Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Framtiden är en region

Handel och arbete över gränserna knyter samman länderna i norr. Men politikerna hänger inte med.

Anders Fogh Rasmussens borgerliga regering och Dansk Folkeparti kan arbeta ihop i ytterligare fyra år. Ändå antydde valrörelsen en klimatförändring. Den hittills så duktigt kaxige statsministern har skäl att bli något mer ödmjuk när han söker stöd för att trimma om den danska välfärdsstaten. I vilken grad påverkar detta Sverige? »Vad fan angår dej Danmarks affärer?«, för att travestera en berömd rad om Polen ur »Fredmans epistlar« av Bellman.

Relevanta frågor en nordisk granne alltid kan ställa sig. Men också Polen är ju ett grannland, så varför alls detta snack om »Norden«? Ett urmodigt och alltmer bleknat begrepp, sägs det ibland. Hellre borde vi kanske tala om »Östersjön« som en avgränsad kulturgeografisk och geopolitisk enhet, ett upplägg Sverige presenterat inför sitt EU-ordförandeskap hösten 2009. Eller om »nordområdena« upp mot Barents hav och på Kolahalvön, en region norske utrikesministern Jonas Gahr Störe energiskt lanserar som Europas kommande Klondyke. Båda resonemangen har fog för sig.

Förhoppningsvis får ändå den danska valutgången betydelse för det klassiska »Norden«. För första gången sedan 1990-talet tycktes hänvisningar till svensk asylpolitik, från bland annat socialdemokraternas Helle Thorning-Schmidt, vinna lite gehör. De hånskrattades inte bort helt och hållet. Den bistra utlänningspolitiken kanske blir ett snäpp mer human. Lägg därtill en statsminister som inte är lika devot försvarare av Georg Bushs krig i Irak som förr. Det pekar mot ett Danmark som sticker ut mindre mot resten av Norden. Då minskar också spelutrymmet för det skrikigt rödvita Dansk Folkeparti, partiet som raljerat om slopad passfrihet gentemot Sverige och en bom över Öresundsbron. En nyans som gör det lättare att tro att Norden trots allt har en framtid.

Ett förnyat Norden kan gärna hämta friskt vatten ur gamla källor. Den fjärde februari 1846 talade Carl Jonas Love Almqvist i Köpenhamn »Om Skandinavismens utförbarhet«. Det märkliga är att denne sannolike giftmördare, skarpe publicist och romantiske svärmare kom med ett utkast till ett Nordens Förenta stater som ter sig förnuftigt och smått profetiskt än i dag. Han uppfattade Norden som en del av »en gemensam europeisk enhet«. Men han underströk dess egenart i form av böndernas relativa frihet, individens möjligheter, hyllandet av det enkla, viss beredvillighet hos adel och elit att lyssna på vanligt folk. Allt detta till skillnad från kontinentens feodala och brutala traditioner. Ett slags nordisk modell, helt enkelt. Almqvist insåg dessutom att Norden bestod av »ett antal småriken och dialekter«.

Vad som blev nationalstaterna var honom främmande. Är det inte till den insikten vi nu sakta återvänder, 161 år efter hans föreläsning?

Ute i Europa ses nordbor som en homogen krets, politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt.

Nationalstatens begränsningar blir uppenbara för allt fler, utom för Pia Kjaersgaard och några andra skygglappsförsedda. Återstår att satsa på regionerna, migrationen över gränserna, samarbetena över Öresund, Östersjön, Tornedalen, Charlottenberg-Kongsvinger, ibland utsträckta till Baltikum, St Petersburg, Kolahalvön, Polen eller Tyskland eller utåt Nordatlanten. Drivmotorn är det Norden som Almqvist skissade på.

2000-talet löper efter den väg Carl Jonas Love Almqvist ritade upp. Han föreslog de skandinaviska härarnas sammanslagning »i en offensiv- och defensiv­allians«. Sverige-Norge-Finland hyser i dag långtgående planer i den riktningen. 30 000 svenskar skattar i Danmark och ungefär lika många jobbar i Norge, liksom norrmän och danskar i Sverige. Hundratusentals finlandsättlingar i Sverige knyter förbindelserna över Bottniska viken tätare. Ekonomierna sys ihop. Dialekterna blandas. Smårikena går samman. Det finns bara ett problem: att de nordiska regionernas ledande politiker och nationella regeringar inte vågar göra kraftfull gemensam politik av vår nya verklighet. Sorgligt nog.

Bengt Lindroth är frilansjournalist och före detta nordenkorrespondent för Sveriges Radio.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera