Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vargen kommer

Rovdjuren måste skyddas, men dagens modell fungerar inte.

Inget annat djur river och dödar så många tamdjur i Sverige. Dessutom anfaller de människor oprovocerat och har faktiskt dödat mer än en människa i Sverige de senaste tio åren.

Nej, det är inte vargarna. Senast en varg dödade någon i Sverige var 1821. Det är de vanliga, hederliga hundarna. Ändå har ingen ännu föreslagit skyddsjakt på hund (även om det faktiskt dödas långt fler hundar av vådaskott från jägare än av rovdjur).

Rovdjur i allmänhet, och vargen i synnerhet, piskar inte direkt upp svallvågorna i latteglasen kring Stureplan i Stockholm. Men några tiotals mil norrut, eller västerut, är det en stor fråga, som ofta engagerar långt hårdare än både a-kassenivåer och Irak.

Det handlar om trygghet och om vanmakt. Om rätten att kunna gå tryggt i sin skog. Om vanmakt över att inte potentiellt kunna försvara sina husdjur på grund av hot och paragrafer från teknokrater i Stockholm.

Men samtidigt är de krav som ibland ställs, att fritt få skjuta rovdjur när de närmar sig bebyggelse och tamdjur, inte rimliga. Skulle reglerna tolkas så fritt skulle de i princip bli verkningslösa. Och som veckans reportage visar har nästan alla våra stora vilddjur i Sverige varit på randen till att utrotas. Med cirka 200 djur i Sverige och Norge är vargen precis över den randen.

Rent statistiskt är inte heller rovdjuren något stort och utbrett hot. Björnen är det enda rovdjur som verkligen dödat en svensk, en jägare, i modern tid. Och inte ens björnar anfaller annat än när de är skadeskjutna eller vill skydda sina ungar.

Frågan gäller i stället att rovdjuren river tamdjur. Men som jämförelsen med vanliga hundar påminner oss om handlar det om proportioner. Det är inte värt att helt utrota varg eller björn i Sverige.

Samtidigt måste de som månar om rovdjurens överlevnad inse att dagens strategi misslyckats. Det skrivs mycket om de enstaka fall där någon till slut åtalats för att ha skjutit en varg.

Sanningen är att det är mindre än en procent av alla fall av illegal rovdjursjakt som leder till åtal. Rovdjuren bor ju i glesbefolkade områden, där det följaktligen är ont om poliser. För att åka fast måste man nästan rapportera själv att man skjutit djuret.

Enda sättet att effektivt stoppa tjuvskyttet är därför att ha lokalbefolkningen på sin sida.
Det är där kulturkriget mellan stad och land slagit slint. Det går inte att ena dagen sitta på Södermalm och jämföra glesbygdsbor med Kjell Sundvalls »Jägarna« och nästa dag kräva att samma människor ska skydda rovdjuren. Brist på dialog har bidragit till att där rovdjuren bor, råder idag ofta ett solidariskt tigande som muren. I veckans reportage talas det »en sensationell omfattning av civil olydnad«. Man spekulerar i att koppla in Säpo. Det måste finnas ett smartare sätt.

Det som garanterat inte är lösningen är vad Fredrik Reinfeldt, med sin sedvanligt salomoniska medelväg, föreslagigt: att rovdjursfrågor ska skötas på kommunnivå. Det kanske inte finns så många björnar i Täby, men vi kan informera om att björnrevir kan vara 500 kvadratkilometer stora. De berörs inte särskilt mycket av kommungränserna.

Det enda rimliga är faktiskt att oförtröttligt organisera möte efter möte på de ställen där rovdjuren finns. Möten där man kan diskutera hur rovdjuren kan skyddas, utan att det hotar människor och husdjur. Lokalt boende kan då få en viss grad av medbestämmande.

Myndigheter som Naturvårdsverket och länsstyrelsen måste skapa nätverk på varenda skola och förening, där man kan ventilera oro och få seriösa svar.

Då kommer man att se att den breda majoriteten faktiskt inte vill utrota rovdjuren, inte i Leksand och inte i Sunne. Just där rovdjurskritiken är som mest högljudd, är värdet av rovdjuren ofta som mest påtagligt. Björnparken i Orsa Grönklitt i Dalarna tog exempelvis emot över 70 000 betalande turister i fjol.

Myndigheterna måste också bli bättre på att gå från ord till handling. I den praktiska verkligheten handlar det ofta om att en boskapsägare som har ett rovdjur i hagen blixtsnabbt behöver ett konstaterande och ett beslut.

Dessutom måste den skyddsjakt som faktiskt bedrivs på de stora rovdjuren bli smartare. Rovdjuren är trots allt inte fler än att de är ganska svåra att hitta. I Norge tvingades man jaga varg med helikopter. I Dalarna händer det att man lägger ut beten för att kunna skjuta av den rätta kvoten björnar. Det rationella vore att mer precist skjuta just de rovdjur som rotar i soptunnor och närmar sig människor.

Stormöten och smartare insatser kommer kräva mer pengar än i dag. Det är något som måste finansieras av staten, av både stads- och gledsbygdsbor. Men det är nog värt att ha så vackra djur kvar, någonstans därute i skogen.

***

För övrigt visar kampen om Burmas frihet vilket svårt läggspel internationell politik är. Här har vi en liten hänsynslös och korrupt klick som kvävt folkets krav på demokrati i två decennier. Ändå kan vi nästan inget göra. Intervenera mot en miljonarmé är omöjligt, isolera ger liten effekt när den officiella linjen är isolation. Ironiskt nog är vi beroende av att Burmas enda allierade Kina, av alla länder, vill undvika blodbad. En påminnelse om att hur uddlöst FN än må vara, är det ganska bra att ha ibland.

adahl_signatur017.jpg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera