Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Veckans Fokus

Sahlins plan

Den dramatiska veckan har försvagat henne. Nu satsar socialdemokraternas ledare på traditionell politik och jagar en bild av framtiden.

1. Trauma i tiden

Du har tappat ditt ord
och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.

Mellan dem låg en bandspelare. Han var äldst i riksdagen, skulle bara leva sju år till. Hon hade tjugotvå år till ordförandeklubban i partiet. De kom att tala om Hjalmar Branting.

– Man åkte in, sa den gamle, på första maj för att lyssna på honom på Ladugårdsgärde.

– Hörde ni, frågade hon, vad han sa i de där talen? Det har jag alltid undrat. Det fanns ju inga mikrofoner.

– Nej, svarade den gamle.

– Men spreds det muntligt tillbaka i leden, vad han pratade om? envisades hon.

– Nej, det har jag inget minne av, sa han.

– Demonstrationen, fortsatte han själv, blev mer en manifestation av arbetarklassens sammanhållning.

Kanske är det den bästa bilden av socialdemokratins kris. Mona Sahlin undrar om Hjalmar Branting hördes. Och Gunnar Sträng svarar att det spelade ingen roll.

Det som spelade roll var rörelsen. Att man var många och att man rörde sig mot framtiden.

När hon sitter där med honom är det 1985. Nu, tjugotvå år senare, spelar det ingen roll om partiet gjorde rätt eller fel under det svåra 1990-talet.

Men kvar finns en känsla av resignation. Var det, hemska tanke, bättre förr? Eller borde man bara bli lite mer borgerliga, som i övriga Europa?

Detta, att det inte längre är självklart att man går framåt, har skapat traumat som Mona Sahlin har att bearbeta.

Nu, när det är februari 2008, har hon lyssnat på det hon fortfarande kallar rörelsen.

1991 var de 260 000 stycken. I dag är de 120 000. Nu har de borgerliga partierna fler medlemmar än vänsterblocket.

Kvar av socialdemokratin är ett kampanjparti som ropar i mikrofon. Hur det går i valet 2010 avgörs av vad som händer 2008. Det är nu Sahlin sätter sin revanschplan i verket.

Punkt ett är att hålla sig borta från politiken och ägna sig åt att bygga image. Följaktligen vill hon inte intervjuas av Fokus om partiets förnyelsearbete.

– Mona gör som Reinfeldt gjorde under sitt första år som partiledare. Sitter i tv med Kristian Luuk och går på Springsteenkonsert, säger en av partiets tidigare strateger.

Punkt två är att låta profilerna i partiets mellanskikt attackera regeringen. Thomas Bodström, Sven-Erik Österberg och Thomas Östros ska kanalisera folkets missnöje. Funktionen kallas »target person« av strateginördarna.

Punkt tre är att förnya politiken. Socialdemokraterna är sämre än de borgerliga på tre områden, visar partiets valanalys och interna mätningar, enligt Fokus källor. Det är jobben, ekonomin och skolan.

Mona Sahlins strateger, erfar Fokus, anser att socialdemokraterna måste ha högre förtroende än de borgerliga när det gäller jobb och ekonomi. Däremot tycker de att det räcker att spela oavgjort om skolan.

Men förstår Sahlin vidden av problemet?

I partiet som en gång rörde sig talas det föraktfullt om intervjun i tidningen Kupé förra året. Det var där hon fick frågan om vilka som var de tre viktigaste framtidsfrågorna.

Och svarade: Könsneutral äktenskapslagstiftning, stoppad utförsäljning av hyresrätterna och massiv utbyggnad av vindkraften.

Är det rörelsen mot framtiden?

2. Jobblös utbildning

Så sitter du åter
på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Klockan är fyra och det har blivit mörkt. Nedsjunken i soffan i sitt riksdagsrum: Pär Nuder. Han har just blivit avsatt som ekonomisk-politisk talesperson. På väggen: en teckning av Gunnar Sträng.

I fåtöljen mitt emot Nuder sitter Dagens Nyheters reporter Mats Carlbom. Han och fotografen Sven-Erik Sjöberg är just klara med avskedsintervjun. Då säger Nuder:

– Nu ska du fråga vad jag ska göra nu.

– Okej, vad ska du göra nu, säger Carlbom.

– Nu ska jag åka hem och korka upp en flaska sydafrikanskt rödvin som heter Alles­verloren.

Häpna hör de två journalisterna hur den förra finansministern börjar skratta så det ekar.

Två dagar tidigare, en våning upp, satt stjärnskottet Luciano Astudillo och försökte förklara partiets nya jobbpolitik. Han är vänstersosse, skåning, ung med invandrarbakgrund.

Det är han som ska få socialdemokraterna att bli småföretagskramare. I rådslagsgruppen som han leder med Thomas Östros har de formulerat en fråga för framtiden: Hur få dem som står allra längst från arbetsmarknaden att börja jobba?

– Vi ska satsa på individen, säger Astudillo, och för en sekund låter han som en ungmoderat på 1980-talet.

I själva verket är det tvärtom.

Luciano Astudillo menar att arbetsmarknadsutbildningarna ska bli fler. Det är där partiet ska sätta in sin stora stöt.

Kritiken mot förra s-regeringens aktivitetsgaranti – att den var ett tvångsmässigt vuxendagis – har partiet tagit till sig, hävdar socialdemokraterna själva.

Astudillo talar länge om att man lärt sig av sina misstag. Den nya arbetsmarknadsutbildningen ska riktas in på kvalificerade yrkesutbildningar med hög kvalitet.

Detta, tillsammans med löftet att återställa a-kasseersättningen till 80 procent, kommer vara grunden i det socialdemokratiska budskapet inför valet 2010.

I alla samtal återkommer socialdemokraterna till utbildning som ett mantra.

Men hur det ska skapas arbetstillfällen till alla dessa utbildade är fortfarande höljt i dunkel.

Framtidens jobb, bedömer en enig expertis, kommer i småföretagen och i tjänstesektorn. Och i företagspolitiken har socialdemokraterna problem.

Visserligen springer näringslivsaktörer nu stup i kvarten till möten på s-högkvartet på Sveavägen 68. Luciano Astudillo är värd för besöken, och företagsfolket gillar honom.

– Under förra regeringen var det väldigt svårt att få ett ord i med i laget. Nu är sossarna betydligt öppnare. Skillnaden i attityd till tjänstesektorn jämfört med de borgerliga är inte längre så stor, säger Ulf Lindberg, näringspolitisk chef på arbetsgivarorganisationen Almega och en av socialdemokraternas samtalspartners.

Han träffar den nya partieliten som Mona Sahlin har lyft fram. Förutom Luciano Astudillo är det bland andra tidigare statsrådet Sven-Erik Österberg och förra statssekreteraren Magdalena Andersson.

Och hos dem har han funnit ett överraskande stort intresse för tjänstesektorn. Nyfikenheten är störst inför den kompetens­intensiva, konkurrensutsatta tjänstesektorn. IT-konsulterna och arkitekterna till exempel.

Dessutom har socialdemokraterna – med viss draghjälp från näringslivets aktörer – börjat prata om export av välfärdstjänster. Exempelvis genom att svenska förskolor med välutvecklade pedagogiska koncept etablerar daghemskedjor i Tyskland.

En tidigare statssekreterare som deltagit i mötena sa förundrat: »Jag har åkt runt överallt och pläderat för den svenska modellen, men jag hade inte insett att man kunde tjäna pengar på affären!«

Det är sånt som har fått Ulf Lindberg att börja hoppas. Men om det blir konkret politik vet ingen.

Hittills har jobbgruppen bara blivit tydlig på ett traditionellt socialdemokratiskt område: trygghet. Nu även för företagare.

Efter sjabbel på näringsdepartementet lyckades Maud Olofsson först i oktober förra året få ny fart på den bordlagda utredningen om företagarnas trygghet. Luciano Astudillo siktar på att lägga ett s-förslag i vår, före regeringen.

Symboliken är det viktiga. I näringslivskretsar tror man att de båda förslagen blir likartade. Kanske får företagarna en sänkning av de sociala avgifterna med några procentenheter.

– Sossarna har inte lovat nåt, men de kommer nog gå oss till mötes, säger en källa i näringslivet.

Trygghet är nog bra. Haken är att landets företagare begär mer än så. Det är den gamla ramsan: det måste bli billigare att anställa och enklare att driva företag.

När båda blocken nu är överens om att inte luckra upp arbetsrätten återstår, om man vill gå företagen till mötes, sänkta arbetsgivaravgifter på ett eller annat sätt.

Socialdemokraterna pratar mycket om problemen med regeringens nya gränsdragningar i företagssubventionerna och tänker högt om mer generella lösningar.

Det är dock mycket dyrt. En generell sänkning av arbetsgivaravgifterna med ynka 2 procent – från 32 till 30 procent – skulle kosta ungefär 24 miljarder kronor, enligt socialdemokratiska beräkningar. Vilket är mer än dubbelt så mycket som det kostar att återställa a-kassan till 80 procent.

Risken är att Luciano Astudillos charmoffensiv mot företagsfolket landar i besvikelse.

Den form av sänkta arbetsgivaravgifter som kallas anställningsstöd vill både de borgerliga och socialdemokraterna ha. De är riktade till särskilda grupper, som långtidsarbetslösa och invandrare.

Det är sen det blir svårare. Vilka branscher ska få mer gynnsamma villkor?

Regeringen har subventionerat hushållsnära tjänster. Och föreslagit att alla företag med färre än 250 anställda ska få lägre skatt. Men det sistnämnda förslaget dras nu i långbänk i EU-korridorerna.

Även socialdemokraterna vill rikta skattesänkningar mot vissa branscher, om det blir för dyrt med sänkning av arbetsgivaravgifterna över hela linjen. Men de vill lägga skattepengarna på de kvalificerade jobben, de som kräver hög kompetens.

Problemet är att varje slags avgränsning riskerar att möta samma problem som regeringen Reinfeldts förslag har stött på i EU-kommissionen.

Dessutom återstår en avgörande principfråga som Mona Sahlin måste ta ställning till: Klarar alla människor av att utbilda sig för jobb i den kvalificerade tjänstesektorn? Kommer inte enklare uppgifter – som hushållsnära tjänster, kemtvätt, taxi och gatukök – också behövas i framtiden om alla ska ha sysselsättning?

– Vi är skeptiska till jobb där du inte har en lön att leva på, svarar Luciano Astudillo.

– Låt butiker som inte kan ha schysta villkor och bra löner gå i konkurs. Den lågproduktiva sektorn kommer alltid att finnas. Men ska vi subventionera den? Eller ska vi använda de knappa resurser som finns till att stimulera till exempel designpolitik? Tv- och dataspel är en bransch som har växt mycket. Det är här vägvalet är!

Men om det blir några svaga stackare över då? Hur får man fram arbetstillfällen till dem?

Socialdemokraternas svar är gammalt. Plusjobb, som ska ge fler händer i offentlig sektor. Göran Perssons gardinjobb, med upp till hundra procents subvention från staten, lär komma tillbaka om socialdemokraterna vinner valet 2010. Nyheten är att man då kommer att komplettera plusjobben med regeringens nystartsjobb, vilka också riktas mot privata företag.

Det blir alltså klassisk socialdemokratisk politik – plus den del av den borgerliga politiken som är sossig. Men få nya egna idéer.

De borgerliga ger också pengar till den som ska efterfråga tjänsten, det vill säga den arbetande medelklassen, via skattesänkningar.

Socialdemokraterna tänker delvis behålla sänkningen av inkomstskatten. Det går inte att vinna val genom att säga att alla ska få betala en tusenlapp mer i skatt i månaden.

Men notan för socialdemokraternas återställda a-kassa, högoktaniga utbildningar och bibehållet jobbavdrag blir fet. Och varifrån ska pengarna tas?

Socialdemokraterna gör nu en genomgripande skatteöversyn. Den riskerar att leda till att partiet framstår som skattehöjare. Och sånt brukar inte småföretagarna gilla.

I partitoppen är man bestämd om återinförd förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. Dessutom tycker socialdemokraterna att de rikare ska få betala ännu mer i inkomstskatt.

I budgetmotionen från i höstas föreslår de höjd värnskatt för dem som tjänar mer än 60 000 kronor i månaden. Och det kommer också att stå i valmanifestet. Centrala källor talar om en miljard som ska flyttas från de rikare till pensionärerna som inte fått del av regeringens skattelättnader. Progressivitet är ledordet.

Avsikten är att försvara skattehöjningarna med rättviseretorik. Att samtidigt framstå som det mest näringslivsvänliga alternativet kan bli svårt.

Eftersom det egentligen är Pär Nuders och Göran Perssons jobbpolitik man planerar att utmana Fredrik Reinfeldt med.

3. Ordet var Gud

Vad var det för ord,
var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?

Det var den första helgen i mars 2007 som Karin Henriksson, moderaternas kampanjutvecklingschef, klickade fram den ryktbara power-point-bilden.

Hela den långa valrörelsen hade det viskats om den. Schlingmanns ordlista, kallades den. Per Schlingmann, Fredrik Reinfeldts parhäst.

Nu böjde sig kommunpolitikerna fram över sina anteckningsblock i det lilla örebroska konferensrummet och började krafsa ner. Tolv ord som de nya moderaterna inte ska använda, tolv de ska använda.

Inte säga »arbetslöshet«. Säga »utanförskap«. Inte säga »privatisering«. Säga »mångfald«.

Originalet till Schlingmanns ordlista heter »14 Words Never to Use« och är ett pm som den amerikanske republikanen Frank Luntz skrev för några år sedan.

Tekniken kallas »framing« och handlar om att koppla kraftiga känslor till ett ord, lägga beslag på ordet och använda det till sin egen fördel.

I valet 2006 var det en viktig del av moderaternas kommunikationsstrategi. Schlingmann introducerade helt nya begrepp i politiken: »utanförskap« och »det nya arbetarpartiet«.

Det spelade ingen roll att Göran Persson krävde bevis på hur lägre a-kassa ledde till fler jobb. För ordet utanförskap kopplade marginalväljarnas socialdemokratiska värderingar till Fredrik Reinfeldts politik.

Faktainvändningar fungerade inte. Varje gång en socialdemokrat upprepade ordet utanförskap bekräftade man moderaternas verklighetsbild. Utanförskapet fanns därför att Fredrik Reinfeldt sa att det fanns, och det bestod av 1,5 miljoner människor eftersom Fredrik Reinfeldt sa så.

De borgerliga vann agendan. Och de gjorde det genom Schlingmanns ordlista.

Socialdemokraternas problem är att de, oavsett opinionssiffror, inte förstår. Eller har något motangrepp. Lika lite nu som 2006.

I en debattartikel i Aftonbladet nyligen lanserade Schlingmann begreppet »finansiera utanförskapet«. Det var första steget för att koppla samman utanförskapet med välfärden.

Vad han ville säga var att varje brist i skola, vård och omsorg beror på att utanförskapet kostar så mycket. Och att det bara är regeringen Reinfeldt som har en politik som bryter utanförskapet.

Moderaterna vill i linje med detta att 2010 års valrörelse ska handla om välfärden. Det tycker Sahlins strateger är toppen, erfar Fokus. De tror inte att de borgerliga kan vinna välfärdspolitiken.

Men just så tänkte de om jobben förut. Och den traditionella vänsterfrågan vann moderaterna i valet 2006. Fenomenet kan inträffa igen.

Ta sjukvården. Visserligen är moderaternas reform Vårdval Stockholm utskälld. Men även socialdemokrater erkänner att tillgängligheten i vården har varit dålig och att valfrihet är bra.

Häromveckan lanserade Mona Sahlin och förra statsrådet Ylva Johansson, som leder rådslagsgruppen för välfärd, en ny sjukvårdspolitik.

De föreslog ett certifieringssystem för vårdgivare, som innebär att staten godkänner utförarna i vården. Vilket är nästan samma sak som de borgerliga redan har genomfört. Fast de kallar det för auktorisation.

Skolpolitiken är redan ett välfärdsområde långt inne på den borgerliga kontinenten. Jan Björklund äger frågan och sätter dagordningen. Socialdemokraterna är tvåa på bollen.

Även om Sahlin bara vill neutralisera Björklunds framgång har hon en lång väg att vandra.

I november lyckades hon få partiets förtroenderåd att acceptera tidigare betyg och nationella prov vart tredje år, som rådslagsgruppen för skolan hade föreslagit.

Det var en symbolhandling med syfte att visa en ändrad attityd. Protesterna från SSU och den bråkiga Uppsalabänken kvästes av Thomas Östros som gick runt bland upprorsmakarna och bad dem ligga lågt »för Monas skull«.

Sahlin gör en stor poäng av omsvängningen om betygen. Hon visar, enligt flera källor, större intresse för skolans kunskapsfrågor och lärarnas status än socialdemokraterna har gjort på länge. Dessutom har hon blivit tjenis med lärarfacken. Numera skriver de gemensamma debattartiklar.

Men inte ens riksdagsledamoten Marie Granlund, som leder rådslaget om skolan, är entusiastisk inför partiets nya betygspolitik.

– Om jag fick bestämma skulle vi behålla det system vi har, med betyg från åttonde klass. Jag tror inte att vi skulle ha föreslagit tidigare betyg av oss själva, om vi hade fortsatt regera, säger hon.

Risken är förstås att väljarna tror att Sahlin är som Marie Granlund – det vill säga egentligen inte vill ha tidigare betyg. Och vad har debattören som socialdemokraterna skickar fram mot Jan Björklund då att komma med?

– Han är ju en skicklig retoriker som slår an en arbetarklassmoral med ordning och reda, medger Marie Granlund.

Socialdemokraterna är kaxiga och tänker att välfärden är deras hemmaplan. Men även ett bortalag kan vinna, särskilt om hemmalaget inte förstår hur motståndaren spelar.

4. Unket trendorakel?

Tänker efter nu,
förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Naglo är en restaurang för makten. Genom fönstren ser man Stockholms maffigaste politikbyggnader: riksdagen och utrikesdepartementet.

Därinne vid de sträckta linnedukarna satt en torsdag i december förra året Haparandas socialdemokratiska kommunalråd Sven-Erik Bucht och åt lunch. Han log.

Han skulle strax få ta emot utmärkelsen Årets svensk.

Just som han avslutat förrätten öppnades ytterdörren. In klev hans partiledare. Det var ett guldläge för båda. Han kunde få en pratstund med Mona Sahlin, hon kunde få en röst från landet.

Men socialdemokraternas nya lyssnande ledare och hennes sällskap av riksdagsledamöter såg inte partikamraten. De satte sig ett par bord bort. Utan att ens hälsa.

För fem år sedan fick Sven-Erik Bucht makten i Haparanda. Då var staden uträknad. I dag är den navet i landets mest framgångsrika region.

Det säger ändå något om Sahlin som ledare. Att hon inte upptäcker eller anser sig ha tid med en socialdemokrat som sålt in Tornedalen till framtiden och räddat livet på en döende landsände.

Det är snart ett år sedan Sahlin blev partiledare. Hon har varit minst lika osynlig som statsminister Reinfeldt i den offentliga debatten. Och när hon klivit fram har hennes ledarskap ifrågasatts.

Många socialdemokrater kände sig överkörda i betygsfrågan i höstas. Pär Nuder petades av Aftonbladet efter ryktesspridning från sahlinisterna. Vilket tog kritiken ända in i det mäktiga verkställande utskottet, VU.

– Det här har inte skötts bra, sa VU-ledamoten Lars Isaksson, till SvD.

– Det skadar partiet, fortsatte kollegan Stefan Löfven.

Nuder vägrade tjurskalligt lämna posten som ekonomisk-politisk talesperson med hedern i behåll. Men kvar, skamfilad, står nu Sahlin. Hon lät Nuder förnedras fram till giljotinen. Det var väl inte så förnyelsen av ledarskapet skulle framstå? Nuder som martyr och Sahlin som Göran Persson. Bufflig.

Mona Sahlin var aldrig den självklara partiledaren. För varje incident av det här slaget försvagas hennes ledarskap. Och hennes svåraste uppdrag väntar: att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ. Det är det Reinfeldt kommer jaga henne med.

Konflikterna mellan socialdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet är kända. EU, migrationen, vapenexporten, skolan, arbetsrätten, kärnkraften och den offentliga sektorns storlek.

Sahlins strateger tror sig veta en sak: att de har allt att tjäna på att vänta med att enas i de stora frågorna. Under tiden ser de till att komma överens där det gör största möjliga skada för regeringen.

Först gjorde man upp om könsneutrala äktenskap, sedan om gasledningen i Östersjön och därefter om kraven på religiösa friskolor. Tre perifera frågor, kan tyckas, men med en sak gemensam. Regeringen är splittrad och vrider sig av obehag inför dem.

Men med rekordhöga opinionssiffror försvåras de pågående samtalen mellan vänsterblockets tre partisekreterare.

Kanske finns en öppning för socialdemokraterna i den föryngring som sker i vänsterpartiet. I s-eliten hyllas den punkiga v-stjärnan Josefin Brink, och man till och med hoppas att vänsterpartiet ska öka några procent, även om det sker på social­demokraternas bekostnad.

Men bland sahlinisterna är den högsta drömmen att slippa vänsterpartiet och bara regera med miljöpartiet.

Sahlin har hög trovärdighet i klimatpolitiken. Hennes absolut mest framgångsrika statsrådstid var som samhällsbyggnadsminister mellan 2004 och 2006, visade Fokus granskning förra året.

Hon lade fram 15 propositioner, skatteväxlade, införde gröna elcertifikat och gav kommunerna klimatinvesteringsbidrag långt före Al Gores segertåg över världen. Miljörörelsen hyllade henne.

En duo med de gröna skulle kunna vila på en framtidsinrikad klimatpolitik och fixa fram pengar till jobbsatsningarna. 23 miljarder i ökade koldioxidskatter vill Maria Wetterstrand och Peter Eriksson ta in.

Men mycket lite har ändrat sig i fackens inställning. Inte ens envåldshärskaren Persson kunde få ombudsgubbarna att gilla miljöpartiklarna. Hur ska då Sahlin lyckas?

Trots att hon pratar högt om förändring visar det sig att det är mest traditionella lösningar som kommer fram i partiets eget förnyelsearbete: arbetsmarknadsutbildningar, subventionerade jobb, förstärkta trygghetssystem.
Sahlin leder inte sitt parti till någon ny politik.

Socialdemokraterna ändrar sig bara lite grann, för att rätta till i kanterna. För att kunna säga till väljarna att de har lärt sig av misstagen under Perssons sista år. I övrigt ska de gå till val på klassisk socialdemokratisk politik.

I stället hoppas man att striden ska handla om vilken statsministerkandidat som verkar mest framtidsinriktad.

Sahlin ska få väljarna att tro att den gamla politiken är ny. Att det ska kännas så i magen.

Hon har en omvittnad god nyhetsnäsa. När socialdemokratin hade det som svårast på 1990-talet var det hon som såg de nya frågorna. Hon knöt kontakterna utanför partiet. Hon lyfte feminismen, miljön och rättigheter för invandrare och homosexuella.

Om det inte lät så ytligt skulle man kunna säga att hon var ett trendorakel.

Vi behöver både tradition och förnyelse, brukar socialdemokrater tjata. Vad de menar är att de behöver en känsla av framtid. Det som Gunnar Sträng talade om med Mona Sahlin.

Frågan är om hon kan leverera den i dag. Mer än femton år efter sitt genombrott, och med i grunden samma politik som Göran Persson förlorade förra valet på. Och med ett krympande parti.

Sahlins strateger sätter allt sitt hopp till det.

Därför börjar hon det avgörande året 2008 med att gå upp i riksdagens talarstol och säga till högerherren som pratar som en arbetarman:

– Att längta efter rättvisa och solidaritet, Fredrik Reinfeldt, är inte att längta tillbaka till något gammalt och unket. Det är att önska något fräscht och modernt.

Det är hon som drömmer om att något gammalt ska bli nytt.
Om att något ska röra sig.
I det hon fortfarande kallar rörelsen.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett 30-tal socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet. Den inledande dialogen mellan Mona Sahlin och Gunnar Sträng är hämtad från boken »Sträng och Mona« från 1992. Den kursiverade dikten är Nils Ferlins »Du har tappat ditt ord« från 1942.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera