Madelaine Levy: Muskler före hjärna

Sommarlovet är slut. Tonåringarna ska tillbaka till skolan. Och till en ny säsong idrottsträningar. Tvärt­emot vad skrämselpropagandan försöker få oss att tro ägnar svenska barn och ungdomar relativt mycket tid åt att röra på sig.

Av dem som ännu inte fyllt 18 är 65 procent medlemmar i en idrottsförening; tonåringarna lägger i snitt nästan fyra timmar i veckan på idrott.

Det betyder att många av dem tillbringar mer tid med sin idrottstränare än vad de gör med vissa lärare i skolan – religionsläraren till exempel; eller idrottsläraren.

Och det kan väl låta bra. Att ungdomen rör på sig. Men det finns en del frågor att ställa kring dessa tränare, som kommer så nära tonåringarna, som är så viktiga som förebilder och ledstjärnor.

Vi räknar ju med att lärare i skolan (och dagis- och fritidspersonal) ska ha en ordentlig utbildning. Utöver ren ämneskännedom förväntas de besitta dokumenterad kunskap i pedagogik, psykologi, gruppdynamik och andra läror om människors mentala utveckling och samspel. Ersätts de i alltför stor utsträckning av outbildade vikarier ser vi till att protestera.

Men när det kommer till idrotten blir kravlistan underligt nog plötsligt blank. En idrottstränare vet inte nödvändigtvis ett dyft om tonåringars psykiska hälsa eller utvecklingsstadier. Vi ställer inga krav på att de ska kunna definiera problem som bulimi eller ADHD. Vi verkar inte tycka att det spelar någon roll huruvida de har erfarenhet av extrem tonårsaggressivitet, kan identifiera tecken på sexuella övergrepp eller vet hur de ska reagera när en ung person dras in i ett spelberoende.

Det är egentligen inte de enskilda idrottstränarna som är problemet här. Det finns säkert gott om utmärkta personliga initiativ och enskilda personer som tar sin roll på allra största allvar och ser till att utbilda sig. Antagligen ligger en massa svenska idrottstränare och läser Freud, Lacan och deras efterföljare i hängmattan hela somrarna. Och visst, klubbarna har internutbildningar.
Problemet är vår slappa attityd. För ärligt talat, vi skulle ju aldrig nöja oss med att rektorn på Hallundaskolan tycker att jo, vår internutbildning den räcker minsann – vi gör arbetslösa medieelever till utmärkta svensklärare på en vecka. För idrotten gäller helt andra spelregler.

Flyttar en tränare upp en trettonåring i a-laget finns inga som helst garantier för att det hela är grundat på annat än fysisk prestation. Ändå accepterar vi i nio fall av tio beslutet utan minsta eftertanke. Vilket vi väl aldrig hade gjort om en lärare i skolan hade föreslagit ett klassbyte. Även om lärarens förslag grundar sig på forskning – det vill säga många människors samlade erfarenheter. Medan tränarens bygger på tävlingsinstinkt och betydligt mer begränsad kunskapsinhämtning.

För de allra allra flesta handlar inte idrott om att bli Carolina Klüft utan om att må bra. Ändå bryr vi oss inte om att utbilda tränare i att faktiskt få tonåringar att må bra. Varför är det så? Varför finns det inte lagstiftning eller direktiv som sätter minimikrav för idrottstränare? Som ser till att dessa människor som tillbringar så mycket tid med svenska barn har en teoretisk grund att stå på? Varför finns det inte ens en initierad idrottsminister att ställa de här frågorna till?

Det är bara att återigen konstatera att det svenska utbildningsföraktet inte vet några gränser. Och att det rasar som värst när det kommer till vår allra heligaste ko – idrotten.

Text: Madelaine Levy