Inrikes

Läkarna ratar psykiatrin

På vissa kliniker saknas helt fast anställda läkare. På andra är bara hälften av tjänsterna besatta. Det visar Fokus stora kartläggning.

Anders är i 50-årsåldern. Efter att ha blivit arbetslös drabbas han av en svår depression med känsla av hopplöshet och självmordstankar. Han söker hjälp i den psykiatriska öppenvården. Under de följande åtta veckorna – när han är som mest sjuk och behövande – får Anders träffa tre olika hyrläkare. Så kan det se ut i dag för den som drabbas av en psykisk sjukdom och råkar bo i fel del av landet.

Svårigheten att rekrytera psykiatriker har länge varit ett problem för vissa landsting – framför allt i glesbygden. Fokus undersökning visar nu att läget är akut och landsomfattande. På 20 av 55 kartlagda psykiatriska mottagningar drivs verksamheten med halv personalstyrka. Också psykiatrin i storstadsregioner och universitetsstäder – tidigare traditionellt attraktiva arbetsplatser – lider i dag av svåra rekryteringsproblem.

Ett exempel är Västra Götalandregionen och Sahlgrenska universitetssjukhuset. Vuxenpsykiatrin vid Mölndals sjukhus uppger för Fokus att 10 av deras 16 psykiatrikertjänster är obesatta. Likaså är barnpsykiatrin i regionen hårt drabbad med mellan 40 och 50 procentiga vakanser på regionens samtliga fyra kliniker.

– Vi producerar en massa specialister men de stannar inte kvar hos oss. Ett problem är att Sahlgrenskas akademiska position har försämrats. Psykiatrin har plockats bort från forskningsverksamheten och det minskar vår attraktionskraft betydligt, säger Jan Svedlund, verksamhetschef för Psykiatri Sahlgrenska.
Samtidigt är det skillnad mellan storstad och storstad. I Stockholm är det attraktivt att bo och jobba, vilket också syns i statistiken. Med några undantag: barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholms län har till exempel 14 av 70 tjänster vakanta.

På Skaraborgs sjukhus i Västra Götaland har både vuxen- och barnpsykiatrin stora problem att bemanna sina verksamheter. Där är mer än hälften – 62 procent – av vuxenpsykiatrins 26 tjänster vakanta.

– Många psykiatriker flyttar på sig eftersom det finns så många möjligheter. På så sätt kan man få upp sin lön. Det finns inga ekonomiska incitament som belönar kontinuitet, säger Andreas Leschinger, verksamhetschef vid vuxenpsykiatriska kliniken i Falköping.

Politikerna konstaterar att de här vakansnivåerna inte är acceptabla, men har hittills inte gjort så mycket för att förbättra situationen.

– Det är mycket bekymmersamt och jag har ingen enkel lösning på problemet. Det har ju sett ut så här i flera år och det är en bristsituation vi delar med större delen av landet. Vi försöker få fler läkarstuderande att välja psykiatri bland annat genom att utöka antalet specialisttjänster i regionen. Och förra året utökade vi antalet slutenvårdsplatser i Göteborg från 25 till 30, säger Jan-Åke Simonsson, s-politiker med ansvar för psykiatri i Västra Götalands regionstyrelse.

Värmland tillhör de landsting som länge haft rekryteringsproblem. Inom slutenvården fanns under en period inte en enda fast anställd psykiater. I dag är fortfarande fyra av sex tjänster vakanta. Även barnpsykiatrin har problem med fyra av tio tjänster vakanta. I öppenvården är det ännu värre.

– Personalsituationen sliter väldigt mycket på dem som arbetat i verksamheten. Personalen får ta ett större ansvar och ständigt vrida och vända på saker och ting för att hitta nödlösningar. Likaså detta att ha en »Veckans doktor«, som vi lite vanvördigt kallar hyrläkarna, skapar en väldig oro i organisationen, säger Kjell Handfast, tf verksamhetschef för den psykiatriska öppenvården Säffle/Grums. Där har de för närvarande inte en enda tillsvidareanställd.

Det är en dyster bild av svensk psykiatri som psykiatriker och verksamhetschefer runt om i Sverige tecknar.

Verksamheterna beskrivs ofta som oerhört ansträngda – med fler patienter än någonsin och delvis nya patientgrupper med mer diffusa problem som utbrändhet. Många vittnar också om en hårt bantad slutenvård med små och överfulla vårdavdelningar som snarare skapar ångest hos patienterna än botar den. Läkarna upplever dessutom att de har väldigt lite tid att behandla patienterna – delvis som ett resultat av personalbristen. Tiden att fördjupa kunskapen om de svåra fallen har minskat, man hinner egentligen bara skriva ut recept.

– Bristen på personal har framför allt gjort att vi har svårt att klara öppenvårdsuppdraget. När en patient skrivs ut efter exempelvis en lång depression vill vi snabbt kunna göra uppföljningar, med återbesök, kontakt med anhöriga och samverka med kommunen. Det klarar vi inte riktigt nu, säger Solveig Nilsson, chefsöverläkare och verksamhetsområdeschef för psykiatrin i Jämtland.

För att klara sitt uppdrag använder många psykiatriska verksamheter sig av hyrläkare – trots att de flesta tycks betrakta dem som ett nödvändigt ont. Systemet upplevs som omoraliskt och kostsamt då stafettläkare ofta har två till fyra gånger mer i lön än de ordinarie läkarna. Andra pekar på att de påverkar vårdkvaliteten och arbetsmiljön negativt eftersom kontinuiteten och lagandan skadas.

Samtidigt är flykten till hyrläkarföretagen omfattande just bland psykiatriker – de höga lönerna lockar och den dåliga arbetsmiljön gör att många till slut inte orkar jobba kvar i offentlig verksamhet. På så sätt är hyrläkarna en del av den onda cirkeln som svensk psykiatri befinner sig i, menar många.

Många landsting jobbar i dag också flitigt med att rekrytera färdiga läkare från utlandet, främst Ungern, Polen och Tyskland. Ofta anlitas rekryteringsföretag som säljer helhetslösningar där man språkutbildar och ordnar med såväl bostad som dagisplats. Meningarna om hur det sedan fungerar i praktiken går isär. Många är positiva, andra framhåller svårigheterna med språket och kulturskillnader.

– Det innebär självklart att man måste lägga ner ett stort arbete på introduktionen. Det behövs en ordentlig språkutbildning och möjlighet att gå bredvid under en längre period. Men i det stora hela fungerar det bra, säger Lise-Lotte Risö Bergerlind, vice ordförande i Svenska psykiatriska föreningen och områdeschef vid Södra Älvsborgs sjukhus som på senare år anställt psykiatriker från Ungern och Tyskland.

Hon medger dock att det finns andra problem med att göra utlandsrekryteringar och då främst från Östeuropa:

– I grunden är det oetiskt. De här länderna utbildar ju trots allt sina läkare, sedan flyttar de till oss och får oerhört mycket bättre lön och arbetsvillkor. Det blir en »braindrain«. Men importen är ju en överlevnadsstrategi, en livboj.

Att psykiatrins personalkris i grunden handlar om en omfattande brist på resurser är de flesta dock eniga om.

På 30 år har landstingens investeringar i psykiatrisk vård minskat med två tredjedelar. De senaste årens så kallade vansinnesdåd har visserligen inneburit att det blivit politiskt korrekt att tala om att psykiatrin ska få mer resurser – men i praktiken händer fortfarande lite. Mellan 1997 och 2002 sjönk i stället den psykiatriska vårdens del av den totala sjukvårdsbudgeten från cirka 13 till 10 procent, det visar Anders Miltons nationella psykiatriutredning.

Anders Miltons tre år långa arbete som nationell psykiatrisamordnare blev för många en besvikelse, med tillfälliga projekt som sedan rann ut i sanden. Inget av projekten riktades dessutom mot psykiatribristen. Något som Ing-Marie Wieselgren, sekreterare i psykiatrisamordningen och i dag ansvarig för psykiatrifrågor vid Sveriges Kommuner och Landsting, beklagar.

– Varken Socialstyrelsen eller Sveriges Kommuner och Landsting ville under lång tid inte medge att det fanns någon brist. De hävdade med bestämdhet att det i stället handlade om att verksamheterna inte hade pengar att anställa specialister, att det var en budgetfråga. Det var omöjligt att diskutera saken, säger hon.

Socialstyrelsen vill i dag inte kommentera saken med mer än att man inom kort ska lämna en skrivelse till regeringen där man pekar på vilka åtgärder som är relevanta för att säkra försörjningen av specialister inom psykiatrin.

Inom psykiatrin efterlyser många nu framför allt strategiska och långsiktiga satsningar – inte minst på utbildningen. I dag ägnar studenterna på den fem och ett halvt år långa läkarutbildningen endast fyra veckor åt psykiatrin. Orimligt lite med tanke på att den psykiska ohälsan ökar och att det är en så stor specialitet, menar Christer Wendelstam, studierektor på Psykiatri Östra Sahlgrenska universitetssjukhus:

– Vi har i dag klara belägg för att psykisk sjuklighet har stark koppling till många somatiska sjukdomar. En ångestsjukdom är exempelvis en lika stor riskfaktor för hjärtinfarkt som högt blodtryck. Det talar för att psykiatrin egentligen borde finnas med genom hela läkarutbildningen, säger han.

Likaså framhåller Christer Wendelstam och många andra behovet av att förlänga AT-tiden inom psykiatrin, som i dag bara är tre månader jämfört med tidigare sex. Johan Cullberg, professor i psykiatri med lång erfarenhet från kliniskt och vetenskapligt arbete, är mycket kritisk till dagens utbildning.

– Redan på kandidatstadiet hoppar läkarstudenterna av eftersom det bara handlar om neurobiologi. Det finns inget utrymme för människokunskap, erfarenheter från psykoanalytiska frågeställningar eller psykoterapeutiska erfarenheter. Professorerna kommer från farmakologihållet och det handlar enbart om receptorinverkan på hjärnan och inte om hur man tar hand om psykiskt sjuka patienter, säger han.

Samtidigt bekräftar den kommande generationen läkare att psykiatrin har svårt att konkurrera med andra specialiteter.

– Psykiatrin har helt klart en lägre status än anestesi eller kirurgi. Dessutom har psykiatrin fått en negativ stämpel i och med vakanserna. och när vi var ute i verksamheterna pratade personalen mycket om det dåliga arbetsklimatet och att det var mycket stafettläkare. Då är det klart att det inte är så mycket som lockar, säger Linnéa Persson, 27, medicinstuderande vid Sahlgrenska universitetet.

Christoffer Rahm, som för närvarande gör sin specialistutbildning vid Psykiatriska Kliniken Sydväst, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, tror visserligen att psykiatrin intresserar många medicinare med sin kittlande blandning av neurologi, farmakologi och psykologi – men mest i teorin.

– I praktiken upplevs psykiatrin svår. Den har en annan läkarroll än andra discipliner. Du är mer beroende av andra yrkesgrupper som mentalskötare, psykologer, arbetsterapeuter i många moment av arbetet. Det kan kännas svårjobbat och lite pratigt, tror jag. Man vill ha mer action och få bestämma själv.

Samtidigt kan en enskild arbetsplats som satsar på att förbättra arbetsmiljön vända en negativ utveckling. Psykiatri Sydväst, Karolinska Huddinge, gjorde en satsning för några år sedan för att förbättra villkoren för de yngre läkare som gick sin specialistutbildning.

– De höjde lönen, bjöd på en utlandskongress, stimulerade läkarna att till exempel forska och gå ledarskapsutbildningar. På bara några år gick vi från att vara fyra, fem stycken till trettiofem ST-läkare, säger Christoffer Rahm.

– I slutändan handlar det naturligtvis om att vi måste satsa en större andel av sjukvårdsbudgeten på psykiatrin, säger Jan-Åke Simonsson i Västra Götaland.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera