Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Smygelitismen

Utan radikalt högre löner till de bästa lärarna kommer skolan inte att vara stark nog att lyfta det stora flertalet.

Fråga kinesiska lågstadieelever vad de vill bli när det blir stora och de vill bli läkare, tekniker och restaurang­ägare. Fråga en svensk skolklass och du finner betydligt fler framtida stjärnforwards i Milan och vinnare av melodifestivalen.

Det gäller att sikta högt, men det som vi inte berättar för våra barn är att ett land där alla ska bli rockstjärnor och fotbollsproffs definitionsmässigt är ett elitsamhälle. Ett fåtal vinner – resten är medtävlare. Det är vad ekonomer kallar »superstar economies«.

Ett land där alla drömmer om att nå toppen, men många inte klarar skolan, behöver inte vara fattigt, men det kan inte bli jämlikt. Världens rikaste land, USA, har i genomsnitt sämre skolresultat än Sverige. En elit av begåvade och motiverade går vidare till USA:s elitutbildningar. Dessa, och de smarta i arbetslivet, leder samhället. Den som jobbat i ett amerikanskt företag vet hur hierarkiskt det kan bli. Flertalet får samtidigt hyggligt välbetalda linjejobb, många av dem tjänstejobb, eller startar eget.

Sverige, Sydkorea, Japan, Schweiz och Tyskland är länder som med olika ingångsvärden haft ett annat ideal: hög lägstanivå. Den gemensamma nämnaren är inte fördelningspolitik utan en stark grundläggande utbildning. Utan den fantastiskt höga andelen ingenjörer per capita i Sverige hade svenska industriföretag sett annorlunda ut. Många studier av arbetslöshet visar samtidigt att ingen faktor är mer avgörande för om en individ förlorar jobbet än hur det går i grundskolan.
Givet detta skulle man kunna tro att stat och kommun, som ju finansierar både de svenska offentliga och fria skolorna, likt kinesiska föräldrar, skulle krama ur varendaste extra krona till bättre utbildning, och ställa benhårda krav. Om framtida produktion och skatteintäkter beror på skolan borde lågstadielärare tjäna i nivå med advokater, gymnasielärare i nivå med läkare. Skoltiden borde bestå av uppmärksammade, värdefulla minuter.

Men som vi alla vet är det mycket länge sedan det var så.

Problemet kan inte bara vara pengar. Sverige lägger årligen dryga 70 000 kronor per grundskoleelev, dryga 80 000 på gymnasisten, mer som andel av BNP än snittet i OECD. Mer än Finland, som slår Sverige i alla studentmätningar.

Problemet är att pengarna går till annat än kvalificerad lärartid. Det handlar inte bara om flummiga ämnen. Mindre än hälften av pengarna går till lärartimmar och en ovanligt stor andel på kringkostnader som lokalhyror. Klasserna är mindre i Sverige än snittet i OECD, men lärarna tjänar mindre. Det är ingen slump att det bara går 2–3 sökande per plats på lärarutbildningen, medan det går 8–10 sökande till tandläkare. Man kan inte få de bästa och mest begåvade när ingångslönen som grundskollärare ligger under 20 000. Och man kan inte behålla de bästa när en svensk lärare efter 15 år tjänar sämre än i något annat västland utom Island och Grekland.
Skolsystemet är en motståndskraftig institution. I decennier har svenska skolor levt på stolta traditioner och lärare som utbildade sig för många decennier sedan. Men som Fokus reportage visar rasar nu Sveriges försprång i matematik och läsförståelse. Sverige är det enda land där resultaten går bakåt. Störst är förfallet där det betyder mest, i grundskolan. Inte på tio år har så få elever klarat kraven för gymnasieskolan.

Skolminister Jan Björklund har förklarat krig mot flummet, och fått oväntat starkt stöd från de nya socialdemokraterna i opposition. Men frågan är om major Björklund är tuff nog.
Brist på disciplin, som varit fokus för Björklund, drabbar de allra svagaste. I Stockholms förorter kan det ta tre kvart innan klassen kommer till sådan ro så att lektionen kan börja. Men disciplin beror mer på starka rektorer, som Rinkebyskolans legendariske Börje Ehrstrand, än på lagstiftning.

Regeringens viktigaste insats är i stället att reformera lärarutbildningen: äntligen återskapas en grundskollärarutbildning fokuserad på att lära barn skriva, läsa och räkna. Lärarutbildningens 379 olika kombinationer av tillval rensas ned till det som skolorna efterfrågar. Lärare ges chansen att uppgradera sig.

Men det kommer inte att räcka. Som journalisterna säger »follow the money.« Ska läraryrket dra till sig starka förmågor måste lärarlönerna öka och differentieras långt mer än Björklund antytt. Framgångsrika lärare bör tjäna som framgångsrika tjänstemän i näringslivet. Kanske borde deras klasser vara större, inte mindre. Och varför behålla skråmentaliteten? Måste alla lärare vara behöriga om skolan bedömer att en icke behörig uppnår bättre resultat? Inget av detta kommer gillas av lärarfacket. Men det måste bli mindre jämlikhet bland lärarna, om det ska bli större jämlikhet bland eleverna.

***

FÖR ÖVRIGT är det bra att Anders Borg startat en debatt om vad vi egentligen ska ha försvaret till. Problemet är bara att han börjat med slutsatsen, att det ska sparas fyra miljarder, oberoende om vi måste rädda Afghanistan, stoppa ryssen, båda, eller ingendera. Och så är ju Borg finansminister och inte försvarsminister.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera