Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Tomas Fischer: Bort med tassarna

Vid ett av Hitlers bordssamtal oroade sig en djärv tysk general för den pågående förintelsen av Europas judar. »Det måste bli efterräkningar«, framhöll han. »Aldrig«, sa Hitler. »Vem bryr sig till exempel om armenierna i dag?«
Det osmanska imperiet hade vid första världskrigets utbrott sedan länge förlorat Bulgarien, Grekland och Serbien. Den turkiska statsledningen beslöt 1915 att utrota alla armenier eftersom de också kunde tänkas vilja återskapa sitt rike. Det var ett rationellt beslut till skillnad från Hitlers förintelseprojekt som bara tog resurser från det tyska krigsmaskineriet. Folkmordet på armenier och syrianer pågick öppet inför utländska rapportörer, exempelvis den svenske diplomaten Einar af Wirsén.

Förintelsen försökte Hitler däremot dölja för den tyska allmänheten och omvärlden. Ett av de första vittnesbörden fick den svenske diplomaten Göran von Otter, Ann Sofies pappa, när en SS-­officer, Kurt Gerstein, bröt samman i den tågkupé de delade i augusti 1942.

År 1933 publicerade den österrikiske författaren Franz Werfel »De fyrtio dagarna på Musa Dagh«, som beskrev en verklig händelse – en grupp armenier höll under 40 dagar ut mot en turkisk övermakt och räddades slutligen av franska krigsfartyg. Boken kom för något år sedan ut i turkisk översättning. Förläggaren sattes i fängelse och böckerna förstördes.

I Turkiet är det olagligt att nämna den armeniska förintelsen. Turkiet blånekar.

I Frankrike och USA har parlamentet respektive representanthuset försökt göra det straffbart att förneka den. Chirac och Bush ville stoppa sådan lagstiftning för att inte stöta sig med Turkiet. Israel, Turkiets strategiska partner, har sett landet som en förebild i ett avseende. Turkiet konfiskerade mördade armeniers och syrianers mark som sedan delades ut för att förmå nomadiserade kurder och tjerkesser att bli bofasta. För att legalisera stölden av palestiniers egendom har Israel kopierat den turkiska lagstiftningen beträffande vad som kallas »frånvarande ägare«.

Jämfört med Förintelsen finns ytterst lite skrivet och forskat om massakern på armenierna. Ett skäl är att det kan vara farligt att befatta sig med den.

Den 11 december 2007 mördades den syrianske assyriske historikern sociologen Fuat Deniz som forskade om folkmord på universitetet i Örebro. Möjligen var mördarens motiv politiskt.

En turkisk historiker, Taner Akcam, som avtjänat ett nioårigt fängelsestraff i Turkiet, utkom 2006 med »A Shameful Act – The Armenian Genocide and The Question of Turkish Responsibility«. Boken rekommenderas och jag hoppas att Taner låser ordentligt om sig i Minneapolis, där han nu verkar.

Göran Persson tog initiativet till Forum för Levande Historia som skulle syssla med Förintelsen. Den borgerliga regeringen har nu gett ett nytt uppdrag: kommunismens brott mot mänskligheten. I brist på andra glädjeämnen ser den nog fram emot en redovisning av socialdemokratiska reaktioner på dessa, exempelvis Birgitta Dahls lovsång till Pol Pot eller Sten Anderssons besked till balterna att de inte var ockuperade.

Båda uppdragen är politiskt korrekta eftersom det inte längre finns något nazistiskt eller kommunistiskt land som kan djävlas. Det osmanska imperiet lever däremot kvar, rumphugget i form av Turkiet som det kan bli dyrt att tafsa på. Ingen svensk regering kommer därför att ta initiativ till en redovisning av turkiska folkmord. Vore det inte lämpligt med en klar rollfördelning: regeringen skall regera – historikerna skall skriva historia utan direktiv uppifrån.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera