Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Glider isär

På ytan är det mycket som förenar. Men de politiska skillnaderna mellan Sverige, Norge och Danmark är knivskarpa – och blir allt större.

»När Anders Fogh marscherer frem – när Anders Fogh marscherer frem«, skanderar segerrusiga entusiaster på Venstres valvaka i det gamla slakthuset Oksehallen.

På ytan kunde det ha varit valvaka hos de svenska moderaterna – samma kostymnissar och välfriserade blondiner, samma segerrus och nytvättade partiledare. Förvisso är folkpartiet liberala Venstres systerparti, men det är moderaterna som är motsvarigheten. Båda har förflyttat fokus från höger mot mitten och därmed kapat åt sig tillräckligt stor andel av väljarnas röster för att hamna i regeringsställning, båda har vunnit val med löften om att bevara välfärdsstaten, inte slakta den.

Taktiken är närbesläktad, och det är lätt att dra paralleller mellan de två framgångsrecepten. Men under ytan verkar Fredrik Reinfeldt och Anders Fogh Rasmussen i vitt skilda politiska landskap, och förutsättningarna för att driva en framgångsrik politik i Sverige och Danmark ser helt olika ut.

Inom Norden delar länderna en gemensam historia och kultur, men på det politiska området skiljer sig såväl värderingar och krav hos väljarkåren, som partistrukturer och politiska traditioner mellan länderna.

Finland avviker med en politisk historia som i stor utsträckning präglats av utrikespolitiska hänsyn, medan Island också är republik med ett politiskt liv som sällan speglas i Sverige. Danmark, Norge och Sverige har däremot samma valsystem och styrelseskick.

Flyktingpolitiken

Den mest iögonfallande skillnaden mellan svensk och dansk politik gäller flyktingpolitiken. Förutom uppmärksamheten kring det nya alternativet Ny Alliance med partiledaren Naser Khader, har det danska valet återigen haft frågan i fokus. Inte lika mycket som inför valen 2001 och 2005, men ämnet var även denna gång mediernas darling – lika enkel som polariserande.

Efter Pia Kjarsgaards inträde i politiken måste alla partier förhålla sig till Dansk Folkepartis krav på restriktiv flyktingpolitik. Sedan Anders Fogh Rasmussen tillträdde 2001 har en tuff migrationslagstiftning införts och antalet beviljade asylansökningar har minskat med 80 procent. Till och med Ny Alliance, vars partiledare har palestinska och syrianska rötter, talar om en fortsatt strikt migrationspolitik.

Sverige har ingen Pia Kjaersgaard. I det avseendet kan Danmark tyckas ha mer gemensamt med Norge, med sitt Fremskrittsparti. Både Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti har karismatiska ledare, de har en tydlig fiende som slår an hos en förhållandevis religiös befolkning. Men Fremskrittspartiet har å andra sidan en bredare agenda, mildare retorik och spelar en annan roll i norsk politik.

– Fremskrittspartiet har mycket mindre inflytande i Norge än vad Dansk folkeparti har i Danmark, säger den norske frilansjournalisten Ole Martin Larsen.

Sverige å sin sida har erfarenheten av Ny demokrati som havererade på grund av inre stridigheter. De svenska partierna har också – hittills – hållit emot gentemot Sverigedemokraterna och avstått från att locka väljare med liknande argument. Det finns dock de som tror att ett närmande länderna emellan är oundvikligt i denna fråga.

Miljöministern Connie Hedegaard från Det Konservative Folkeparti ler när Fokus frågar om solidaritet med flyktingar och med andra mottagarländer.

– Lustigt att just du som är från Sverige frågar det, säger hon lite ironiskt och berättar att hon följer den svenska flyktingdebatten på nära håll från sitt hus nära Gränna. Hon är säker på att vårt liberala flyktingmottagande kommer att ge Sverigedemokraterna större stöd än Dansk Folkeparti.

– Det kokar under ytan i det svenska samhället och Sverigedemokraterna är mycket mer främlingsfientliga än Dansk Folkeparti.

Vänster eller höger

Offentlig finansierad välfärd, utbyggd offentlig sektor – tittar man på retoriken kan det verka som om de ideologiska skillnaderna är små mellan Sverige, Norge och Danmark. Men skillnaderna är stora – och ökar snarare än minskar.

Norge är det svenska vänsterpartiets stora föredöme. Där vann Arbeiderpartiet valet 2005 tack vare en markant vänstersväng och anpassning till facket. Socialdemokraten Jens Stoltenberg leder nu en regering där även Socialistisk Venstreparti och Senterpartiet ingår. I Norge har rapporteringen om det danska valet varit begränsad. Där är den sociala och politiska gemenskapen större med Sverige – även om den uppenbara likheten mellan Danmark och Norge är att de främlingsfientliga partierna drar så många röster.

– De svenska socialdemokraterna behöver, tillsammans med vänsterpartiet och facket, utforma en långsiktig vänsteragenda. Vi vill att Sverige ska göra samma vänstersväng som Norge, säger vänsterradikala Flammans chefredaktör Aron Etzler, som skrivit en bok om Trondheims­modellen, som den nya vänsterpolitiken brukar kallas.

Sverige ligger någonstans på mitten av skalan. Här har socialdemokraterna dominerat politiken under efterkrigstiden och moderaterna vann valet genom att styra den borgerliga alliansen mot mitten. Många anser att moderaterna har kopierat danska Venstres framgångsrecept men det tillbakavisar partisekreteraren Per Schlingmann.

– Det handlade mer om hur moderaterna såg ut efter valet 2002. Däremot inspirerar deras förmåga att skapa förtroende i välfärdspolitiken, säger han.

Danmark är överlägset längst till höger; såväl kultur som politik är mer borgerlig och mer liberal – oavsett vilken färg regeringen har. Där finns en utbredd kulturkonservatism – och kulturradikalism.

Där finns också den närhet till kontinenten som sannolikt är skälet till att Danmark har Radikale Venstre, ett kulturradikalt parti som det inte finns någon motsvarighet till i övriga Norden – däremot i Europa.

Något som skiljer Sverige från Danmark och Norge är också att de har partier både längre vänster- och högerut än de stora partierna. I Danmark samlar partierna på ytterkanten en fjärdedel av väljarkåren.
I valet stärkte Pia Kjaersgaard sitt mandat samtidigt som den stora vinnarna var Villy Sövndal, ledare för vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti. I Sverige saknas gränsalternativen; vänsterpartiet går uselt och det saknas högeralternativ till nymoderaterna.

Sammanfattningsvis spretar det mer än på länge mellan Norge, Sverige och Danmark, till stor del som en följd av valresultatet i Norge 2005. Veckans borgerliga valseger i Danmark gör att de ideologiska klyftorna länderna emellan snarare ökar än minskar.

Block- eller mittpolitik

Både Norge och Sverige har historiskt sett haft mer utpräglad blockpolitik än Danmark, vars partiflora är både bredare och mer varierad.

Statsvetaren Anders Sannerstedt i Lund säger att likheterna mellan de nordiska länderna var större före 1973, då diskussionen i samband med det danska EU-inträdet ledde till att flera nya partier startades. Med en tvåprocentsspärr till folketinget har mindre partier och profilerade enfrågepartier ofta fått relativt stor betydelse, och i veckans val deltog nio partier med chans att komma in i folketinget.

Den danska statsvetaren Mette Anthonsen vid Göteborgs universitet förklarar att Danmark har en helt annan tradition av blocköverskridande samarbeten, med regeringar i alla färger sedan 1970.

– Till och med en koalition mellan Venstre och socialdemokraterna, vilket kanske är svårt att föreställa sig i Sverige, säger hon. Samtidigt upplever hon att en konsekvens av den danska valrörelsen och Ny Alliances roll varit att stärka blockuppdelningen och motsättningarna mellan den blå och den röda gruppen.

I Sverige började nya partier få betydelse långt senare – först 1988 kom miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Svensk blockpolitik är också den i särklass mest cementerade. Även om Norge har samma uppdelning är det inte samma vattentäta skott mellan de två blocken – i dagens arbeiderpartistiska regering ingår som sagt Senterpartiet.

Härutöver har både Sveriges och Danmarks stora höger- och vänsterorienterade partier girat mot varandra, med mitten-trängsel som resultat. Anders Sannerstedt tror att attraktionen mot mitten är ofrånkomlig – där finns de flesta väljarna.

– Lägger du dig för långt åt ena hållet vinner du inga val.

Men mittpolitiken har sina baksidor. Enligt den danska professorn Drude Dahlerup vid Stockholms universitet har den i både Danmark och Sverige lett till en utslätad, mediefixerad politik som hon kallar designerpolitik.

– Spinndoktorerna är inte intresserade av partiernas ståndpunkter i sakfrågor – de vill bara sälja ett budskap om vad de tror att folk tycker.

Inget danskt folkhem

Den danska politikens främsta kännetecken i internationell medierapportering de senaste åren har handlat om restriktiv flyktingpolitik, höga skatter och flexicurity, den flexibla danska arbetsmarknadsmodellen. Men den största sakfrågan i danska valet handlade om något annat – skatter och välfärd. Precis som i Sverige undvek Venstre att gå till val på systemskifte, snarare handlade löftena om relativt små förändringar. För trots den borgerliga prägeln är uppslutningen stor i Danmark kring idén om en skattefinansierad offentligt sektor. Efter den högersväng som både den danska och svenska borgerligheten genomgått, råder bred enighet mellan de stora vänster- och högerpartierna om grunderna i välfärdspolitiken.

Även här är dock skillnaderna större än de verkar på ytan. Både Norge och Sverige har traditionellt sett en starkare stat än Danmark, och i deras historia har byggandet av folkhemmet tagit stor plats. Här går det att återknyta till vänster-höger-resonemanget; det ligger i den danska borgerliga naturen att staten ska underordnas individ, kommun eller region. Medan förhållandet mellan medborgare och stat är mer reglerat i Sverige och Norge, har individualism och lokalstyre starkare ställning i Danmark.

Enligt statsvetaren Mette Anthonsen vid Göteborgs universitet har den danska välfärdspolitiken aldrig haft som mål att skapa ett folkhem.

– I Danmark ska inte staten komma och tala om för folk hur man ska leva, säger hon.

Med Danmarks närhet till kontinenten och europeiskt borgerliga värderingar är det lätt att tro att danskarna helst finner politisk inspiration i Europa men enligt Mette Anthonsen stämmer inte det. Hon menar att den danska EU-skepsisen är utbredd och att Danmark definitivt inte drar mot Europa.

– Nej, danskarna ligger nog två år efter Norge när det gäller anti-europeiska känslor. Det har med deras skeptiska inställning till stat och överstat att göra, säger hon.

Tillbaka på valvakan. Där kommer folkpartiledaren Jan Björklund traskande bland bekanta blåklintsblå vimplar. Han verkar nöjd – med de borgerligas valseger i Danmark tycker han sig se ett mönster.

– Socialdemokraternas dominans i nordisk politik har brutits – den hör till historien, säger han och viftar bort det faktum att socialdemokraterna aldrig har dominerat dansk politik nämnvärt.
Men Anders Fogh Rasmussens obekväma uppgift att förankra sin regeringspolitik hos två partier med motsatta ståndpunkter beträffande både immigration och skatter kommer att tjäna som en läxa för den svenska regeringen.

– Det gäller att Fredrik Reinfeldt kan hålla ihop alliansen. De måste kunna visa upp ett trovärdigt, samspelt regeringsalternativ inför nästa val, säger Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder.
Den på ytan snarlika utvecklingen för dansk och svensk borgerlighet handlar mer om taktik än innehåll.

Vänstervändningen mot mitten har helt enkelt ett helt annat innehåll i Danmark än i Sverige. Medan Fredrik Reinfeldt har tre lydiga kompisar i sin alliansregering, ska Anders Fogh Rasmussen förankra sin politik hos både Pia Kjaersgaard, som kommer att fortsätta propagera för en aggressiv flyktingpolitik, och Nasser Khader, som driver på skattepolitiken från höger. Och medan Fogh Rasmussens politik vilar på en stabilt borgerlig väljarkår, påminns Fredrik Reinfeldt ständigt om den socialdemokratiska dominansen i modern svensk historia.

Att Fredrik Reinfeldts regeringspolitik präglas av hotet från socialdemokraterna, snarare än från högeralternativ, syns inte minst på den höga reformtakten. Per Schlingmann talar om hur Sverige skiljer sig från Danmark i det avseendet och får medhåll av pr-strategen Morten Rud Pedersen med ett förflutet inom danska socialdemokraterna. Men han menar att Anders Fogh Rasmussens långsamma förändringar är en strategi för att behålla makten.

– Det är skälet till att Ander Fogh Rasmussen fick sitta kvar medan Fredrik Reinfeldt kommer att förlora makten 2010, säger Morden Rud Pedersen.

skandinavien.gif

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera