Hur manlig är Reinfeldt?

»Vem är det som leder Sveriges regering?«

Urban Ahlin (s) ställde frågan i riksdagen och statsministern lade huvudet på sned.

»Fru talman, det är jag som leder Sveriges regering.«

Han tar inte ställning. Han höjer aldrig rösten. Han har aldrig pekat ut någon riktning och han ser mest ut som en ledsen hund (om det överhuvudtaget går att få syn på honom). »Han är knappast någon Winston Churchill«, morrade SvD:s ledarsida. Var håller Reinfeldt hus, och vem är det egentligen som bestämmer? Är det den hästsvansade finansministern och hans förmenta vetenskapligheter? Den arrogante utrikesministern med blogg och gasledning? Kanske rentav lady Macbeth, hon den där landstingspolitikern från Täby? Kritiken mot Reinfeldts otydliga ledarskap är intensiv men ingen vågar säga vad det egentligen handlar om: manlighet.

Harvardprofessorn Harvey C Mansfield skrev nyligen en uppmärksammad bok om behovet av manlighet i politiken. Den neokonservative Mansfield definierar manlighet som förmågan att stå upp för det man tror på i en riskfylld situation. Det handlar om att trivas i konflikt samt att aktivt och ogenerat sträva efter makten. I boken tvingas Mansfield motvilligt konstatera att mrs Thatcher onekligen besatt dessa egenskaper och bevisligen kan alltså även kvinnor förkroppsliga manlighet. Även om professorn naturligtvis markerar att detta »är lite som att lära katter att skälla«. Hursomhelst är manlighet en dygd som i dagens värld av lyssnande ledarskap har blivit arbetslös. Mansfield vill bryta manlighetens utanförskap. Alla ska med! Alla behövs! Han vill inte ha politiker som väntar på rådslaget. Han vill ha politiker som pekar med hela handen och sparkar med hela foten.

I USA är manlighet sedan länge en politisk faktor. Demokraterna spenderade mer tid på att framställa John Kerry som manlig krigshjälte än på att artikulera ett tydligt alternativ till George W Bushs politik i Irak. Det gick inte vägen, men mest för att det inte gick vägen. Inte för att taktiken var felvald.

Magnus Linton noterade i Expressen förra sommaren hur även manliga politiker i Sverige alltmer börjar bedömas utifrån sin maskulinitet. Den Hårde Krigshjälten går visserligen inte hem av kulturella skäl, utan den manlighet som vi anser signalerar ledarskapsförmåga är en annan. Det är Den Gode Mannen, som smarta politiker inrättar sig efter: han som aldrig sa hora, som älskar att städa och som pappabloggar samtidigt som han inför vårdnadsbidrag.

När Anders E Borg deklarerade att hans främsta kompetens låg i att han kunde rita fina teckningar av prinsessor tillsammans med sina barn var jag en av dem som ställde mig frågande.

Ehh? Och den här killen ansvarar alltså för landets ekonomi? I dag vet jag bättre. En rapport från institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visade i förra veckan att män karriärmässigt gynnas av att vara pappor. En kvinna som jollrar om bebisar anses ha gröt i hjärnan, en man som jollrar om bebisar anses bli en bättre ledare. Expressens ledarsida noterade att Thomas Bodströms karriär tog fart först efter att han fick barn.

Feministisk teori definierar maskulinitet som ett spel i ständig förändring. Tricket ligger i att ständigt återuppfinna nya beteenden vilka kan legitimera mäns överordning. I dag handlar det i praktiken, enligt mansforskaren David Tjeder, om att visa upp rätt doser av femininitet utan att ge avkall på manliga privilegium. Den Gode Mannen kanske känns mer modern än Den Hårde Krigshjälten men han är likväl man. Den roll som legitimerar makt definieras ständigt som en roll som kvinnan i kraft av sitt kön inte kan ta. Däri ligger själva poängen. Fredrik Reinfeldt kan alltså inte anklagas för att vara omanlig. Precis som med »de nya moderaterna« handlar »den nya manligheten« om ett strategibyte. Innehållet är detsamma.

Killen som tittar en djupt i ögonen och säger »Jag kan känna din smärta« bara för att få en i säng är inte mindre manlig, han är bara en slemmigare taktiker. Fredrik Reinfeldt åker land och rike runt, tittar de lågavlönade kvinnorna djupt i ögonen och säger »Jag kan känna er smärta«. Sedan åker han hem och dunkar igenom en budget som slår med kirurgisk precision mot precis de grupper vars smärta han känner.

»Vem är det som leder Sveriges regering?«

»Fru talman, det är jag som leder Sveriges regering.«

***

För övrigt verkar socialdemokrater i en lång tradition av att anklaga politiska motståndare för omanlighet. Gällande regeringen Reinfeldts oförmåga till kraftfulla politiska avslut kunde Mona Sahlin exempelvis damma av vad Herbert Wehner en gång sa om de tyska liberalerna: »Sie können eregieren, aber nicht regieren«. Politik är som sagt inte enbart att vilja.

Läs mer om manliga och kvinnliga politiker på makthavare.se