Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Det gröna hyckleriet

Miljöminister Andreas Carlgren lovar att utsläppen ska ned, men det är inte vad finansminister Borg räknar med.

Det behöver pratas ännu mer om klimatkrisen. Inte om Al Gore. Inte om sorgsna isbjörnar på smältande flak. Inte om klappjakt på flaskvatten.

I stället borde det pratas lite mer om tabell 6.21 på sida 156 i årets budgetproposition.
Tabell 6.21 är realiteten bakom Sveriges vackra ord om klimatet. Den lilla tabellen visar prognoserna för statens intäkter från skatter på sådant som släpper ut koldioxid: bensin- och energiskatter.

Det intressanta med tabell 6.21 är inte att den pekar på några dramatiska förändringar utan att den inte gör det. År för år, från 2007 till 2011, väntas staten dra in ungefär lika mycket skatt från bensin och olja.

Alltså, samtidigt som miljöministern lovar djärva nedskärningar i koldioxidutsläppen räknar finansministern med att det inte händer särskilt mycket. Det är inga felräkningspengar vi talar om. Koldioxidutsläppen ger enligt tabellen staten cirka 50 miljarder kronor per år, lika mycket som den statliga inkomstskatten.

Det finns vissa likheter mellan klimatkrisen och inflationskrisen på 70-talet. Från slutet av 60-talet steg inflationen oförtrutet i västvärlden. Först sågs det som en uthärdlig bieffekt av tillväxt, och vetenskapen kunde heller inte riktigt reda ut vilka inflationskostnaderna egentligen var. Efter ett tag kunde dock var och en se att ekonomier med skenande priser kapsejsade. Men ingen orkade ta det politiska priset. I över tio års tid fortsatte halvmesyrerna och kaoset, innan världen fick oberoende centralbanker med tydliga mål.

Klimatkrisen är fortfarande där inflationskrisen var på 70-talet. I stället för att utforma system som löser problemet pendlar politikerna mellan att reagera på forskarlarm, och att retirera inför välorganiserade lobbies. Koldioxidskatter? Javisst, men inte högre än att finansdepartementet själva inte tror på dem, som när bensinskatten nyligen höjdes marginellt.

Skillnaden mot inflationen är att koldioxiden är världens gemensamma problem, som om alla länder hade varsin sedelpress som gick dubbla skift för att urholka vår gemensamma valuta. Sverige är nästan ingenting i sammanhanget, 0,2 procent av världens totala utsläpp, mindre än vad Kina ökar sina utsläpp med varje år. Politiskt väger vi nästan lika lätt. Inte ens EU har i dag kraften att baxa Kina och USA framför sig.

Det enda som Sverige verkligen har är exemplets makt.

Problemet är att den svenska modellen inte ger ledarna i Beijing och Delhi särskilt mycket. Det finns tre stora skäl till att Sverige har låga koldioxidutsläpp. Två av dem är omöjliga att kopiera i stor skala för Kina och Indien: vattenkraften och kärnkraften. Det tredje skälet, att vi eldar skog i fjärrvärmeverk, är intressant, men en ganska ineffektiv metod för länder som har lite skog. Vindkraft har Indien fortfarande mer proportionellt än Sverige.

Framför allt är vi mediokra där utsläppen växer snabbast och exemplets makt betyder som mest; transporterna. Brasiliens etanolsatstning och Kaliforniens fordonskrav har sannolikt gjort mer än Kyotoavtalet för att pressa omvärlden att tänka om. Men i Sverige är vår bilpark fortfarande bland de mest bensinslukande i Europa. Miljöbilarna ökar, men med dagens takt kommer det ändå ta decennier att göra bilparken hyggligt koldioxidfri.

Incitamenten finns inte där. Under oljekrisen på 70-talet var oljan en ganska stor del av vår konsumtion. I dag är vi många gånger rikare. Trots att bensinpriset mångdubblats har vi råd att åka mer bil.

Miljöbilspremie i all ära men framför allt måste skattekilarna ändras. Bensinskatten får gärna höjas, men skatten måste sänkas på koldioxidfria transporter. Borg måste få till en ändring i EU:s momsregler så att koldioxidfria transporter får noll moms, såsom kollektivtrafik. Om skattefri etanol och biogas för en femma litern var tillgänglig i hela landet är frågan hur många som skulle tanka bensin.

Slutligen tillbaka till tabell 6.21. Ska koldioxiden bort varken kan eller bör statsfinanserna vara beroende av de 50 miljarderna kronor som kommer från koldioxidrelaterade skatter. De borde fonderas, investeras i omställningen eller användas till att betala av statsskulden. Allt annat vore ologiskt.

***

FÖR ÖVRIGT är det fascinerade att helt vanliga ungdomar plötsligt börjar dyrka en skäggprydd fanatiker med märklig huvudbonad och kalasjnikov i hand, som mördat hundratals oskyldiga människor och arbetat hela sitt liv för att införa en utopisk diktatur utan tillstymmelse till press- och yttrandefrihet. Så när du häpnar över att fattiga ungdomar i Karachi kan bära Usama-t-shirts, ägna då en liten tanke åt hur många på gymnasieskolan därhemma som bär Che Guevara på bröstet.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera