Alla förlorar på fisket

Idag är fiskerinäringen en nationalekonomisk galenskap och en företagsekonomisk omöjlighet.

Det började för snart femtio år sedan då det gamla hantverket industrialiserades. Fiskebåtarna och deras redskap blev allt större och allt effektivare. Elektroniken gjorde det möjligt att upptäcka och snärja hela fiskstim med enorma ringnotar. Trålarna kunde undvika undervattensklippor och praktiskt taget dammsuga hela bottnar. Fångsterna och inkomsterna växte snabbt. Allt blev större utom fiskbeståndet.

Omräknat till heltidsarbeten finns cirka 1 000 fiskare. Thorgrim Christiansson och Jonas Bergström tillhör tillsammans med 580 andra den största gruppen med mindre båtar som fiskar med garn – eller nät.

Ska man tro Fiskeriverkets statistik fick de under förra året ihop fisk till ett värde av 122 miljoner kronor. Det blir drygt 210 000 per person, men när kostnader för båt, räntor och amorteringar är betalda ger det en lön, före skatt och sociala avgifter, på endast 78 000 per år. Då skulle månadslönen bli knappt fyra tusen kronor – före skatt.

Det går alltså inte ihop. Ingen kan leva på detta men ändå är det en hel del runt våra kuster som envisas med att göra det.

– Statistiken innehåller en hel del brister. Så dåligt är det inte. Många är egna företagare och många lever på lite pengar, förklarar förbundsordförande Henrik Svenberg på Sveriges Fiskares Riksförbund. Och många ser sitt yrke som en livsstil och jobbar inte bara för pengarna.

I andra änden av skalan finns de knappt 50 personer som trålar efter torsk från fiskefartyg större än 24 meter. De landar nästan tre gånger så mycket fisk och får ihop en beräknad snittlön på cirka 50 000 kronor per månad före skatt – mer än tio gånger mer än sina kollegor på småbåtarna.

Den näst största gruppen är de stora trålare som drar upp foderfisk – fisk som säljs till kycklingfarmer och laxodlingar. De får, enligt den rätt bristfälliga statistiken, ihop månadslöner före skatt på cirka 10 000 kronor.

Förutom 50 personer som trålar torsk är det alltså svårt att försörja sig på fiske. Det finns flera förklaringar till att verksamheten fortsätter.

En är, som Henrik Svenberg pekar på, kärleken till havet och yrket. En annan är att den officiella statistiken inte säger allt. Olika svenska och utländska utredningar slår fast att fusk förekommer och uppskattar att minst tio procent, kanske uppemot 50 procent, av all fångst landas »svart«.

En nu rätt gammal utredning, en av de få som gjorts, kom fram till att nära 60 procent av alla kontrollerade fiskeribolag begått bokföringsbrott (ESO 1997).

Fiskarnas a-kassa ger också god hjälp eftersom den ger stöd också vid tillfälliga uppehåll vare sig det beror på väder och vind eller kvoter och fiskestopp. En vanlig a-kassa träder ju in enbart när någon blir uppsagd eller verksamheten upphör. A-kassan blir i praktiken ett statligt finansierat stöd och löneutfyllnad. I snitt går yrkesfiskare på a-kassa 55 av 240 arbetsdagar vilket är rekordhögt.

Men hur det egentligen står till med fiskarnas inkomster är det knappt någon som riktigt vet. Yrkesfiskare är sannolikt den yrkesgrupp i Sverige där lönestatistiken är som sämst. Fiskeriverket har en del totalsiffror men avstår från detaljstudier – av hänsyn till den personliga integriteten. Skatteverket hänvisar till SCB som hänvisar till Fiskeriverket. Och facket som normalt har örnkoll på vad medlemmarna tjänar, bryr sig inte.

– Vi har inte prioriterat den typen av uppgifter. Vi har ägnat oss åt att få bästa möjliga överenskommelser, lagar och regler, inom Sverige och EU, för våra fiskare, säger Henrik Svenberg på SFR.

Branschen har i decennier haft vad ekonomer kallar negativt förädlingsvärde. Varje satsad krona ger en dryg krona i förlust. Samhället skulle alltså spara pengar om verksamheten upphörde.

Fiskerinäringen hade 2004 ett värde på all landad fisk på ca 870 miljoner kronor. Mot det ska ställas vad staten och EU betalar i olika stöd till branschen. Exakt hur mycket branschen kostar skattebetalarna är det, märligt nog, ingen som riktigt vet. För drygt tio år sedan kom en utredning fram till summan 423 miljoner. Enligt Fiskeriverkets statistik i dag kostade branschen 2006 totalt 306 miljoner kronor men då ingår inte samhällets alla kostnader.

Om man lägger samman EU-stöd, statliga stöd, direkta och indirekta kostnader uppgår det årliga stödet till branschen, enligt Fokus beräkningar, till cirka en miljard kronor per år. Då ingår en del av kostnaderna för Fiskeriverket och Kustbevakningen. Totalt har verken cirka tusen anställda och en budget på en miljard. Kustbevakningen anger själva att cirka 25 procent av verksamheten borde belasta branschen och för Fiskeriverket borde andelen, lågt räknat, vara minst 50 procent. Nationalekonomiskt bör man sen också räkna in att fiskare får köpa helt skattefri diesel – ett »skattebortfall« på cirka 300 miljoner. Sen tillkommer en del annat stöd som bland annat kostnader för en mycket generös a-kassa på cirka 25 miljoner.

Totalt blir det nära en miljard kronor och uppemot 400 anställda för att stödja branschen. Omräknat till helårsarbete finns i dag cirka tusen yrkesfiskare. Med en miljard i stöd blir det en miljon per år och man och en »byråkrat« på 2–3 fiskare. Samhällsekonomiskt skulle det alltså löna sig att ge alla yrkesfiskare en rejäl lön för att få dem att sluta fiska.

– Jag skulle tro att många väljer att fortsätta fiska ändå, säger Henrik Svenberg på SFR. Fisket är en livsstil för många av våra medlemmar.

Sverige och EU är inte ensamma med sin stödpolitik. FN uppskattar det årliga stödet till fiskerinäringen till cirka 38 miljarder euro per år.

Vad som pågår globalt är, som den senaste statliga utredningen »Att vända skutan« (2008) konstaterar, ett nationalekonomiskt skolexempel på »de allmänna tillgångarnas tragedi«. Havets frihet gör att all fisk, sånär som på den mycket nära kusten, är allas gemensamma tillgång. Det är gratis och fritt fram för den som vill fiska. Det lockar allt fler att ta för sig. Och för den enskilde fiskaren lönar det sig inte alls att sluta fiska för att slå vakt om beståndet – då är det någon annan som gör det i stället.

Följden blir att yrkesfiskarna fortsätter sin, på pappret, olönsamma jakt på den sista fisken och slåss för fortsatta tillstånd och mer stöd. Men yrkeskåren blir snart ensam i sin kamp. Forskare, allmänhet och politiker blir alltmer överens om att något måste göras. Köpbojkotter har dragit i gång och allt fler politiker förespråkar drastiskt minskade kvoter och till och med helt stopp för visst fiske. Regeringen avvisade häromveckan stöd till de fiskare som skrotar sina fartyg. Kanske därför att det inte bara är fisken som håller på att ta slut. Det gäller också pengarna.

Text: Olle Rossander

Toppbild: scanpix