Krönika

Jasenko Selimovic: Titta, en europé!

Det går inte att läsa ett dokument om EU utan att bli fullproppad med meningslösa fraser om »Europas olikheter«.

Vi i Europa är så, så väldigt olika varandra nuförtiden att man till och med anser det vara en styrka! Stämmer det?

Läsaren med lite längre minne erinras om att en sådan självuppfattning är något nytt för européer. I början av 1900-talet såg man sig själv som en homogen, nästan biologiskt sammansvetsad kultur, överlägsen andra civilisationer. Första världskriget bringade med sig en mörk självuppfattning om att europeiska civilisationen var en hotad, svag kultur som måste räddas från attacker från andra, sämre kulturer. Även om det kräver att nedvärdera de andra kulturerna. Det var då Klaus Mann skrev om att hatet mot det »okulturella USA kan ha en tillfrisknande effekt«. Men det andra världskriget och utvecklingen efteråt gjorde att man ändå började acceptera självbilden av Europa som modernitetens andrafiol.

Det är först på 1980-talet, när EU formades på allvar, som vi européer började inse att vi är så olika varandra! Varför just då? Kanske för att motståndet mot ett enande formulerade sig bäst så. Men också för att acceptansen av olikheten minskade samma motstånd.

Faktum är att denna olikhet är rätt påhittad. Det finns många fler saker som binder än skiljer européerna. Det som brukar framhävas är våra idéhistoriska rötter från antika tider via kristendomen, renässansen, vetenskapliga revolutionen till upplysningen. Men låt mig för ovanlighetens skull ta ett helt annat exempel.

Det finns ingen kontinent som är så präglad av industrialismen som Europa. Det var här industrialismen föddes och formade inte bara våra städer, med sina överallt likadana arbetarkvarter, utan också vår mentalitet. För det blev viktigt på vilken sida om maskinen man stod. Industrialismen skapade en arbetskultur, som grovt kan benämnas som »vi mot de jävlarna« och dess tillhörande fackföreningar som skyddade arbetare och den klass.

Och det är någonting väldigt europeiskt. Amerikaner, afrikaner och asiater har inte alls sådan arbetskultur och inte heller så starka fackföreningar. Amerikaner för att de byter klass mycket oftare och lättare än vi, och afrikaner och asiater för att de så sällan gör det. Det går inte att hitta en kastlös i Indien som tror att en klassresa är möjlig.

Klass och dess problematik födde också den besatthet för mode som européerna hyser. Medan amerikaner går i sina träningsoveraller så är européerna väldigt måna om att markera sin klass med hjälp av kläder.

I Los Angeles kan det vara svårt att gissa klassen på sin cafégranne genom att skanna av kläder, men det kan man utan misstag göra i Westminster i London. En typ av analys som också praktiseras oftast av européer, vana vid att tolka alla klasskillnadernas nyanser. Och samtidigt är villiga att i det syftet stödja den nödvändiga märkesklädeshysterin som hjälper européer att signalera sin klass.

Slutligen skapade industrialismen huvudparten av vår välfärd som möjliggjorde välfärdsstaten, med sina jämförelsevis korta arbetsliv och långa semestrar som får folk från andra kontinenter att baxna. Européerna är i praktiken det enda folk som reser medan de fortfarande är i arbetsför ålder. Och det är just då, på dessa semestrar i Medelhavsländer, som de brukar förundras över sin olikhet. Och det gör de alla, oftast på samma gång.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera