Dålig fiskelycka

Eftermiddagen hade precis börjat mörkna. Januarivågorna gick höga. Nära två ton torsk låg surrad på däck. Thorgrim Christiansson hade fått en av säsongens största fångster, nästan hela veckokvoten. Nu var han på väg tillbaka in mot hamnen i Trelleborg med sin båt »Zandy«. Plötsligt krängde fartyget till, fick kraftig slagsida – utan att räta upp sig igen. Vågorna slog in över däck. Lutningen blev värre.

Thorgrim och hans kollega tittade på varandra. Innan de hann reagera ryckte fartyget till igen. Det lade sig helt på sidan i det iskalla vattnet. I absolut sista sekunden slet de åt sig radion och sände ett desperat mayday-mayday-mayday innan de kastade sig i livbåten.

Ingenting fick de med sig.

Från den danska helikopter med ytbärgare som kom och plockade upp dem såg de sedan hela båten, rekordtorsken och alla deras tillhörigheter försvinna i djupet.

En dryg månad senare stävar den lilla röda fiskebåten M/S Anita österut på autopilot. Land syns som ett smalt band vid horisonten, här och var kan vita skånelängor urskiljas i det svaga gryningsljuset.

Det är dis och ett par tre modiga plusgrader när båten rundar Smygehuk, söder om södraste Sverige. Svag nordlig vind. Båten rullar knappt kännbart.

Fint väder, ser han ut att konstatera, Thorgrim Christiansson, där han står vid relingen klädd i luvtröja som hade känt sig mer hemma på storstadens trendigaste gator.

– Kanske bara tio sådana här dagar på hela året, säger han sedan på mjuk gotländska och drar ett djupt bloss på cigaretten.

I dag syns hans förlista båt bara som en liten prick på det elektroniska sjökortet där den står på botten. På ytan markerar två bojar positionen. När »Anita« passerar platsen vänder sig Thorgrim Christiansson inte om. Han slänger cigaretten över bord och går in i hytten.

Han är uppvuxen vid havet och har fiskat i hela sitt liv, har yrket efter sin far. Fiskare är han för friheten, säger han, friheten att bestämma själv. Och för havet. För Thorgrim är det där med havet livsviktigt. Trots det har han sitt hem mitt på Gotland, så långt från vattnet det går att komma på en ö. I huset nära Roma kloster finns sambo och en liten son på två år. Men, lägger han till, även när han är hemma och ledig tar han sig ut till kusten minst någon gång varje dag.

Under vinterhalvåret har han dock sin bas i Trelleborg. Sedan haveriet har han hyrt in sig på röda »Anita«, 11,5 meter, som ägs av Jonas Bergström, 39 år, från Trelleborg. I den slitna styrhytten vävs gotländskan ihop med trygg skånska. De är båda unga representanter för ett urgammalt yrke där den största åldersgruppen närmar sig pensionen. Över hälften är över femtio år och mer än femton procent har redan passerat 65 års ålder.

»Anita« har plöjt Östersjöns vatten oavbrutet sedan 1985, det märks. Jonas Bergström sitter tillbakalutad i ett säte så nednött att stålramen blottas och stoppningen tittar fram, hålen nödtorftigt lagade med silvertejp. Han vilar fötterna på den patinerade träratten.

Jonas är i ännu högre utsträckning än Thorgrim uppvuxen på havet. Båda hans föräldrar är fiskare, liksom hans bröder, farfar och morfar.

Alla har de följt fiskens väg, ibland har det varit lax, ibland ål. Men mest har det varit torsk.

– På åttiotalet och början av nittiotalet var det vi som kom till Gotland och Öland för att dra torsk, men nu är det gotlänningarna som kommer hit i stället, säger Jonas Bergström och ser inget konstigt i det, bestånden rör sig och yrkesfiskarna med dem.

Men det har varit en kraftig nedgång i fiskebestånden, därom råder inget tvivel, värst drabbat är Kattegatt. Där har 90 procent av torsken försvunnit sedan 1980-talet. Många andra arter har också minskat rejält. Även i Skagerrack, Nordsjön och i Östersjön har balansen rubbats ordentligt.

Miljörörelser har under många år försökt väcka uppmärksamhet i frågan och miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand engagerade sig tidigt starkt. Hon ville att torskfisket skulle stoppas helt.

Men ordentlig debatt om den svenska fiskepolitiken blev det egentligen inte förrän i höstas när journalisten Isabella Lövin gav ut boken »Tyst hav – jakten på den sista matfisken« (läs Fokus intervju med Isabella Lövin). Den svenska fiskepolitiken målades där ut som ansvarslös. I boken dras bland annat paralleller till fiskekollapsen utanför Newfoundland på Kanadas östkust, där torsken tog slut för femton år sedan – trots miljörörelsernas varningsrop.

Där har bestånden fortfarande inte återhämtat sig.

Lövin fick Stora journalistpriset för sin debattbok och diskussionen intensifierades.

Varken Thorgrim eller Jonas har läst den uppmärksammade boken men båda två känner väl till den. De ställer sig frågande till den bild av yrket som de har förstått framställs där, men är i viss mån luttrade.

– Vi har blivit uthängda så många gånger. Det känns så fel att ingen lyssnar på oss som är ute på havet, säger Thorgrim Christiansson.

Debatten om fiskets framtid har sedan snurrat vidare, även internationellt. EU-kommissionen föreslog att torskkvoterna i Kattegatt skulle minskas med en fjärdedel men fiskeministrarna beslutade att endast åtta procent var nödvändigt. Detta trots att EU-kommissionen redan konstaterat att Europas fiskepolitik är den minst lönsamma och sämsta i hela världen.

Strax därpå, precis innan jul, släppte sedan svenska Fiskeriverket nästa bomb: verkets egna forskare hittade inte ett enda torskyngel i Kattegatt.

Fiskeriverket, som så länge beskyllts för att vara passiva, tog till orda och svängde i sin inställning till fisket. Sverige som enskilt land kan inte påverka kvotsystemet men verket vill nu köra över EU:s riktlinjer och bestämma vilka båtar som får ta upp kvoterna.

I samma veva gav sig sedan jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) (läs Fokus intervju med Eskil Erlandsson) också in i debatten på allvar och vill nu satsa 200 miljoner kronor för att rädda den fisk som finns kvar. Han vill skära ner den svenska fiskeflottan med en tredjedel och införa skrotningsbidrag för större båtar och ge möjlighet till personligt avgångsvederlag till yrkesfiskare.

Att Sveriges 1 881 licensierade fiskare känner sig hotade är lätt att inse. Ombord på båten »Anita« har Thorgrim Christiansson svårt att förstå resonemanget om att särskilt torsken håller på att ta slut.

– Hur vore det om forskarna frågade oss någon gång, säger han.

– Jag kan inte säga något om hur det är på andra platser, men här är det ganska gott om torsk, den ökar för varje år, det märks tydligt, säger han.

Avståndet mellan yrkesfiskarna på havet och forskarna på land är astronomiskt.

I höjd med Abbekås vänder Jonas Bergström fartyget, Thorgrim Christiansson drar på sig brandgula skyddskläder av styvt galon och ser med ens ut som en riktig fiskare. Han fångar in en boj på en pinne och drar upp det första nätet. Leder det senapsfärgade nylontrasslet genom ett par kraftiga rullar som matar upp nätet längs ett långt metalltråg. Det dundrar till i rullarna och den första torsken landar framför Thorgrim. Med ett vant knyck får han bort nätet från fiskhuvudet, med ett krasande ljud spetsar han underkäken på en halvmeterlång pik.

Så drar han resten av nätet från den glatta fiskkroppen och fångar i samma rörelse upp nästa torsk som redan matats fram.

Torsken på piken hänger förvånat kvar, spärrar upp de klotrunda ögonen och slår meningslöst med stjärten ett par gånger.

Trots att de bara arbetat ihop i en månad är Thorgrim Christiansson och Jonas Bergström oerhört samspelta. De behöver inte säga mycket, nätet rullar in.

Så här års fastnar också mycket flundror i nätet. De har fel form för maskorna och krånglar sig fast ordentligt, de tar tid att få bort.

Plattfiskarna sparas i en särskild korg trots att de knappt är värda pengarna – en krona kilot.

Torskarna den här dagen väger ett par kilo, som mest strax över sex kilo, men dagen innan har en grannbåt fått upp en riktig bamsetorsk på 28,5 kilo.

Thorgrim Christiansson petar försiktigt en alldeles för liten torsk ur nätet och kastar den överbord, den landar med ett plums och simmar snabbt i väg. Den tillåtna torskstorleken går vid 38 centimeter och under hela dagen är det sammanlagt bara ett tiotal småfiskar som inte platsar utan åker tillbaka för att växa till sig. Men inom fiskeindustrin i stort slängs i snitt var fjärde fisk tillbaka, bara i Nordsjön mer än en halv miljard ton fisk, de flesta döda.

Båten »Anita« är en garnbåt, de använder alltså nät, och är betydligt mindre än trålarna som kan ta upp mer än fem gånger så stora fångster. I debatten framställs ofta yrkesfiskarna som en samlad kår, men mellan de olika fångstmetoderna finns en polemik. Garnfiskarna har i femton års tid försökt få igenom regeländringar för att måttet på den minsta tillåtna torsken ska öka, omkring 45 centimeter skulle vara mer lagom. Det innebär större maskor i nätet, men garnfiskarna menar att förändringen stoppas av de röststarkare trålfiskarna.

Genomför inte alla fiskare ändringen samtidigt är det förstås ingen vits.

Just de mindre garnbåtarna tillhör vinnarna när regeringen nu lägger om fiskepolitiken. I mitten av februari höjdes ransonerna för icke trålfiskande fartyg till 1 200 kilo per vecka. »Anita« har tre ransoner och får följaktligen ta upp 3 600 kilo torsk. Ibland går det på två dagar, ibland hinner de inte ens fylla kvoten eftersom väder och vind helt styr om de kan gå ut med båten. Dagens fångst uppskattar Jonas Bergström till 400 kilo. Vid kontrollvägningen visar det sig senare vara 412 kilo.

– Det säger sig självt, sådana här små båtar kommer inte kunna överfiska, säger Thorgrim och poängterar att de, precis som forskarna bakom skrivborden, inte heller vill att torsken ska ta slut.

Alla fångster över 300 kilo måste anmälas till Fiskeriverket, utan klartecken får de inte lossa lasten. Ringer de för sent kan det hända att de tvingas vänta utanför hamnen i timtal på klartecken från verkets kontrollanter.

Ständiga regeländringar och tung pappersexercis gör det inte lätt att vara fiskare i dag. Både Thorgrim Christiansson och Jonas Bergström tycker att det blir krångligare för varje år. De säger att det har kommit mycket märkliga och onödiga EU-regler, konstigast är den om förbudet mot drivgarn som används för att fånga lax. Från årsskiftet är den metoden förbjuden för att skydda tumlarna.

– Jag har ta mig tusan aldrig sett en tumlare i Östersjön. Men sälar finns det otroligt gott om och nu har de börjat äta torsk i våra garn i stället, nu när det inte finns någon som fiskar lax åt dem längre, säger Thorgrim och kväver ett skratt.

Betalningen per kilo fisk har sjunkit, numera får yrkesfiskarna arton kronor kilot för den rensade torsken. I saluhallarna i Stockholm går filéerna för runt 300 kronor kilot – om de alls finns att få tag på. Den intensiva torskdebatten har gjort att handlarna inte köper in fisken eftersom kunderna inte längre vill ha den.

Sedan i höstas tävlar också lyxrestauranger och hela kommuner och landsting om att tydligast ta avstånd från torsken. Även fiskekommunen Trelleborg ska sluta köpa in torsk.

– Men de har inte köpt torsk på flera år, säger Jonas Bergström.

– Den har varit för dyr.

Det är en av anledningarna till att 90 procent av den svenska torsken i dag exporteras. Mest till Frankrike där den ses som en delikatess.

Mellan Thorgrims händer passerar varje dag nio kilometer fiskenät. Två gånger. Först när fisken ska plockas ur och sen när näten ska läggas i igen. Men däremellan är det kafferast i styrhytten. Det serveras termoskaffe i vita plastmuggar och äts kaviarmackor med Kalles klassiska.

Ja, just det, de gulbruna torskarna i plasttrågen mindre än en meter bort säljs utomlands, medan yrkesfiskarna äter sin lunchmacka med kaviar gjord på torskrom från Nordostatlanten.

Jonas Bergström siktar fören mot hamnen, ställer åter in »Anita« på autopilot och går ut på däck och tar fram en kniv som sitter fast i taket. Drar den tjocka gummihandsken över eggen och nickar belåtet.

– Den här, den är vass den, säger han och lyfter upp den översta halvmeterlånga torsken ur tråget.

Sen går det fort, rensningens alla moment inkluderade tar det fyra sekunder att skära av strupen, snitta buken, slänga renset till höger, rommen till vänster och sikta det som blir kvar i rätt tråg efter storlek.

De båda unga fiskarmännen fyller snabbt de turkosa plasttrågen med rensad torsk. Sen sköljer de av sig med havsvatten från en slang, kränger av sig galonkläderna och kliver in i den varma styrhytten.

Thorgrim Christiansson vill inget hellre än att fortsätta sitt liv som fiskare. Han är helt inställd på att köpa en ny båt för att ersätta den gamla som gick till botten.

Men om han verkligen finns kvar i yrket om tio år är han osäker på.

– Det beror på om den där Wetterstrand får som hon vill, säger han och tystnar.

Färjeterminalen i Trelleborg närmar sig. Thorgrim Christiansson tittar åt andra hållet, genom det lilla hyttfönstret, söderut mot det öppna havet. Vinden har mojnat, de små krusningarna är borta. Solen bryter fram genom molnkanten.

– Ja, det här är årets finaste dag, säger han och tänder en ny cigarett.

Text: emma härdmark

Toppbild: åke ericson