Senegalesisk hip hop

Text: Johan Åkesson

Foto: Anna Schori

Viljan att hitta tillbaka till sin egen kultur, sina rötter – även i nyfunna uttryck – är ett återkommande fenomen i tidigare koloniserade länder. När artisten Maxi Krézy började rappa som tonåring, handlade det för honom mest om att sno den amerikanska hiphopen rakt av, att imitera breakdansen, klädstilen och texternas innehåll.

I dag är han en erkänd artist och låtskrivare i Senegal, som vill sprida den senegalesiska hiphopen. En musik som formats efter inspiration från väst, men också från det akuta behovet av att uttrycka det skadade hjärtat av Dakars samhälleliga utveckling. Liksom i andra fattiga länders huvudstäder syns de ekonomiska framstegen mest på pappret, vilket upprör »de vanliga människorna«, förklarar Maxi Krézy.

– I gettona har folk bara råd att äta en gång om dagen, det föder mycket ilska, säger Maxi Krézy när vi träffas i hans avskalade cementhus i en förort till Dakar.

Vi sitter nedsjunkna i familjens soffa, framför den flimrande tv-apparaten, och han berättar att det var så han upptäckte hiphopen för 17 år sedan – framför tv:n.

– Jag brukade stå där och härma breakdansen, och rappen. Det var en lek för mig, att imitera Ice-T och KRS-One, jag började också skriva egna texter och bildade ett band.

Då, i början av 90-talet, var hiphopen relativt okänd i Senegal, så när Maxi Krézy och hans vänner kom gående iklädda sina Timberlandkängor, stora byxor och baseballkepsar, rynkade folk mest på näsan och kallade dem galna. Det var då han tog sitt namn. Tyckte andra att han var galen skulle han visa dem att han var det maximalt, resonerade Maxi Krézy som valde en egen stavning.

– Våra föräldrar ville inte att vi skulle hålla på med det där, de gillade inte att så mycket i hiphopen handlade om alkohol och droger. Dessutom är det enligt muslimsk tradition en utvald person i varje släkt som ska sjunga, det var inte jag, men till slut tillät de oss att fortsätta, säger Maxi Krézy.

Då betedde sig bandet som amerikaner på alla tänkbara sätt, men efter en tid insåg de vikten av att behålla sin egen kultur.

– Vi bestämde oss för att göra afrikansk hiphop, inte amerikansk. Grunderna i musiken var densamma, men vi började lägga till traditionella, afrikanska instrument. Och i texterna slutade vi tala om sådant som ändå inte berörde oss: droger, sex och sprit. Vi började skriva om vårt egna vardagsliv, om sociala och politiska frågor som berörde oss och andra i Dakar.

Också språket blev ett viktigt vägval för Maxi Krézy:

– Jag hade tidigare skrivit texter på engelska, som amerikanerna, men insåg att jag var tvungen att börja skriva på wolof om jag ville att de unga i Senegal skulle fatta vad jag sjöng om.

I dag är hiphop en av de mest populära musikgenrerna bland landets unga, inte minst i huvudstaden Dakar, där skjulstånden längs de dammiga marknadsgatorna säljer hembrända hiphopsamlingar av lokala artister jämte vinyler med folkmusik. Två riktningar från samma genre tävlar om de unga lyssnarna – »underground« och »overground«. Den senegalesiska undergroundhiphopen är samhällsengagerad, politisk, med texter som fokuserar på storstädernas getton och politikernas brustna löften om förändring. Overground kallas den hiphop vars texter i stället handlar om Rolexklockor och dyra bilar.

– Först sålde overground mer, ungdomarna gillade den typen av hiphop tills vi som representerar undergroundrörelsen fick ut vårt budskap ordentligt och förklarade att hiphop inte handlar om rikedomar, utan är en social kamp, berättar Maxi Krézy och fortsätter:

– Eftersom de flesta som köper hiphop i Senegal bor i fattiga förorter, har de flesta lyssnarna i dag också samma uppfattning om vad afrikansk hiphop är.

Maxi Krézy försörjer sig på musiken, han pluggar filmteknik för att kunna hjälpa andra artister med musikvideor, och försöker få med fler rappare till en musikstudio i just Stockholm.

– Sverige har de bästa ljudteknikerna, säger Maxi Krézy som redan varit i Stockholm sju gånger och samarbetat med producenterna Ronny Wetterström och Christoffer Wetterström.

Men pengar är ett problem för de flesta hiphopartister i Senegal. Eftersom den stora publiken bor i påvra områden, och det är där de flesta konserter arrangeras, kan artister aldrig kräva mer än 20 svenska kronor för en biljett. När vi pratar om fattigdom generellt, som ett rotat problem i hela Afrika, säger Maxi Krézy att han ändå är väldigt optimistisk.

– Och inte bara jag, det finns en stor optimism bland Senegals unga, menar Maxi Krézy.

– Om hela Afrika blir en union kan vi bli starka, vi har alla tillgångar redan – guld, olja, diamanter.

Genom sina texter vill Maxi Krézy nu få landets unga att stanna, inte fly till Europa och USA, utan vara kvar och bygga upp sitt land och sin kontinent.

– För mig handlar hiphop om fred och kärlek, men kanske framför allt om kunskap.