Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Arkitektur: Fega, snåla Sverige

Ett svällande böljande taklandskap som blir till väggar, som omfamnar allt likt ett moln. Genomkorsat av gångbroar, trappor, inglasade hisschakt. En hybrid av olika rumsligheter, allt samlat i en enda volym, som hämtat ur filmens och dataspelens världar. BMW Welt, det stora bilföretagets nyinvigda showroom och eventpalats i München, är ett exempel på vad det internationella arkitekturavantgardet förmår när den utmanar alla spelregler.

– Att detta skulle vara omöjligt eller för dyrt att bygga är bara dumheter. Man sade detsamma när modernismen slog igenom. Så fort man ifrågasätter de gängse normerna så möts man av de här invändningarna. Alla, jag säger alla, våra projekt håller budgeten. Vad det handlar om är vilja och attityd, säger Wolf Prix.

Han är arkitekten bakom BMW Welt, och en av grundarna till arkitektfirman Coop Himmelblau. Och han tvekar inte att jämföra sitt verk med grekiska Akropolis.

– Vi bygger idéer, det är arkitekturens stora utmaning i dag. Redan på sextiotalet ville vi bygga en miljö som andas och rör sig, och kan växa och krympa med brukarens rörelser och sinnesstämning. Aldrig har vi kommit så nära som här i München i att bygga moln, i att gestalta former och rum som går att uppleva med hela kroppen och inte bara med ögonen.

Men den fria formens arkitekter har inte mycket gemensamt med svensk nutida arkitektur. Svenskt byggande är välgjort och tryggt – när inte byggfusket lägger krokben – men oinspirerat, därom är många unga arkitekter och en numera etablerad uppstickare som Gert Wingårdh ense. Därför är det inte förvånande att Wolf Prix knappast vet något om den samtida nordiska arkitekturen, den är helt frånvarande på den internationella arkitekturscenen.

– Det är dags att inse att arkitektur inte längre bara är teknisk funktion och ekonomiska krav, utan ett uttryck för livsstilar, för kultur, för attityder. Det emotionella är utgångspunkten, inte något som man halvhjärtat adderar i slutfasen av ett projekt, säger Prix.

Men man behöver inte sitta i München eller Paris för att vara visionär. I Oslo genar norske stjärnarkitekten Kjetil Thorsen tvärs över kajområdet, och ser ut mot Björkvika och den nästan helt klara operabyggnaden. Arkitektkontoret Snøhetta, där han jobbar, blev världskändisar med biblioteket i Alexandria. Oslooperan är deras första riktigt stora projekt på hemmaplan. Kjetil Thorsen anser att den här typen av byggnationer radikalt kan förändra arkitekturklimatet i ett land.

– Det är inte bara det att arkitekterna dras med. Byggherrar och entreprenörer ser att det är möjligt att genomföra den här typen av byggnader, kunskapsnivån höjs, kontakter med utländsk expertis byggs upp. Men det räcker inte med en institution, det måste synas överallt, i bostäder, skolor, universitet, sjukhus, kyrkor.

Wolf Prix molnlika uppenbarelse i München, Frank Gehrys skulpturala Guggenheimmuseum i Bilbao – på en rad platser i utlandet har arkitekterna brutit med modernismens lådor. Man får gå tillbaka till barocken och gotiken och den tidiga modernismen för att hitta lika radikala försök att upphäva tyngdlagen som de som nu byggs.

Medan den klassiska arkitekturen, från antiken fram till modernismen, betonar vad som bär eller bärs upp, så tillåter datorn som ritverktyg tillsammans med nya byggnadsmaterial en helt annan komplexitet där golv blir väggar, som blir tak, där själva rörelsen är utgångspunkten.

– Utmanandet av den traditionella arkitekturen i utlandet har inte gett många avtryck i Norden, vi bygger fortfarande nästan allt på klassiskt vis, sätter sten på sten, det är rena medeltiden, säger Kjetil Thorsen.

Snøhettas opera avviker däremot från det gängse. Är det en glaciär på väg ut i viken, eller en enorm skateboardramp? Och det är inte bara arkitekturen som avviker, minst lika intressant är hur operan griper in i staden och öppnar upp en del av Oslos centrum mot havet.

Går det inte att göra samma sak i Sverige? Kjetil Thorsen känner den svenska arkitektvärlden inifrån. En gång i tiden arbetade han på Ralph Erskines arkitektkontor, därefter har Snøhetta vunnit flera tävlingar i Sverige, och nu sitter han också i juryn som avgör vem som vinner utbyggnaden av Asplunds stadsbibliotek i Stockholm.

– Det finns en svensk tradition med en slags poetisk nordisk hållning hos arkitekter, men i det ögonblicket entreprenören tar över så får hantverket stryka på foten. Nyckeln till att våga det nya är forskning, det satsas alltför lite både inom arkitektskolorna och i byggindustrin, säger han.

Reaktionen på dessa radikala nya byggnadsverk bland svenska arkitekter är ofta att de föutsätter obegränsad budget, är så gott som omöjliga att bygga och dessutom främmande för gemene man.

– Postmodernismen väckte folkligt intresse på åttiotalet när den populäriserade och gjorde arkitekturen lite gladare och skojigare, säger Thomas Hellqvist, arkitekturkritiker och gästprofessor i fysisk planering i Karlskrona.

Han menar att modet i dag spelar den roll som arkitekturen gjorde tidigare, och att den nya arkitekturen kanske inte är så nyskapande.

– De vänder och vrider i det oändliga på formerna, frågan är om det är så mycket rikare än den modernistiska lådarkitekturen. Jag tror att den enda vägen ut ur dagens stiltje är att se bakåt, all förnyelse har tagit avstamp i historien.

Man kan likna arkitekten vid filmregissören. Det är få förunnat att genomföra det riktigt stora drömprojektet, men när det väl gäller handlar det om att få alla att arbeta tillsammans och behålla känslan hela vägen igenom processen.

Men precis som den svenska filmen, består svensk arkitektur av en stadig ström av småputtrigt trevliga projekt. Det är lagom och korrekt. Och oinspirerat.

Här finns alltför få starka kreatörer, och husen ser ofta ut som pastischer av det som byggdes för något halvsekel sedan. Tvärtemot arkitekternas tal om funktionen som det viktigaste, så är det precis som i utlandet formen som är allt. Men om BMW Welts extravaganta arkitektur överträffar bildesignen, så är snarare en gammal T-Ford förebilden hemma i Sverige.

I Hammarby Sjöstad i Stockholm och Älvstranden i Göteborg försöker man ta sig ur den gamla stadsplaneringens separering av boende, kommers och industri. Politikerna har krävt att byggbolagen reserverar bottenvåningen längs med de större gatorna för kommersiell verksamhet. Men arkitekturen i de här stadsdelarna är långt ifrån lika nyskapande som Turning Torso i Malmö, som lockar mängder av besökare.

Malmös nysatsningar har inga motsvarigheter i huvudstaden, menar arkitekten Thomas Sandell som hamnat i rampljuset med sitt förslag till ett kallbadhus och hotell i Riddarfjärden. Samtiden tillåter inte samtida arkitektur att göra några avtryck, och Thomas Sandell menar att ingenting intressant har hänt i Stockholmsarkitekturen sedan Peter Celsings Kulturhuset, som byggdes på 70-talet.

– Vi har rätt duktiga arkitekter i vårt land, vi är inte sämre än på designsidan. Men det finns ingen efterfrågan på spetsarkitektur, det ställs inga krav på oss, vi är lite av ett lagomland, säger Sandell.

Han har gjort sin egen analys av varför det blev en sådan proteststorm mot kallbadhuset.

– Dels finns det en rädsla för det nya, vi var ju rädda för högertrafik en gång i tiden, och vi är ju fortfarande rädda för invandrare, och det bråkades i tjugo-trettio år innan Stadshuset blev av. Dels finns en rad inflytelserika personer vid Norr Mälarstrand som är rädda för att få sin utsikt förstörd.

Men hur nyskapande är egentligen Sandells kallbadhus? Betydligt radikalare arkitektur återfinns i stället hos Anders Wilhelmson och Gert Wingårdh. Den uppkäftigt utmanande Wilhelmson fick inget gehör för sin idé häromåret att placera 500 identiska bostadsskrapor över hela Stockholm för att möta befolkningsökningen. Och Wingårdh är i dag Sveriges mest internationellt kända samtida arkitekt, med flera uppdrag i Tyskland och nya ambassadbyggnaden i Washington på meritlistan. Han tycker att det är tråkigt att beställarens första fråga i Sverige oftast är vad man kan skära bort för att spara pengar, och hur man genast ska dra ned på kvaliteten.

När Slussen kommer på tal, suckar Gert Wingårdh först. Trots flera tävlingar står valet i dag mellan att rekonstruera den befintliga motorvägsfyrklöverkorsningen, eller arkitektkontoret Nyréns kompromiss som ska tillfredsställa alla: lite köpgalleria, lite småbåtshamn, lite naturromantik, massor av så kallad stadsmässighet, och så förstås olösta trafiklösningar.

– Det känns väldigt ointressant. Här ska man ju lägga en opera, inte en vanlig vägbro, det här är ju Stockholms mest erogena zon! Tycker Wingårdh.

Tillbaka till invigningen av BMW Welt i München. Bland besökarna återfinns arkitektrebellen Peter Cook som på sextiotalet grundade legendariska Archigram, de som skapade arkitekturutopier med uppblåsbara tak, vandrande städer och podlika lägenheter som skulle gå att bära med sig. För några år sedan skapade han en bubbligt knottrig konsthall i österrikiska Graz, med fasad i blå akryl och stål likt en uppspänd hud. En arkitektur som utmanar all medelmåttighet.

Cook berättar att han bara var elva år när han bestämde sig för att bli arkitekt, efter att ha sett en bild på Gunnar Asplunds restaurang Paradiset från Stockholmsutställningen: en byggnad som liknade ett flygplan.

– Sedan måste något skumt ha hänt i Sverige, från femtiotalet och framåt, det blev social ingenjörskonst, överdrivet pragmatiskt och så jantelagen. Nu vaknar Sverige och inser att norrmännen är skickligare, och att danskar och finnar fortfarande är lika bra. Problemet med Sverige är att det är så tyst, säger Peter Cook.

Norge har Snøhettas opera, Danmark har arkitektfirman Coop Himmelblaus konstmuseum i Ålborg, irakiskan Zaha Hadid har ritat konstmuseet Ordrupgaard utanför Köpenhamn, och i Ørestaden spränger Jean Nouvels radiohus alla budgetramar. Sverige lever fortfarande med arvet från miljonprogrammet då den sociala ingenjörskonsten och korporativismens framtidsutopi fick arkitekterna att avhända sig sitt ansvar till politiker, byggbolag och ingenjörer.

Den enda internationella trend som plockats upp här är den retrorörelse som helt tar avstånd från samtidens utmaningar och i stället omfamnar de amerikanska nyurbanisternas ideal. En nykonservativ stadsbild finansierad av Ax:son Johnson-stiftelsen genom avhandlingar, seminarier och professurer och som återfinns i skånska Hansapastischen Jakriborg, och Celebration, ett samhälle i Florida som grundades av Disney company 1994.

Arkitekternas bild att det saknas bra och riskvilliga beställare stämmer inte helt. Det är sant att det är ont om tävlingar där framför allt de unga kan visa framfötterna. Men i de öppna tävlingar som ändå genomförs återfinns inte de konstnärliga projekt som syns ute på arkitektskolorna, utan i stället är det funkispastischer som dominerar.

Men det finns undantag. Trettiofyraårige Daniel Fagerberg har ritat en stugby i Ramundberget i Funäsdalen. Inspirerad av loftbodar och brioklossar får den en tydligt markerad identitet. Här möter terrazzogolv vita innerväggar av hyvlat trä, fönstren är fritt placerade som konstruktionsdelar i fasaderna av massivt trä.

– Jag vet ju vad som går att bygga, men i Sverige är det inte många som vågar ta risker. Det är ofta byggföretagen som styr projekten, vilket gör att det är direkt orienterat mot ekonomin. Men om Erskine lyckades, så vill jag också försöka. Privata beställare visar ett helt annat intresse för nya idéer och gott hantverk, säger han.

Och kanske har Wolf Prix helt rätt när han säger att det saknas känsla: själva upplevelsen är en av arkitekturens viktigaste funktioner i dag.

När Rafael Moneo vann tävlingen om ett nytt Moderna museet i Stockholm talade man främst om just teknisk funktion. Ändå räknade de ansvariga fel på ljussättningen av utställningssalarna, och man fick bygga om allt när möglet spred sig under golven.

En så gott som samstämmig svensk arkitektkår hyllade projektet för att det inordnade sig så lågmält, nästan osynligt i staden. Den dominerande uppfattningen är att man ska bevara snarare än förnya, ny arkitektur ska vara lågmäld, inte lika högljutt provocerande som andra kulturströmningar.

Nu tävlar svenska och utländska arkitekter om utbyggnaden av Gunnar Asplunds USA-inspirerade stadsbibliotek vid Odenplan. Det är ett verk som excellerar i en tjugotalsklassicism på väg över i funktionalismen. Är inte kvadraten med dess inskrivna cylinder något av en upplysningens ljuslykta nedanför Observatoriekullen, som ställer kultur mot natur? Flera av de sex förslagen som gått till final tar i stället fasta på vår tid, och integrerar landskap och stadsmönster till en helhet.

Viktigare än att fungera som en nytändning för arkitekturen är ändå att stadsbiblioteket fungerar som ett nytt offentligt rum i staden. Inte som ännu ett torg, utan som en omdefiniering av begreppet bibliotek och offentlig plats.

Dagens bibliotek är så mycket mer än bara böcker, kunskapen finns på dvd, på internet, i en rad virtuella miljöer som knyter ihop fjärran platser jorden runt. Om det offentliga rummet i dag är en bristvara som ständigt naggas i kanten av kommersiella intressen, så kan biblioteket bli en think-tank utan motstycke, en plats där drömmar om framtiden och det förflutna möter vår samtid och blir till nya utopier.

Den svåraste, men också den mest spännande utmaningen blir hur man skapar ett biblioteksrum som sammansmälter reella och virtuella verkligheter. Men även om Kjetil Thorsen inte vill avslöja något på förhand, instämmer han i att här ligger utmaningen.

– Att skapa arkitekturikoner är inte längre intressant, nu handlar det mer om det kvalitativa. Å ena sidan ett fritt tänkande, å den andra vad som kan åstadkommas när det privata möter det offentliga. Jag tror mer på öppna lösningar, byggnader som inte är låsta utan som kan förändras och få ett nytt innehåll med tiden.

Tävlingen ger Stockholm och Sverige en unik chans att lämna den dominerande retroarkitekturen, och kan placera huvudstaden på den internationella arkitekturscenen.

Men Sverige kan också bidra med något eget, en väg ut ur den objektsfixering som råder utomlands, en kritik som även drabbar Turning Torso: det nya stadsbiblioteket är lika mycket arkitektur som stadsplanering, landskapsarkitektur och byggandet av ett framtida offentligt rum.

Vinnaren i tävlingen om Stadsbiblioteket i Stockholm avslöjas den 16 november.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera