Irak: I gränslandet

Text: Nicolas Hénin Översättning och bearbetning Anna Ritter

Bild: Erik de castro/Scanpix

Ett fint damm virvlar överallt och får ny fart av minsta vindpust. Det är omöjligt att inte andas in dammet tillsammans med den heta ökenluften. De 20 år gamla såren från kriget mellan Iran och Irak syns fortfarande överallt i det taggtrådsbeklädda landskapet.

I dag ser de irakiska gränsvakterna som patrullerar kullarna i sina pickuper inte med samma rädsla på den stora och mäktiga grannen. De sicksackar vant mellan de stora kratrarna i marken, som påminner om Saddam Husseins dagar, och återvänder sedan till sin utkiksplats, en märklig fortliknande byggnation i betong vars dubbla murar mest påminner om något från medeltiden. Högst upp i tornet skymtar de iranska försvarslinjerna i fjärran. De är av mer modernt snitt och liknar de kontrolltorn som finns på flygplatser.

– Ibland spenderar vi timmar med att titta på varandra i kikarna, säger en av de irakiska vakterna.

Bara ett par hundra meter skiljer dem åt, men ingen vågar sig över gränsen. Mellan dem ligger en matta av minor.

Här, i Diyalaprovinsen, på den väg som förbinder Bagdad med Teheran, har kontrollen överlåtits helt åt den kurdiska peshmergamilisen. Den före detta gerillamannen Hassan, numera general Hassan, basar över betongfortet. Han upprätthåller en vänlig relation med andra sidan, där det bor en inte obetydlig kurdisk minoritet, men han är fientligt inställd till regimen i Teheran.

Gränsdragningen i Diyala är inte helt logisk. Familjer på båda sidorna passerar gränsen oavbrutet, ofta har man släkt och vänner på andra sidan. Människorna här bryr sig knappast om huruvida de på pappret är irakier eller iranier. Den kurdiska identiteten är så mycket viktigare. General Hassan visar upp sitt vapenförråd, som består av ett 10-tal kalashnikovs och ett antal gevär som ser ut att härstamma från andra världskriget.

– Titta, säger han, vi har nästan inga vapen. Jag skäms över att behöva visa hur det är. Om iranierna visste hur dåligt beväpnade vi var skulle de förmodligen attackera oss!
I den lilla staden Khanaquin finns en annan irakisk general, Nazim, som beklagar sig över de bristande resurserna och den dåligt bevakade gränsen. General Nazim tar emot på sitt kontor, där han i dag har besök av den amerikanske officeren Ron Ward.

– Under tio månader har jag inte sett en enda fientlig handling utföras av iranierna i detta gränsområde. Det är framför allt cigaretter, alkohol och får som transporteras över gränsen, säger Ron Ward.

General Nazim gör sitt bästa för att övertyga sin amerikanske kollega om att mullorna i Iran pumpar in pengar till de sunnimuslimska terroristerna i Irak, och därför behöver den kurdiska peshmergamilisen mer amerikanska pengar, mer resurser. Ron Ward ser inte ut att veta vad han ska tro.

Ungefär tio mil därifrån kanske det kan finnas ett svar. Den amerikanska militärbasen Caldwell sträcker sig över ett stort område i Diyalaprovinsen. Här råder lugn och stillhet och det finns inget som tyder på att den amerikanska armén förbereder sig för en militär operation som sträcker sig ända in i Irak – något som det spekulerats vilt om i amerikanska medier den senaste tiden. Bara de många antennerna och parabolerna som sträcker sig upp mot himlen skvallrar om det starka amerikanska intresset för vad som pågår på den iranska sidan av gränsen.

Major Scott A Pettigrew tar emot. Han ansvarar för den militära underrättelseverksamheten i provinsen och han tror inte på den påstådda kopplingen mellan Iran och al-Quaida. Faktum är att han bestämt avfärdar merparten av ryktena som cirkulerar i Washington om Irans göranden och låtanden.

– Vi har aldrig gripit en iransk agent i Diyala och vi har aldrig funnit finansiella kanaler från Iran till Irak, säger han.

Men på en punkt är han tydlig: det finns många vapen i Irak med Iran som avsändare. De så kallade EFP-minorna, vilket står för »explosively formed penetrators« är mycket dödliga och tränger igenom pansar. Spionchef Pettigrew förklarar att minornas speciella »huvuden« i läder kräver ett hantverkskunnande som bara finns i Iran, och att sunnigrupper försökt tillverka dessa minor, men misslyckats.

– Inskriptionerna är på engelska men vissa tecken gör att vi kan vara säkra på att minorna tillverkas i Iran. Merparten av dessa vapen är tänkta för Muqtada al-Sadrs egna krigare, Mahdimilisen, säger Scott A Pettigrew.

Sedan Saddam Husseins fall har Iran berett vägen i Irak. I det shiitdominerade södra Irak accepteras iransk valuta av många handlare och stora delar av elektriciteten, bensinen, byggmaterielet och maten har sitt ursprung i Iran. Handeln mellan de bägge grannarna kommer i år att passera 1-miljardstrecket och Iran är en av huvudaktörerna när det gäller Iraks återuppbyggnad.

Senast byggdes två elcentraler, en i Bagdad, den andra i Najaf, med grannens bistånd. Och många av de ministrar som nu styr i Bagdad har spenderat åratal i exil på iransk mark. Iraks president Jalal Talabani använde sig länge av det pass som Teheran försett honom med. Även de religiösa banden är starka: den mäktigaste religiöse ledaren i Irak, Ali al-Sistani, är faktiskt iranier.

– Men premiärminister Nuri al-Maliki hatar i alla fall iranier, trots att han spenderat flera år i landet. Han tycker att de är arroganta, säger en högt uppsatt amerikansk tjänsteman i Irak, och tycks finna viss tröst i det. Han fortsätter:

– Med tanke på att vi har avlägsnat två av Irans fiender: Saddam Hussein och talibanerna, så kunde man kanske vänta sig att de skulle vara lite mer tacksamma, tillägger han utan att dra det minsta på munnen.

Irans inflytande märks annars lite här och var i den irakiska huvudstaden. Bilder på iranska religiösa ledare pryder husväggarna i de shiitdominerade kvarteren. På den amerikanska ambassaden är blickarna redan riktade mot händelserna i Iran. En av de anställda, som vill vara anonym, tror inte att USA kommer att anfalla Iran.

– Inte för att vi saknar militär kapacitet, flygattacker skulle till exempel vara tänkbara. Men även flygattacker skulle innebära alltför stora risker för våra militärer.

På en stor bildskärm visas de amerikanska truppernas placering i Irak i realtid. Små gröna prickar som kryllar i stora kluster i Bagdad med omgivningar. Men inte i Sadr City. Den stora shiitdominerade förorten är tömd på all amerikansk truppnärvaro. En amerikansk sergeant förklarar varför:

– Vi sätter inte våra fötter där längre. Det är livsfarligt och fullt av Mahdimilis. Irans inflytande är alldeles för stort.

intiran_irak_karta.jpg