Utrikes

Stormen före lugnet

Inför Ramadan. Fokus besöker Dakar i Senegal där muslimerna förbereder sig för sin viktigaste högtid.

I den fuktiga hettan längs Dakars hektiska marknadsgator håller de ropande försäljarna upp brokiga tyger och stensmycken samtidigt som de vinkar till sig förbipasserande turister. Det är fem dagar kvar tills ramadan inleds. Männen på trottoarkanterna försöker kränga så mycket skjortor, träskulpturer och hembrända cd-skivor som möjligt innan årets lugnaste månad inträder.

Visserligen finns inga planer på att stänga igen verksamheten under ramadan, men turister undviker i stor utsträckning Senegal under fastemånaden, och den till 95 procent muslimska staden Dakars invånare ägnar mer tid åt eftertanke än shopping under ramadan. Att undvika mat, dryck och tobak under de få soltimmar som värmer Sverige en höstdag är en utmaning i sig, att göra detsamma i Dakars 30 gradiga tropikhetta tolv timmar om dagen kan tänkas svårare.

– Förra året gick jag ned från 40 kilo till 35, berättar Cumba Seck, en 27-årig gatuförsäljare som visar vägen till sitt marknadsstånd fullproppat av tyger, tröjor och smycken. Hon säger att värmen och vätskebristen gör henne trött under Ramadan, och att det dessutom är en långsam månad för affärerna vilket gör det ännu svårare att hålla sig vaken. Ändå är fastan en viktig tradition för henne.

– Jag är muslim, för mig är det självklart att fasta. Nu äter jag mycket, det är enda sättet att förbereda sig på, skrattar Cumba Seck.

Kvällen innan, strax före solnedgången, möter 24-åriga Caamo Kane upp utanför skolan där hon arbetar för tillfället. Caamo Kane har senegalesisk pappa och amerikansk mamma, hon bor i Dakar och arbetar som kemilärare i väntan på sin masterutbildning i internationella relationer. Hon berättar om ramadan under sina studieår i USA, att den inte alls respekterades på samma sätt av amerikanska muslimer som av de boende i Dakar.

– Jag har hela livet varit muslim, men pluggat på kristna internat. På söndagssamlingarna har jag läst i Koranen när de andra eleverna öppnat upp sina biblar. Och jag gjorde ett specialarbete om hur islam blir missförstått i västvärlden. Min tro har varit något viktigt att bära med mig när jag lämnat Senegal, säger Caamo Kane som tycker att hennes religion är betydligt mer avslappnad i Senegal än i USA.

– I den tradition jag vuxit upp med fastnade inga stereotyper, i Senegal kan man verkligen känna hur länge islam funnits, att kulturen anpassat sig efter religionen. Många muslimska traditioner i väst känns bara som imitationer av de riktiga. Här är till exempel inte slöjan en viktig symbol, när kvinnorna går ut på nattklubbar i Dakar klär de upp sig och sminkar sig. Min syster som bor i USA tycker att muslimer är alldeles för liberala här.

Sedan Caamo Kane kom tillbaka till Senegal i våras, efter sex års studier i USA, har hon längtat efter att åter få vara med om en »riktig« fastemånad.

– Festmåltiderna om nätterna, känslan av samhörighet och den tydliga solidariteten bland stadens invånare, allt som är ramadan för mig och är självklart här i Dakar – det saknade jag under mina år utomlands. Här är fastan, hur ska jag säga, nästan kul. Någonting som faller över hela Senegal, en utmaning. Jag ber oftare under ramadan, blir mer ohämmad och samtidigt väldigt fokuserad på min spirituella sida. Fastan är en konstant påminnelse om vikten av fred och att visa tacksamhet. Den stärker också min egen självkontroll och disciplin.

Inför fastan ställer hon också om sig.

– Ser jag en kaka jag vill ha så unnar jag mig den, för jag vet att nästa vecka får jag inte unna mig någonting om dagarna. Jag börjar också ställa om min dygnsrytm, så att jag orkar upp till frukosten före klockan fem på morgonen.

Samtidigt som många, liksom Caamo Kane, handlar extra mycket sötsaker från de franska pattiserierna, och Dakars försäljare vill avsluta sista dagarnas affärer innan ramadan på topp, når även nöjeslivet sin kulmen. Veckan före ramadan är en av årets mest späckade i Dakar, konserter avlöser varandra och det är trångt på restauranger och klubbar.

– Jag ska ut och festa i kväll, det är ju sista chansen på länge, säger Caamo Kane som också påpekar att gatufesterna dör ut under fastetiden.

– En vanlig lördag i Dakar är det alltid någon form av fest ute i de flesta kvarter, där blir det helt lugnt under ramadan.

Caamo Kanes kusin, Ahmad Ba, är ekonomiprofessor på den skola där Kane arbetar. Han kliver ur en gul taxi utanför skolan och följer med in i ett av de avskalade klassrummen. Även undervisningen påverkas av ramadan. Ba berättar att fastemånaden i år sammanfaller med nationella semestermånader för många av landets skolelever, men att den amerikansk-senegalesiska skolan vi befinner oss på är mitt uppe i en termin.

– Eleverna får då gå hem två timmar tidigare varje dag, eftersom de äldre elever som fastar blir väldigt trötta.

Själv minns Ahmad Ba ramadan under sina universitetsår i Dakar som raka motsatsen, som de mest produktiva veckorna om året då han aldrig lämnade skolbänken.

– Då var det inga luncher eller snackpauser som störde, jag kunde arbeta mycket mer varje dag.
I skolan där han nu är professor, tar lärarna de muslimska elevernas fasta för givet.

– Men det är inte vår uppgift att förklara vikten av ramadan för eleverna. Här får de utbildning, religion får de i hemmet.

Även samhället förändras under ramadan.

– Folk hjälper de fattiga flitigare, och delar med sig av mat att bryta fastan med om nätterna. Man blir duktigare på att gå till moskén och ber oftare. Det blir en månad av lugn, säger Ahmad Ba, följt av ett »om Gud vill«.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera