Krönika

Fredrik Lindström: Inget är gratis

Hur snabbt börjar inte saker och ting kännas »gratis«? Man tar för många servetter på lunchen – ifall man skulle bli kladdig eller råka spilla nåt kan det vara bra att ha ett helt gäng, de flesta slängs sedan oanvända – men, va fan, det är ju gratis.

Så kommer klimatrapporterna, smältande glaciärer, väderkaos. Det visar sig att servetterna inte alls var gratis! Kostnaden låg någon annanstans, där vi inte såg den.

Det är mycket som känns så i dag, som vi börjat ta för givet i vårt välfärdssamhälle. Allra mest braskande är kanske de centrala frågorna om demokrati och yttrandefrihet. När det visar sig att också yttrandefriheten har sina kostnader (Fasen, är det ingenting som är gratis??) så tycker folk det är obehagligt.

Vore det inte skönt om vi kunde ha yttrandefrihet men ändå förbjuda alla »otrevliga« åsikter? Förbjuda folk att vara högerextremister, homofober eller främlingsfientliga.

För vi vill inte ta kostnaden, vi vill och hoppas att yttrandefrihet ska vara gratis.

Det är den inte. Det kostar, och måste kosta, eftersom den är så värdefull. Till dess kostnader hör att folk som tycker att vissa sexuella minoriteter är att liknas vid varbölder på samhällskroppen ska få säga det, hur otrevligt det än är, just för att yttrandefriheten är så värdefull för att skapa ett samhälle där man kan slå vakt om minoriteternas rättigheter. Rätten att säga sin mening ska gälla alla, och alla åsikter som inte innebär lagbrott. Annars är den inget värd.

Yttrandefriheten kan aldrig tas för givet, vi måste vara beredda att kämpa för att behålla den, offra tid och kraft. Men man ska välja sina strider, inte bli fundamentalist och stånga sin panna blodig!

Fundamentalister är människor som sätter en princip framför allt annat, alltså även framför att vara människa – det är klart sådana är farliga.

För att nu gå till ett aktuellt exempel, så tycker jag att man vanhedrar yttrandefriheten om man gör regionala medelmåttors rätt att smäda andra religioners förkunnare, med rondellhundar eller annat, till dess principfråga. Då accepterar man att testandet av principen blir ett sätt att skaffa sig publicitet och kommersiell marknad.

Som människor kan vi reagera på sånt snyltande. Inte som censurivrare. Förbjud inte, men låt det vara kostsamt för den som lattjar med den dyrbara yttrandefrihetsprincipen, som många generationer surt förvärvat. Den är inte gratis, och inte till för att skaffa konstnärer mer uppmärksamhet. Måste man smutskasta religiösa profeter för att uttrycka sin konstnärliga gärning borde man kanske byta yrke. Ingen ska tvinga någon till det, bara försöka bidra till att det inte lönar sig kommersiellt.

Om vi ska förvänta oss att människor med andra trosuppfattningar än våra ska acceptera vår heliga yttrandefrihet – då måste vi i möjligaste mån respektera det som är heligt för dem. Det mänskliga sunda förnuftet är hela tiden avgörande om vi ska kunna undvika meningslösa konfrontationer mellan oliktänkande. Vi lever sida vid sida, våra vägar här i världen korsas, vare sig vi vill det eller inte. Vid vägkorsningar måste man komma överens – eftersom en liten bit av vägen är gemensam. Håller man bara på sin egen rätt att få köra på så krockar man förr eller senare och dör. Någon måste avstå ett ögonblick och släppa fram den andra. Någon måste vara storsint och välja att avstå de små och onödiga striderna. Om vi verkligen tror på våra heliga principer borde vi kunna ha den storheten, och spara på vårt krut. Tids nog kommer yttrandefrihetens nödvändiga strider – jag lovar.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera