Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Stackars journalister!

Varför skrivs det nästan aldrig om den stora skandalen inom journalistkåren?

Trots att journalister alltid är intresserade av andra journalister skrivs det märkligt nog nästan ingenting om den allra största skandalen inom journalistkåren.

Då menar jag inte att journalisterna är särskilt skandalomsusade i Janne Josefsson-termer. Visst anlitar några svart städhjälp, och visst betalar andra under bordet för hyreskontrakt. Det finns garanterat ett antal som inte betalar tv-licensen. Men som framkommer av veckans »granskning av granskarna« är journalisterna överlag chockerande skötsamma.

Nej, jag menar något annat, som också framskymtar i Fokus granskning av journalistkåren, och som har större relevans för oss alla. Klyftan mellan de på insidan och de på utsidan.

Å ena sidan de journalister som suttit länge på sina poster, som tjänar mest och bestämmer mest. Många av dem finns med i Fokus granskning av Sveriges hundra främsta journalister. De är välbeställda, trygga och småborgerliga.

Å andra sidan de unga aspirerande, kämpande journalisterna. Trots ofta fantastiska betyg och meriter, trots att de lägger ned mångfalt mer inspiration och perspiration än sina äldre kollegor, valsar även de allra mest begåvade runt på elvamånadersvikariat, det ena efter det andra. Ingångslönerna är låga och karriärsvägarna stängda. De är vårt intellektuella lumpenproletariat.

Varför denna klyfta?

En orsak är att det utbildas för många journalister i Sverige. Det finns ett ständigt överutbud av skribenter.

Men det är inte förklaringen till att de unga ambitiösa hunsas bort medan de mätta veteranerna sitter tryggt. Journalistskrået är i själva verket ett skolexempel på hur illa arbetsrätten fungerar i praktiken.

En stor bov i dramat är SJF, Svenska Journalistförbundet. SJF avlivar mer effektivt än något annat fack barnatron på att fackförbund skyddar de svaga. Få fackförbund i Sverige är så mäktiga i förhållande till arbetsgivarna. Resultatet är att SJF i åratal värnat benhårt om privilegier, löner och anställningstrygghet för dem som redan suttit länge på sina jobb. Att det sedan drabbar unga och nya journalisters möjligheter att komma in, det struntar SJF i.

Anledningen till att alla nybakade journalister tvingas in i de löjliga elvamånaderssvängarna är att efter tolv månader måste man fastanställas. Och fastanställa vågar inte cheferna, för då träder de bysantinska turordningarna och förhandlingsprocedurerna in. De yngre blir i stället »utlasade« (efter LAS, Lagen om anställningsskydd), som det talande nog och med ofrivillig ironi heter i branschen. Eftersom ingen vill stöta sig med SJF uthärdar de yngre, gnisslandes tänder bakom sammanpressade läppar.

Allt är naturligtvis inte SJF:s fel. Ytterst tolkar de bara den arbetsrätt som den sittande borgerliga regeringen numera förklarat flexibel och marknadsorienterad, och allmänt. Det är ett klassiskt exempel på det som professor Assar Lindbeck kallat »insider-outsider«.

Arbetsrätten och spelreglerna på arbetsmarknaden gör att de som sitter på jobben, och kontrollerar fackförbunden, trissar upp löner och villkor så att konkurrensen från nytillkomna effektivt stängs ute.

SJF visar bara lite extra tydligt hur arbetsrätten gör de arbetssökande beroende av vilken kultur som råder inom det fackförbund som finns på arbetsplatsen. Har man otur är det som i journalistyrket en bransch med mäktiga fack som av hävd ignorerar hur arbetsmarknaden fungerar, och därmed de som står utanför.

Det bör kanske här noteras att nyhetsmagasinet Fokus nästan bara har vanligt fast anställda (just nu har vi ett vikariat, som inte är på elva månader). Men samtidigt gynnas vi faktiskt av det absurda utlasandet, eftersom Sverige har abnormt många utmärkta frilansare, som befinner sig mellan vikariat och provanställningar.

Men om nu journalisterna har särskilt god insikt i arbetsrättens avigsidor, hur kommer det sig då att det är så ytterst sällan som någon reporter som vevar runt i elvamånadersträsket vågar sig på ett riktigt kritiskt reportage av arbetsrätten?

Ja, vilka är det som godkänner och beställer, som anger tonläge och normer, på redaktionerna?

***

för övrigt är det ironiskt att Jan Björklund (fp) ägnat så mycken möda åt att mjuka upp bilden av honom som majoren utan fruktan som ryter »ludermässigt« åt rädda rekryter. Visst har Björklund stått upp för bra saker, som att det är fel att tala i mobilen i klassen. Men verkligt modigt hade det varit om han på fp:s landsmöte vågat föreslå höjd bensinskatt eller utmanat Reinfeldt om arbetsrätten. Eller åtminstone stämt i bäcken i fp:s invandringsdebatt i ett läge då fp:s kommunalråd i Landskrona kallar sverigedemokraterna för »ett parti som alla andra«. Allt detta har dock majoren fegat ur, som vi uttrycker det i det civila.

adahl_signatur017.jpg

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera