Kultur

Gubben i Håkan Hellström tar över

Popikonen fyller 34 och släpper ny platta. Nu vill han att ungdomarna ska älska honom.

Falsksjungande låttjuv eller oantastlig popikon? Ända sedan genombrottet med låten »Känn ingen sorg för mig Göteborg« år 2000 har åsikterna om Håkan Hellström gått isär. Coola popmänniskor skakar på huvudet när Håkan medverkar i »Allsång på Skansen«. Får man göra så? Den äldre publiken som först var skeptisk, nickar gillande åt hans samarbete med Sven-Bertil Taube.

I veckan kom nya albumet »För sent för Edelweiss«. Det mesta pekar mot att skivan ytterligare befäster Håkans position som en av landets få självgående popstjärnor; han tillhör de utvalda som når en riktigt stor publik utan stöd av Idol eller Melodifestivalen.

En marsdag då Sverige vilar trött under molnen, möter jag Håkan på Göteborgs centralstation. Han väntar på perrongen iklädd grön parkas, färgglada retrosneakers och gubbkeps. Vi sneddar över spårvagnstorget och kliver in på Hotel Eggers.

Efter knaperstekt sidfläsk i hotellets bar flyttar vi till en oxblodsfärgad sittgrupp i loungen. Vi pratar om Håkans uppväxt.

Mamma är psykolog och pappa arrangerar mässor – »morsan spelade trumpet och farsan gillade tidiga Beatles, Lasse Dahlqvist och Taube förstås«.

Familjen bodde i Göteborgsförorten Högsbo, ett litet villaområde intill höghusområdet Högsbohöjd som på 70-talet enligt Håkan var »väldigt nedgånget«.

– De två områdena – som verkligen var som natt och dag – skiljdes åt av en ganska smal väg, Tolvskillingsgatan. Det blev att man kände folk där uppe, även om man gick i olika skolor – vi tränade fotboll där. På höjden var det betydligt hårdare.

Missbruk, mycket boffare. Kriminalitet, en annan jargong.

Det låter som om det här har präglat dig.

– Det har det absolut gjort, det gav mig en insyn i det skitlivet. Det var en hård arbetarklassmiljö, långt ifrån min egen medelklassuppväxt i en akademikerfamilj.

– I låten »Långa vägar« på nya skivan flimrar det förbi två vänner som hamnar på helt olika platser. Den ene ser möjligheter och den andre hamnar fel. Det är en bild av hur det var, slummen bredvid det lite mer stabila. Den ene tänker: »Wow, Älvsborgsbron tar aldrig slut! Den försvinner in i framtiden. Möjligheterna är oändliga.« Den andre fastnar där han växte upp.

Och han hamnar till slut i fängelse, på en anstalt.

Håkan började spela i band när han var 13 år. Gjorde sin popmusikaliska värnplikt i grupperna Broder Daniel och Honey is Cool samtidigt som han pluggade på universitetet »för att få in pengar«. Låtarna till succédebuten skrev han då Broder Daniel imploderade i slutet av 90-talet. Hur ser han på den tiden av sitt liv, följde han en masterplan?

– Jag såg det aldrig som realistiskt att jag skulle kunna hålla på med musik på heltid. Räknade aldrig med det. Drömmen var att få göra en skiva. Men aldrig med ett stort skivbolag, det fanns inte på kartan.

I tidigare intervjuer har Håkan talat om det mödosamma arbetet med att skriva låtar. Han säger att det kändes särskilt tungt inför den andra och tredje skivan. Hur känner han i dag?

– Tycker att det är precis lika svårt som förut. Jag har ju inte hållit på så länge. Det ska bli intressant att se om det i längden går att fortsätta med det här – att vara musiker. Jag är faktiskt inte säker på det. Vill ju verkligen, men jag får ju se hur kvaliteten på låtarna blir. Vill inte verka självgod, men jag har ju lagt ribban väldigt högt. Kanske borde jag sänka den lite. För det är jävligt tungt, säger Håkan.

På nya skivan finns »Sång i buss på villovägar 2007«. En egensinnig låt som möjligen ger en fingervisning om Håkans framtida kreativa kurs. Det är en av flera låtar som kom till under unga familjen Hellströms Brasilien-vistelse i fjol (Håkan har ju skaffat både sambo och en son, Sigge.) Den är inte, som de flesta av Håkans låtar, sprungen ur en melodi utan började som en dikt.

– Idén kom när vi åkte buss från Trancoso till Carieva, en liten ö utan elektricitet. Vi åkte på jordvägar – bo-bomp-bo-bomp.

Det skymde och min son Sigge låg och sov i famnen. Ombord på den här galna bussen fanns fjäderfän och hönor i burar. Vi åkte genom bushen bland indianstammar, över broar som höll på att rasa ihop. Jag upplevde en enorm frihetskänsla och livsglädje. Tänkte »det här är vad det handlar om – att åka iväg och uppleva sådana här saker«. Jag tog fram anteckningsblocket och började skriva en hyllningssång till »allt bra«. Det blev tre sidor med text.

Texterna på nya albumet innehåller – liksom många låtar på Håkans tidigare skivor – en del drogreferenser. Han sjunger om basiado, LSD och dopers. Och genom åren har han sjungit om pulver, gram, amfetamin, kickar och Marocko finest. Vadan alla dessa knarkreferenser?

– Det är något som jag alltid sett rätt mycket av. Knark är också synonymt med rockmusik. Det är utlevelse och extas, sådant jag ofta söker symboler för.

Ser du mycket knark i musikbranschen?

– Gud ja.

Beror det på att du rör dig i fel kretsar?

– Ja, det kanske är så. Men jag tror faktiskt inte det. Det är nog likadant för alla nu för tiden. Jag började läsa »Snabba cash« för två, tre dagar sedan. Tänkte, hoppsan. Det är inte bara i de kretsarna som jag hänger det finns droger, det finns överallt.

Det kommer nog en reaktion. Men just nu på 2000-talet har vi en ung generation som växer upp med knark. Och det letar sig in i texterna på olika sätt.

Vad säger din mamma om att du sjunger om knark?

– Ja, det är en jättebra fråga. Det är väl den fråga man först och främst kommer att tänka på.

Frågar hon »Håkan, knarkar du?«

– Hon blir orolig. Men jag kan ärligt säga, att det gör jag inte. Jag är ingen pundare. Men, det finns ju ingenting som jag inte har prövat. Jag tror att vi pratade om det i början. Någon gång 1999 hittade hon en lapp på mitt skrivbord där det stod »pulver hjälpte mig, verkligen« – en textrad ur första versen ur »Känn ingen sorg för mig Göteborg«. Fick förklara att jag ville sjunga något »stort«, och att det inte skulle tolkas bokstavligt. Jag ville chockera och revoltera. Försökte säga något som stack i folks ögon. Det är precis samma mekanism som får en att öva rockposer framför spegeln.

Sedan tredje skivan »Ett kolikbarns bekännelser« har Håkan tagit för vana att stoppa in engelska fraser, oftast rockklyschor, i sina svenska texter. Håkan säger att det började då han gjorde sin svenska bearbetning av Big Star-låten »Thirteen«.

– Tyckte inte att jag fick till vissa rader lika bra som originalet. Tänkte »det är ju bättre på engelska, då behåller jag den här raden«. Den låten är skriven ur en 13-årings perspektiv. Ville få med fraser som en 13-åring tycker det är häftigt att säga:

»So I can shake you, get off my back«.

Jag påpekar att rocken i dag är uråldrig. Fattar Håkans unga fans vad han sjunger om? Håkan håller med om att hans fäbless för rockspråk är något av en »gubbvändning«. På nya skivan sjunger han i två låtar ordet bebopalula.

– Jag sjöng det nog i ännu fler, men tog bort det. Det blev lite väl mycket. Tror jag inbillade mig att bandet blev peppat när jag sjöng bebopalula, säger Håkan och skrattar.

Och nu tror du att 18-åringarna ska bli peppade när du sjunger det?

– Ja, jag hoppas på det. Det kan hända att tiden sprungit ifrån mig. Jag kan vara fel ute. Men hoppas att dom ska känna samma sak som jag känner, när jag sjunger bebopalula.

Det verkar som om Håkan behåller greppet om sin publik. Senaste singeln »För en lång, lång tid« sålde snabbt guld och gick rakt upp på Tracks-listans förstaplats. Den är en med Hellström-mått mätt ovanligt strömlinjeformad poplåt.

– Folk har fått för sig att jag ska vara så konstnärlig och nyskapande hela tiden. Tänkte det kunde vara roligt att försöka vara lite Per Gessle. Men, jag kan ju ändå inte låta bli att låta någon köra över en annan med bil i texten.

När vi har pratat i en och en halv timme ringer Håkans mobil. Han får bråttom, måste hem och »ta över Sigge«. En sista fråga. För fem, sex år sedan sa Håkan i en tv-intervju: »I musiken vågar jag göra vad som helst, i andra områden stapplar jag omkring på kryckor.« Känner han så fortfarande?

– Ha ha, som den enbente. Nej så känner jag faktiskt inte längre. Jag tror att jag fått lite mer ryggrad sedan dess. Jag har så att säga »vant mig vid protesen«. Har slängt ifrån mig kryckan – ett första steg mot att gå upprätt i tillvaron.

Håkan hastar iväg ut i det fortfarande lika gråa Göteborg. Några timmar senare på tåget tillbaka till Stockholm får jag ett sms: »Bebopalula! Varför sjöng jag det egentligen? Helt idiotiskt nu när jag tänker på det. Gubben i mig har tagit över helt.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera