Kultur

Tranströmer den store

Tomas Tranströmer har länge figurerat i Nobelpris-spekulationerna. Det är dags för stilisten nu, tycker Elin Swedenmark.

När jag tänker på Tomas Tranströmer är det som en poet lite vid sidan av. Där står han och ruvar på betraktelser om världens storslagenhet, som han uppenbarar i korta oväntade glimtar. Antagligen skulle han själv fnysa åt den bilden, för det fina med Tranströmer är att han i språket fångar det universella utan att det verkar vara hans ambition.

Författaren Henning Mankell har vid flera tillfällen läst Tranströmers lyrik för åhörare i Afrika. Vissa har då bestämt hävdat att en ung västafrikan hållit i pennan, andra har trott att det var en italienare, eller en japan. De väntade sig inte en äldre herre boendes i den lilla staden Västerås. Här hemma tycker vi i stället att han är typiskt naturlyriskt svensk. Oavsett, så talar hans poesi till läsare på alla de 50 olika språk den översatts till.

Debuten 1954 bestod av endast 17 dikter, och hela hans samlade poesi (1954–96) ryms i en tunn pocket. Tranströmers senaste samling, »Den stora gåtan«, är inte heller någon tegelsten: 5 inledande dikter följs av 11 sviter med haiku. I det japanska miniformatet prövas hans erkända skicklighet att uttrycka komplexa känslor med ett fåtal ord. Det finns också ett konkret skäl till det mer sparsmakade: under 90-talet drabbades han av en stroke som förlamade hans högra sida och slog mot språkcentrum. Men tystnaden känns också följdriktig.

Hans intåg i den svenska lyriken skedde under efterkrigstiden då författare som Lindegren hade sprängt språket för att hitta ett mer äkta uttryck, och som Södergran kastat sig ut i en mer expressiv extas. Tranströmers dikter andades i stället ett lugn.

Från vänsterhåll kritiserades han på 60-talet för att skriva poesi stelnad i en pose. Utan ideologi. Och nu befinner sig Tranströmer återigen bland poeter som »hävdar det subjektiva uttrycket«, vilket Anna Hallberg skriver om i »Detta är inte fiktion«.

Fortfarande samma lågmälda stämma. Ska man kritisera honom för något är det kanske just för detta. Blir det inte till slut lite tandlöst med denna lugna mystik? Ska han inte någon gång kliva fram, sticka ut lite? Så att det bränner till.

Samtidigt är den hisnande kopplingen mellan människa och kosmos Tranströmers styrka. Orden är först enkla, nästan vardagliga, men så vecklas tillvarons mysterium fram i en handvändning. Som i den flitigt citerade »Storm«: »Vaken i mörkret hör man/stjärnbilderna stampa i sina spiltor/högt ovanför trädet.« Och så metaforerna: »I skenet flyger mina ord upp som apor på ett galler/ruskar till, blir still, och visar tänderna!«.

Tranströmer fortsätter i sina egna spår, och dröjer vid livet som inför en outgrundlig gåta. Hans egna jag står tillbaka, men poesin ljuder genom tid och rum. Få kan vara lika återhållet storslagna.

Det är värt ett Nobelpris.

Dikterna

»Gogol« (»17 dikter«, 1954)

Kavajen luggsliten som en vargflock./Ansiktet som en marmorflisa./Sitter i kretsen av sina brev i lunden som susar/av hån och misstag,/ja hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga/­passagerna.

Nu smyger solnedgången som en räv över detta land,/antänder gräset på ett ögonblick./Rymden är full av horn och klövar och därunder/glider ­kaleschen skugglik mellan min faders/upplysta gårdar.

Petersburg beläget på samma breddgrad som förintelsen/(såg du den sköna i det lutande tornet)/och kring nedisade kvarter än svävar manetlikt/den arme i sin kappa.

Och här, insvept i fastor, är han som förr omgavs av/skrattens hjordar,/men de har för länge sedan begivit sig till trakter långt/ovanför trädgränsen./
Människors raglande bord. /Se ut, hur mörkret bränner fast en vintergata av själar. /Så stig upp på din eldvagn och lämna landet!

Ur »Dagsmeja« (»Den halvfärdiga himlen«, 1962)
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som/glödde./Snön lyste och alla bördor lättade – ett kilo vägde 700/gram inte mer.

»Från mars -79« (»Det vilda torget«, 1983)
Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk/for jag till den snötäckta ön./Det vilda har inga ord./De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!/Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön./Språk men inga ord.

»Haikudikt« (»Sorgegondolen«, 1996)
Närvaro av Gud./I fågelsångens tunnel/öppnas en låst port.

Ur »Svit IX« (»Den stora gåtan«, 2004)
»Just här brann solen…/En mast med svarta segel/från för längesedan.«

Mer ur reportaget: Favoriterna till årets Nobelpris i litteratur

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera