Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Inrikes

De formar framtidens politik

Allt fler tankesmedjor. På 80-talet fanns bara Timbro. Nu ska alla ha en egen tankesmedja. Och de spelar roll.

Anders Borg högg tag i ett av de framställda vinglasen och banade sig väg genom den minglande segerrusiga församlingen, som firade den borgerliga valsegern 1991. Efter lite kallprat med Håkan A Bengtsson, kom han fram till vad han ville ha sagt:– Ni i vänstern borde också starta ett Timbro. Även om en rapport bara blir läst av författaren, har i alla fall han tvingats tänka igenom sin sak och formulera sig. Det ger fler chansen att tänka hela tankar.

Två år senare startade Håkan A Bengtsson och Per Wirtén tidskriften Arena. Ur den har Arenagruppen växt fram med seminarier, bokutgivning och tankesmedjan.

Anders Borgs betydelse för att vänstern fick tankesmedjor ska dock inte överdrivas. Inom arbetarrörelsen hade man sedan 70-talet förfasat sig över att Saf och det då nystartade Timbro tog stor plats i samhällsdebatten.

I skiftet mellan 80- och 90-tal var Timbro och Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) rätt ensamma. I dag har dussinet tankesmedjor växt fram i Sverige. Senast i raden är de nyrika centerpartisterna som vill bygga en grön, liberal tankesmedja som ska förnya idédebatten i närheten av Maud Olofssons parti.

Alla är överens om att Timbro betytt oerhört mycket för den politiska omsvängningen i Sverige under 80- och 90-talet. Men mest som underleverantör, där Saf, Svenskt Näringsliv eller moderaterna förädlat idéerna i sina kampanjer. Arena har försett det offentliga samtalet med ett antal vänsterdebattörer till tv-soffor och radioprogram. Men Cogito, Captus, Arbetarrörelsens tankesmedja eller Civitas? Mer tveksamt. Och det är nog lite med tankesmedjor som med platt-tv. Alla ska ha en, men ingen vet egentligen inte riktigt varför.

Statsvetaren Olof Petersson ledde den statliga maktutredningen i skiftet 80- och 90-tal. Då skrev han om »makten över tanken«, nu tänker han själv åt tanke­smedjan SNS.

– I den gamla korporativismen satt de olika intressena med i styrelser och utredningar. När den gamla intresseuppdelningen försvagades tvingades de in i opinionsbildning och lobbyism, säger Olof Petersson.

Så länge samförståndsandan rådde skulle alla parter höras, eller vara med där besluten fattades. Statsapparaten anpassades därefter. En utredning fick ta tid och organisationer, experter och forskare deltog ofta.

– Statens offentliga utredningar, SOU, var den tidens tankesmedja och spelade en viktig roll fram till 70-talet. Nu snabbutreder man, stiftar lagar och ser om det funkar, säger Olof Petersson.

En annan orsak till tankesmedjornas frammarsch är att de politiska partierna spelar en mindre roll som idéproducenter. När färre går på partimöten, och medelåldern ständigt ökar, kan politiken i stället utvecklas på entreprenad. I Tyskland och Österrike har man sedan länge tagit konsekvenserna av detta, och en del av partistödet slussas direkt till partiernas tankesmedjor.

I USA är det kanske ännu tydligare att det är ett antal »thinktanks« som producerar idéerna och partierna är bara val­apparater.

Kanske är det samma utveckling vi ser i Sverige. Så länge socialdemokratin behärskade den politiska scenen i Sverige kunde man störas av Timbro, men det fanns egna resurser för motattacker.

– LO och fackförbunden hade starka utredningsavdelningar, och under långa tider tog regerings- och riksdagskanslierna fram de underlag som behövdes. Men visst, det snackades om att bemöta Timbro i nästan 30 år utan att något hände, säger Ove Andersson, på Arbetarrörelsens tankesmedja, som finansieras av socialdemokraterna, LO och ABF.

Definitionen på en tankesmedja är diffus. Man skulle helt enkelt kunna säga att den som definierar sig som tankesmedja också är det. Men flera vill hellre kalla sig »idéinstitut«.
Inriktningen spänner också över ett stort fält. Från dem som mäter sin egen betydelse i hur många debattartiklar de får in, till dem som valt det långsiktiga perspektivet.

– Vi startade 2005 och har fått mellan 500 och 600 debattartiklar publicerade, säger Nima Sanandaji, som leder Captus, en smedja som säger sig vilja utveckla den frihetliga idédebatten och som mäter resultat i hur ofta de syns. Pengarna kommer från Stiftelsen Fritt Näringsliv som också finansierar Timbro.

För lilla Civitas är det viktigare att uppmuntra den kristdemokratiska idédebatten:

– Det är viktigt att det finns de som för en idédebatt utan hänsyn till opinionsvindarna, säger ordföranden Helena Höij.

Liberala Ohlininstitutet samlar folk som redan syns och hörs i debatten, men i institutet ska de kunna tänka friare och mer långsiktigt.

– Vi startade 1993, och det var en reaktion på att vi tyckte folkpartiet stagnerat i idéarbetet, i mitt perspektiv drivit för långt åt vänster. Vi representerar tid för eftertanke, och har inte som mål att synas i medierna, säger ordföranden Gunnar Fröroth, som själv leder pr-företaget Diplomat.

Även om Timbrospöket lever är de flesta överens om att just deras betydelse minskat. Fast när långsiktigheten är ett mål vet man först i morgon vilken betydelse något haft i går. Många nämner ett initiativ som Ulf Kristersson, i dag socialborgarråd i Stockholm, tog på 90-talet som timbroit. I »ekumeniken« skulle unga människor från de olika borgerliga partierna mötas.

– Ekumeniken såg till att de unga borgerliga politikerna möttes. Många som deltog då sitter i dag i kanslihuset. De skaffade sig en gemensam värdegrund på 90-talet, säger Gunnar Fröroth.

Och just där kanske smedjorna har sin största betydelse – i att skapa nätverk. Ibland oförväntade sådana. Vänsterns Arena/Agora kan till exempel närma sig feminister och veganer, aktörer som partierna normalt sett inte samarbetar med. Timbro kan på samma sätt härbärgera den högerdebatt som numera inte finner så stor plats hos de nya moderaterna.

Men visst finns det framgångar också på kort sikt. Timbro har till exempel i flera år drivit frågan om att statliga myndigheter inte ska arbeta med opinionsbildning. LO menar att både avskaffandet av Arbetslivsinstitutet och den utredning som tillsatts för att se till att statliga myndigheters opinionsbildning begränsades är resultat av kampanjen.

Den Nya Välfärden drev tidigt förslag om kundvalsmodeller i offentliga sektorn, som till exempel skolpeng. De modeller som kommunerna nu infört har hämtat många drag från smedjans förslag.

Vad är det då som gör att tankesmedjorna lyckats?

– Det geniala med Timbro var att man pekade ut det långsiktiga uppdraget och skilde ut det från partipolitiken, säger Maria Rankka, vd på Timbro.

Frågan är hur uppgiften ser ut framöver.

– Partipolitiken framöver kommer att vara relativt mittorienterad, oavsett om det är Reinfeldt eller Sahlin som är statsminister. Det intressanta då blir var mitten befinner sig. Och det tror jag avgörs av andra aktörer än de politiska partierna, säger Maria Rankka.

– Det har börjat bli så som vi har tjatat om i alla år. Fast nu när vi är där känner vi knappt igen oss, säger Den Nya Välfärdens grundare Patrik Engellau.

Läs mer om kända och okända agendasättare på makthavare.se

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera