter och ankor samt en sävlig ko. På kullarna omkring ligger små terrasser med minimala risfält, som skördas för hand.

Här finns varken rinnande vatten eller uppvärmning, men varje hem, vare sig de har betong- eller jordgolv, har alltid två saker: en färg-tv och en mobiltelefon. Många har dessutom en enkel gasspis och några få har kylskåp och fläkt.

Det finns bara en sak som är besynnerligt med byn Su. Här bor inte en enda vuxen man mellan 20 och 45. Jo, en enda finns det, och när jag träffar honom efter en dags letande ursäktar han sig.

– Jag borde ju också åkt till staden, men eftersom det inte finns någon alls i min ålder här så finns det gott om sysslor jag kan uträtta, så jag tjänar mer här än i stan, säger Su Jun, 24 år.

Männen har migrerat till storstäderna Shenzhen, Beijing, Shanghai eller provinshuvudstaden Wuhan. Tidigare var skatterna det stora problemet, inkomsterna från jordbruket räckte inte till för att betala pålagorna från staten. Men när Hu Jintao och premiärminister Wen Jiabao tog över lät de 2005 helt avskaffa den hatade jordbruksskatten. Byn får numera till och med små statliga bidrag, för vilka de borrat en ny brunn.

På andra ställen i Kina har jordskattens avskaffande lett till att några bönder stannat kvar i byn och satsat på att utveckla jordbruket. Men i byn Su är jordplättarna för små för att drivas ekonomiskt. Kinesiska bönder har fortfarande inte äganderätt till marken och därför går den fortfarande varken att sälja eller belåna. I stället odlar man för husbehov och får pengar från släktingar i staden. Det spelas mycket Mahjong och tittas på någon av de otaliga historiska såporna på tv.

– Hu Jintao och Wen Jiabao har insett att bönderna måste få bättre villkor. Men det tar tid att skapa en fungerande finansiering för bättre hälsa och utbildning på landsbygden, säger professor Hu Angang.

Förutom fruar och far- och morföräldrar är det barnen som är kvar i byn. I skolan håller den äldre vänliga matematikläraren Su Guanghao klassen om 25 elevers uppmärksamhet när vi kikar in genom fönstret. Det är inte längre gamla tiders repetitiva katederföreläsning, de små barnen får delta aktivt.

Men, erkänner Su Guanghao, de elever som inte ens har mamma hemma, bara sina far- och morföräldrar, är mer oregerliga. Gamlingarna klarar inte att hålla koll på dem, och vet inte riktigt hur dagens samhälle ser ut. Det talas om att barnen finner otyg på internet. Mitt i byn finns en »internetbar« med sju datorer vaktad av en barsk dam och en arg hund. Men enligt Su Yaorong är uppkopplingen så dålig att man egentligen bara kan skicka mejl. Barnen spelar mest dataspel.

Su Yaorong, som nu går på universitet och själv drömmer om att jobba utomlands, menar att i hans hemby Su, precis som i resten av Kina, har man som regel bara tre drömmar:

– Den första att skaffa sig en lägenhet i staden eller bygga sig ett fint hus i tegel i byn. Den andra är att gifta sig och skaffa barn. Den tredje är att skaffa en så bra utbildning som möjligt till sina barn. Sedan kanske man skaffar sig en bil också.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera