Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Maudifieringen av alliansen

Maud Olofssons plan är att ta över ledningen för borgerligheten från moderaterna

Det är den märkligaste omgörningen i modern svensk politik. Nej, det handlar inte om Fredrik Reinfeldts nya moderater, utan om Maud Olofssons centerparti.

För tio år sedan beskrevs centerpartiet på borgerliga ledarsidor som ett sakfrågeparti gränsande till principlöshet. Man hade suttit i en borgerlig regering men röstade med socialdemokraterna. Man slets mellan vänster- och högerfalanger, mellan EU-anhängare och EU-motståndare. I storstäderna var partiet i stort sett utplånat.

I dag hyllas samma parti av Sveriges liberala debattörer som det mest ideologiskt rakryggade och pålitligt borgerliga. Partiet nådde över 9 procent i hjärtat av Södermalm i Stockholm. När Olofssons förre chef som arbetsmarknadsminister, Börje Hörnlund, angrep partiledaren från vänster, möttes han av kompakt tystnad i partiet. Det är i praktiken den största omdaningen sedan Bondeförbundet blev Centerpartiet 1957.

Ändå ska detta bara vara början. »Det räcker inte med ett maktskifte, det krävs ett värderingsskifte också«, lyder Maud Olofssons nya slogan. I klartext: de nya förvaltande och kamerala moderaterna är för mesiga och gråsossiga för att gå från »matade fågelungar till ivriga bävrar« och skapa en värderingsmajoritet som kan bära borgerligheten längre än ett val.

Under Maud Olofssons politiska uppväxt på 70-talet bar familjevännen Fälldin upp regeringsmakten, medan moderaterna kunde profilera sig och på sikt ta över borgerligheten. Nu ska rollerna omvändas. Redan nästa val ska centerns stöd fördubblas till 16 procent.

Det är inte bara hybris. Till skillnad från fp och kd slits inte centern längre mellan konservativa och liberaler. Tvärtemot mediebilden har den nya linjen historiska rötter och är en produkt snarare av småföretagsfixerade kommunalråd än trendiga Stureplansungdomar. Dessutom är centern Sveriges i dag resursstarkaste parti sedan man sålt sin tidningskoncern för 1,8 miljarder kronor.

Men det finns två dilemman.

Det första är hur långt Maud Olofsson öppet vågar utmana Fredrik Reinfeldt utan att likt Bohman på 70-talet anklagas för att splittra borgerligheten. Under valrörelsen var moderaterna och centern borgerlighetens radarpar och hittills har centerledaren nöjt sig med en »säga men inte röra«-taktik. Hon uttalar att man borde gå längre, exempelvis reformera arbetsmarknaden, men aktar sig för ultimativa krav. Manöverutrymmet krymper dock. När försvarsminister Mikael Odenberg (m) nyligen lade sitt förslag om avlyssning av internettrafik ville flera av centerns integritetsskyddande liberaler revoltera.

Det andra dilemmat är hur centern ska kunna bidra till att återvinna de röster som enligt mätningarna flytt alliansen för vänsterblocket. Enligt den klassiska valmatematiken lockar en tydlig liberal linje snarare borgerliga kärnväljare än de marginalväljare som trugades över till alliansen av Reinfeldt.

Sanningen är att Maud Olofsson inte har något val. Reinfeldt och Sahlin rör sig nu så nära mitten att den som försöker placera sig mellan dem sannolikt skulle kvävas.

I stället får Maud Olofsson hoppas på ett scenario à la danska Venstre. I Danmark var på 1980-talet moderaternas systerparti Konservative folkeparti regeringsbärande, medan liberala (före detta bondepartiet) Venstre under Uffe Elleman-Jensen var ideologisk småföretagarvän – och röstmagnet. Inom tre val hade Venstre överflyglat Konservative. Men till sin stora sorg blev Elleman-Jensen, som genomförde skiftet, aldrig statsminister.

***
FÖR ÖVRIGT har den svenska staten förlorat kampen mot maffiagruppen Bandidos som hotat restaurangägarna Shahnaz och Massoud Garakoei.

Makarna Garakoei utnämndes av Fokus till Årets svensk 2006 för att de vågade göra det som få i dag vågar göra; vittna i domstol om hur maffiagruppen Bandidos försökt pressa dem på »beskyddarpengar«. I gengäld skulle staten skydda dem. I stället ställdes de inför ett moment 22. Det var för dyrt att skydda dem på plats, ansåg polisen. Polisens plan var att Garakoeis skulle flytta, och tvingas sälja just den restaurang, det livsverk, som de försökt försvara mot maffian. Garakoeis vägrade, civilsamhället ställde upp. Men ställda inför nya hot, tvingas de nu ändå att sälja.

Det är en ödesdiger signal som svenska staten därmed skickar till alla dem som vågar stå upp för lag och rätt mot de maffiagrupper som eftersom de köpt sig dyra motorcyklar kallas mc-gäng.

Fokus reportage visar att antalet anmälda fall av utpressning från maffiagäng ökat dramatiskt. Nya företag och nya branscher drabbas. Lagens beskydd utmanas av gängens beskydd.

I den kampen har justitieminister Beatrice Ask hittills fallerat. Tillräckliga pengar har ännu inte avsatts för vittnesskydd. Praxis har inte ändrats till att skydda vittnen på plats, så att deras liv, och småföretag, inte slås i spillror. Få hot mot vittnen leder till åtal och till fängelsestraff. Att skydda dem som inte viker ned sig må vara dyrt, men att inte göra det lär bli många gånger dyrare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera