Peter Swartling, jurymedlem, »Idol«

Text: Lisa Bergman

Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Fredagen den sjunde december avgörs vem som vinner »Idol« 2007. Det är en historisk final där det för första gången står mellan två unga kvinnor – den glödande iskalla Amanda Jenssen och Marie »megapipan« Picasso. Peter Swartling är en av tre jurymedlemmar som lotsat stjärnkandidaterna till Globen.

Vad kommer att avgöra kvällens final?

– Jag tror faktiskt att det beror helt på hur de lyckas leverera låtarna – hur proffsiga de är och hur de berör folk i sitt framträdande. Det är väldigt, väldigt jämnt och landet verkar vara delat – men jag tror att många kommer att bestämma sig först när de har hört finalisterna sjunga.

Vem vinner?

– Ingen aning – och det menar jag faktiskt. Jag tycker personligen att Amanda är en lite mer särartad artist än Marie, men samtidigt har jag alltid varit torsk på stora sångerskor.

Förra fredagen fick Andreas Sjöberg utmaningen att sjunga supersnabba »Conga« (Miami Sound Machines slagdänga från 1980-talet). Var det ett sätt att garantera att han inte skulle slå ut någon av tjejerna?

– Det var en utmaning som inte var svårare än någon av de andra. Jag skulle säga att Amandas låt var mycket svårare att sjunga.

Men det var tidigare mycket prat om tjejslakt i början av utröstningarna. Nu verkade det som om ni hade en tydlig strategi att få ut Andreas – var det därför ni inte grälade så mycket på honom utan bara var artigt likgiltiga?

– Jag håller inte med – så sent i processen finns det ingen poäng med att komma med kritik eller såga folk längre. Jag hade redan tidigare sagt att jag ger upp försöken att få honom att röra på sig på scen så det var ingen idé att tjata om det.

Vad tycker du om att publikrösterna avgör vem som vinner?

– Det är inte något jag reflekterar över längre, men det är klart att det hade varit skönt att få bestämma själv. Nu är jag ändå väldigt nöjd – det är skithäftigt med två tjejer i finalen. Fast det är alltid tråkigt när folk åker ut för tidigt – i år var det Christoffer och Daniel.

Sverige är inte så stort och kan inte ha obegränsat antal okända talanger – finns det en risk att det kan börja tunnas ut efter de här åren med Idol?

– Nja, jag tror inte det. Under flera år tidigare har det varit svårt att fylla kvoterna – under tävlingens olika skeden har det helt enkelt inte funnits tillräckligt många som har varit tillräckligt bra för att platsa. I år är det första gången som vi har tvingats att välja bort folk som lika gärna hade kunnat gå vidare. Fältet har också breddats till andra typer av artister – förra året kom rockarna och i år lite egna typer som Amanda, Christoffer och Daniel. Allt fler begåvningar inser att det här kanske är en chans som är värd att ta, helt enkelt.

Hur hanterar ni motsättningar inom juryn?

– I år har det varit lättare när vi bara är tre – ju fler viljor desto större oenighet. Vi har fortfarande rejäla diskussioner med heta känslor – men det brukar alltid vara någon som kan säga att »kom igen, det här är viktigt och stort, men det är ändå bara underhållnings-tv vi håller på med«.

Vilket har varit det största ögonblicket i »Idols« historia?

– Två gånger har jag gråtit – av Amanda och Sibel. Men störst var nog finalen förförra året. Uppbyggnaden med den här lilla bondflickan Agnes som är så säker och självklar och växer till stjärna. Men så kommer finalen där hon är lite sjuk och underpresterar två låtar mot Sebastian. Hon ska köra vinnarlåten i totalt underläge och går bara ut och stoppar tiden – hon sjunger som om hela hennes liv hängde på detta. När sången klingar ut är det helt knäpptyst – till och med säkerhetsvakterna torkar tårar och alla vet att där, där vann hon.

Och den värsta stunden?

– Det var nog när Daniel åkte ut – det var total chock. För mig var det självklart att han skulle till Globen.

Nu måste jag bara fråga – kan du själv sjunga refrängen till »Conga«?

– Alltså, jag sjunger inte. (Sjunger ändå första raden i refrängen – lyssna här)