Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Så minskas utsläppen

Många länder har nationalparker för att skydda och bevara särskilt värdefulla områden. Globala naturreservat kan vara en lösning.

Reservat på en global basis skulle kunna hindra att åtminstone gas och olja utanför nationell jurisdiktion pumpas upp och får bidra till växthuseffekten, säkra återväxt av fiskslag som nu hotas av utrotning, och för att säkra att stora regnskogar får fortleva och suga upp koldioxid och bevara sin artrikedom.

Under ett symposium på Grönland nyligen insåg jag att en paradoxal utveckling i polarområdena kan komma att förvärra växthuseffekten. Den uppvärmning av jordatmosfären som nu nästan alla anser att koldioxidutsläppen från vår enorma förbränning av olja, kol och gas väsentligt bidrar till, har lett till att stora delar av den arktiska isen blir vatten och issörja.

Nordpolens is står inte längre till förfogande som parkeringsplats för jultomten och hans renar under somrarna.

Minst lika allvarligt är att havsbottnar som tidigare var oåtkomliga kan bli tillgängliga och pumpas på eventuella gas- och oljetillgångar. Alltså: genom överanvändning av fossila bränslen smälter vi havsisar och får därigenom möjlighet att hämta upp ännu mer olja och gas som kan bidra ännu mer till att värma upp jordatmosfären.

Borde man inte ena sig om att – om ordet tillåts – »frysa« all exploatering av nya olje- och gastillgångar som kan finnas i områden utanför nationell jurisdiktion, det vill säga utanför kontinentalsocklar och nationella ekonomiska zoner? Göra dem till globala reservat?

Havsrättskonventionen av 1982 och dess tillämpningsprotokoll föreskriver att tillstånd att prospektera i områden utanför nationell jursidiktion måste sökas hos den internationella havsrättsmyndigheten (sea bed authority). De stater som sitter i denna myndighet borde snarast besluta om ett långt moratorium för all sådan prospektering av olja och gas. En förebild finns i överenskommelser som nåtts beträffande Antarktis. Där har man lyckats ena sig om ett moratorium på 50 år för all kommersiell utvinning av mineraler.

Under färden utmed Grönlands västkust fick jag också lära mig att några länder inom sina territorialvatten med stor framgång skapat reservat där hotade fiskarter är helt fredade och kan växa till sig. Då reservaten är fyllda emigrerar en del av den skyddade fisken till andra områden där de åter blir tillgängliga för fiske. Varför inte också skapa reservat på internationella vatten till skydd av hotade fiskarter? Visst finns det en del avtal mellan stater om begränsning av fisket på vissa arter i internationellt vatten men vad som hittills åstadkommits är blygsamt. Det är hög tid att handla: 90 % av alla stora fiskar beräknas redan vara uppfiskade.

Det är också hög tid att enas om effektiv övervakning av att internationella begränsningar och reservat respekteras. Någon internationell sjöpolis finns inte men redan i dag samverkar en del stater bland annat genom flottmanövrer på öppna havet för att stoppa olaglig export av massförstörelsevapen. Detta samarbete skulle kunna läggas inom FN:s ram och inte bara stoppa artiklar som plutonium och ultracentrifuger utan också pirater och olagligt fiske.

Slutligen: Kanske en del regnskogar som nu andas in koldioxid och dämpar växthuseffekten skulle kunna fredas och bevaras som lungor? Att som nu tillfredsställa grön efterfrågan på biobränslen genom att hugga ned regnskogar och odla till exempel oljepalmer är inte någon rimlig ordning.

Inte heller att ersätta sådana skogar med odling av kreatursfoder för att förse oss med mer kött. Länder som skulle förlora väsentliga inkomster om de accepterade att freda skogar som är vitala för världens klimat borde kunna kompenseras av det internationella samhället på samma sätt som sker med ägare av areal som görs till naturreservat. Det sägs på engelska att om man ramlar ner i en grop är första åtgärden att sluta gräva. Få åtgärder skulle i dag vara mer verksamma för att hålla igen på ökningen av koldioxid än överenskommelser om fredande av vitala regnskogar, kompensation till ägarna och effektiv kontroll.

Vill du läsa hela artikeln?

Detta är ett utdrag ur en artikel. Om du vill få tillgång till den här artikeln och hela tidningen digitalt, välj då det alternativ som passar dig bäst.

Redan prenumerant Köp lösnummer Börja prenumerera

KrönikaInrikes/utrikes

Prenumerera