Fredrik Lindström: En prutfri kultur

Prutar det gör man på semestern utomlands (ju längre söderut desto mer) eller om man handlar frukt av invandrare i ett stånd. Eller möjligen om man köper en cykel av grannen. Men inte i riktiga affärer. Vem skulle pruta på Ica? Du är inte klok!!

Det har inte alltid varit så, förr i världen prutades det precis lika mycket bland oss svenskar, men vi har vant oss av med det. Som med så mycket annat. Lärt oss att det inte är förnuftigt.

Det började runt förra sekelskiftet. Paul Urban Bergström, som startade Pub i Stockholm, var en framtidsman och först med en massa saker. Bland annat sålde han färdigsydda kostymer – dittills hade man fått gå till skräddare som tog mått och sydde upp.

Därtill bannlyste Paul Urban prutandet, priserna var redan färdigprutade och klara. På så vis sparades dyrbar tid för både kund och handlare.
En anekdot från en järnhandel tidigt 1900-tal berättar om en bondgubbe som vill pruta på en spade.

Det tar sin tid och gubben vrider och vänder på sina slantar och järnhandelsbiträdet håller emot så gott han kan. Till slut tryter tålamodet på en ingenjör som står bakom i kön; denne lutar sig fram och säger till bonden: – Betala du vad spaden kostar och åk hem och gräv i stället, det tjänar du på.

Se så förnuftigt, när man analyserar det hela så kanske bägge parter tjänar på att skippa prutet. För tid är ju som bekant pengar. Nu är det riktigt, men pengar är däremot inte livet (det visste ni naturligtvis, fast var ändå inte riktigt säkra). Vad är det då för unge vi slänger ut med badvattnet?

Ja, vad är det egentligen man gör när man prutar?
Strängt taget tar man reda på varans värde – ur två olika perspektiv: Vad är den värd för den som vill ha den, och för ägaren? Det kan ju variera en hel del.
För järnhandlarn som har alldeles för många spadar på lager är en enstaka ingen dyrgrip, för den kund som måste hinna gräva om rosrabatten just i kväll är den hett åtrådd. Utifrån sådana aspekter skulle priser kunna fluktuera fullständigt (eftersom det alltid är människor inblandade, obehagliga tanke). Sånt fladdrande med priserna skulle skapa ett alldeles för instabilt samhälle!

Men vad är det vi går miste om när vi inte prutar?
Jo, helt enkelt en av de situationer i livet där människor måste samverka. Lösa saker tillsammans, med hjälp av lite manér, fintande, bluffande, synande – och en hel del människokännedom. Det är på dessa mänskliga utbyten som vår värld är byggd. Det brukar kallas för »kultur«. I ett samhälle som Sverige, där vi skalar bort all mänsklig interaktion som inte är direkt nödvändig (alltså undantaget vissa nöjen och fortplantning) eller förnuftig, där är det lätt att få för sig att kultur är nåt helt annat, separerat från den övriga världen och det riktiga livet. Alltså »finkultur«; som när man ordnar trevliga författarkvällar med högläsning, en räksmörgås och ett glas vin. Eller går på teatern och försöker låta bli att hosta.

Men verklig kultur är nåt helt annat, i den är människor själva alltid inblandade. Se där, dagens elitistiska kulturbegrepp (»kulturen bärs upp av ett fåtal«) är alltså en konsekvens av att inte vi längre har råd att låta folk vara alltför mycket inblandade i sina egna liv eller den värld de lever i. Riktig kultur är vi för välbeställda för.